Svensk söndag: MARIANNE

9 februari, 2014

Marianne är en film som jag har hört “varit på G” så länge att när jag hittade den på rea på Discshop trodde jag att jag såg i syner. När det har snackats om en “ny svensk skräckis” så är det klart jag får kastrullöron men som sagt, i det här fallet hjälpte det inte. Marianne slank helt enkelt förbi mig – ända tills nu.

Läser man lite mer om filmen (som jag gjort nu) så är skriverier om att den är en skräckfilm sällsynta. Nu klassas den istället som “en norrländsk psykologisk thriller” och vid närmare förstoringsglastittande på postern tycker nån Kurt Rallyard (?) från Twitch att det är “Årets debutfilm” och The Daily Record citeras med “En av 2011 års bästa filmer”. Spännande. Ska denne Kurt ha rätt?

Njäääää. Jag håller sannerligen inte med Mr Rallyard. Årets debutfilm från 2011 kanske är Paddy Considines Tyrannosaur eller Michaël R. Roskams Bullhead, i det sammanhanget har Marianne inte mycket att hämta. Jag undrar om det finns något sammanhang där Marianne har nåt att komma med. Jag tror inte det.

Otrogne äkta mannen Krister (Thomas Hedengran) har förlorat sin fru (Tintin Anderzon). Nu är han ensam med en motsträvig tonårsdotter (Sandra Larsson) och en spädis som heter Linnea. Han drömmer konstiga saker på nätterna, inbillar sig att nån är i rummet och får rådet att sprida ut linfrö utanför dörren för att “det” inte ska kunna komma in. Så han gör det och han slipper nattligt besök. Ja, han slipper. Halvårsbebisen Linnea slipper inte. Linfröna skulle ju ligga vid ytterdörren juuuuuuu.

Å det är så dumt! Det är SÅ dumt! Ändå tittar jag klart på filmen, jag försöker hitta halmstrån, frön (häpp!) som skulle kunna vara positiva men jag är ledsen, det går inte. Inte ens Peter Stormares inhopp som psykolog (?) med bred norrländsk dialekt gör mig glad och nöjd. För att vara diplomatisk så kan jag säga att med facit i hand så förstår jag varför Marianne försvann.

 

Leave a Comment

Previous post:

Next post: