THE VELVET CAFÉ ♥ THE DEEP BLUE SEA

8 februari, 2014

“Love. What do we put into this word? Friendship? Passion? Sex? Security? Trust? Is it reasonable to expect a marriage to last a lifetime? Is it possible to love someone who doesn’t love you without losing your mind?”

Jag läser Jessicas text om filmen på hennes blogg som heter The Velvet Café och jag behöver inte leta längre. Både Jessica och The Deep Blue Sea har en given plats i detta minitema och inte enbart för att Jessica gett filmen 4,5/5 i betyg och att hon skriver sin blogg på engelska och faktiskt – utan att överdriva – når ut med sin syn på film över hela världen på ett sätt en svenskbloggare som jag aldrig kan göra. Det är orden som biter sig fast i mig. Vad betyder ordet kärlek egentligen? Kan jag genom att se denna film kanske bli lite klokare?

“Can you put up resistance when you’re about to fall head over heels in love with someone? Should you at least try? Or do you owe it to yourself to go with the flow, embracing the surprises life has in preparation for you?”

Jag har sån tur att filmen finns lättillgänglig på Viaplay. Jag har sån tur att min gamla favorit Rachel Weisz och min nya favorit Tom Hiddleston har huvudrollerna. Jag har sån tur att jag har några lediga timmar som jag utan minsta dåligt samvete kan tillbringa i soffan, jag har sköna raggsockor på mig och en kardemummalatte väntar bredvid mig. Jag har helt klart bra vajbs på hela tjofaderittan vilket visade sig vara välbehövligt.

Jag försöker ofta vara en storsint filmtittare, en som inte ger upp i första taget, en som aldrig spolar och som enbart i absoluta nödfall trycker på stopp. Tjugo minuter in i The deep blue sea var jag väldigt nära på att stänga av. Det var bland de tradigaste inledningar på en film jag någonsin sett. Som grädde på moset används en lins som upplevs smutsig, det blir en distans mellan mig och filmens karaktärer som känns väldigt skum, det är som att titta in genom ett illa blåst gammalt fönster eller ja…..ett dåligt putsat sådant. Dessutom hoppar historien fram och tillbaka i tiden så jag har svårt att hänga med trots att det går i tämligen sakta mak.

Men….jag gav inte upp och som om jag är glad för det! Det passionerade triangeldramat mellan den äldre domaren Sir William Collyer (Simon Russell Beale), hans fru Hester (Rachel Wiesz) och hennes älskare, piloten Freddie Page (Tom Hiddleston) är nämligen alldeles utsökt såhär med facit i hand. Starka inbundna känslor, stor utlevd passion, rädslor, sorg, glädje, ensamhet, tvåsamhet, ingen samhet alls. Det är som en bergochdalbana av känslor och jag har inga problem att hänga med i turerna.

Den här trion av skådespelare är nåt alldeles extra. Tom Hiddleston växer i mina ögon var gång jag ser honom (och ännu mer när han inte agerar på film), han verkar vara en satans trevlig prick. Rachel Weisz är Rachel Weisz, underbar och begåvad och jag undrar när bomben ska brisera, när det är hennes tur att *booooooom!* bli TOKSTOR på riktigt överallt. Men kanske är det lite otippat Simon Russell Beale som stjäl showen, i alla fall är det hans rollfigur som bäst lyckas förmedla via små små uttryck allt stort han känner inombords. Fenomenalt skådespeleri av dom alla tre!

Sometimes it´s difficult to see when you´re caught between the devil and the deep blue sea“, säger Hester och jag förstår vad hon menar. Jag förstår vad Jessica menade med sina frågor i början också, jag har däremot inga nykläckta och smarta svar.

Tack Jessica för att du ifrågasätter, belyser, vänder och vrider på både vanliga och ovanliga frågor på din blogg och ofta skriver med personliga infallsvinklar som vid första anblicken inte alltid har med filmen du skriver om att göra men till slut skruvar du ihop allt. Jag tycker om att du gör det. Det är inte alltid vi håller med varandra, varken om filmer eller annat, men det är ju inget som säger att man måste göra det. Vi är lite lika men olika, liksom.

Här kan du läsa Jessicas egen recension av filmen i sin helhet.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

{ 7 comments… read them below or add one }

Jessica februari 8, 2014 kl. 23:58

Så kommer man till slut hem efter en lång och alldeles underbar dag i Filmspanarsällskap och så hittar man detta! Vilken avslutning på den är dan! Vad otroligt glad jag blir, över alla ohyggligt snälla ord, men också över att du valde just den här filmen och att du gav den en chans trots den något tröga invändningen (jag förstår precis vad du menar). Den här filmen har nog inte fått någon större publik i Sverige, jag är inte ens säker på att den över huvud taget visades på biograf, själv såg jag den på dvd. Men när Sveriges bästa filmbloggare nu skriver om den så letar den sig förhoppningsvis ut till några fler. Det är på tiden i så fall.

Än en gång: TACK! Jag är särskilt glad över att du förstår vad jag vill med det där personliga slingeribultandet, som jag också känner mig lite besläktad med dig i. Man kan faktiskt skriva om en film utan att skriva om den.Typ.

Svara

Fiffi februari 9, 2014 kl. 02:48

Jessica:
Roligt att höra att du blev glad 😀 Tack för en lång och mysig filmspanardag 🙂

Svara

filmitch februari 9, 2014 kl. 01:35

En Weiszare jag missat – tackar jag för 🙂

Svara

Fiffi februari 9, 2014 kl. 02:48

filmitch:
Varsågod 🙂

Svara

Sofia februari 9, 2014 kl. 11:02

Och jag som trodde att det handlade om en helt annan film, vilket jag misstänker att jag gjorde när jag såg titeln hos Jessica också 😀

Svara

Fiffi februari 9, 2014 kl. 13:01

Sofia:
Lätt att blanda ihop dom men Deep Blue Sea hade varit svår att få in i det här temat 😉

Svara

Sofia februari 10, 2014 kl. 10:32

Säg inte det — one man and his sharks…

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: