Medan åren går

27 maj, 2011

Tom (Jim Broadbent) och Gerri (Ruth Sheen) är ett såntdär gammalt strävsamt gulligt par som är nästintill utrotnings-hotade nuför tiden. Dom är ett par som varit ihop sen ungdomen, som gjort allt tillsammans men som ändå låtit varandra växa på varsitt håll och som fortfarande efter eoner ihop har kul och visar respekt för varandra.

Tom är geolog, Gerri är kurator och tillsammans har dom sonen Joe (Oliver Maltman). Mary (Leslie Manville) är arbetskamrat med Gerri och en sorglig figur. Hon är ofrivilligt singel, hon dricker på tok för mycket, pratar för fort, låter desperadons lampa lysa alldeles för starkt i ögonen och som grädde på moset ser hon ut som en jävligt trasig Martina Haag.

Tom och Gerri är den trygga punkten i hela deras vänskapskrets och i Medan åren går får vi följa ett år i deras liv, tyvärr inte HELA deras liv som jag hade trott innan jag såg filmen. Mike Leigh tycker tydligen att parets vänner är det mest intressanta medans jag hellre hade dykit ner en bit under skinnet på det strävsamma paret och kanske försökt hitta en ledtråd till hur fan man ska göra för att hamna där.

Filmen är, oavsett vad den nu handlar om, mysiga två timmar och det är skönt med en film där diskussioner och dialoger ges tid och utrymme. Det känns ibland som att jag är en fluga på väggen i en autentiskt möte och Leigh är bra på sånt. Att vara bra på vardagsskildringar och på att göra dom intressanta utan att twista till händelser är ingen barnlek. Mike Leigh kan det liksom Tom och Gerri och just precis DÄR kanske jag fann ledtråden jag letade efter?

{ 4 comments… read them below or add one }

filmitch maj 29, 2011 kl. 18:51

Kändes bra att du gillade den då jag har filmen på min att se lista, har inte sett så många Leigh filmer men de jag sett har varit åtminstone OK.

Svara

Fiffi maj 29, 2011 kl. 20:00

filmitch:
Jag har inte heller sett så många filmer av Leigh. Jag tycker att dom ibland känns lite för verklighetstrogna, det är historier som liksom inte behövs ses på film, det händer så mycket i verkligheten som är "värre". Men den här var bra och underhållande i all sin enkelhet.

Svara

Sofia maj 30, 2011 kl. 03:45

Jag upplever Leigh som väldigt varierad, ibland funkar realismen och ibland blir det lite för mycket Bergman.

Svara

Fiffi maj 30, 2011 kl. 09:04

Sofia:
Och i den här filmen var Bergmans ande lååångt borta 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: