MELANCHOLIA

24 november, 2011

Vacker klassisk musik. Naturbilder filmade och fotograferade med perfekt konstnärlig precision. Kirsten Dunst är vacker som en ängel när det kommer vita ljussporer från hennes fingrar. Stängde jag av diskmaskinen på jobbet?

Jorden. Vår jord, vår vackra planet, så fint animerad att jag nästan blir rörd och när en annan lite mindre planet kraschar mitt i vår stora fina så ser det ut som röntgenbilderna av mitt öga. Glömde jag att köpa toapapper IGEN? Gjorde jag verkligen det?

En kvinna går på en golfgreen och fötterna åker liksom ner i gräset. Kirsten i bröllopsklänning. Fortfarande lika vacker och fortfarande denna Wagner i bakgrunden. Vad gör egentligen Steven Seagal i den där reklamfilmen för säkerhetsdörrar?

MELANCHOLIA. LARS VON TRIER. Skrivet med svartvita arga versaler. Filmen börjar på riktigt, åtta minuters intro är över och mina tankar vandrar både högt och lågt och jag funderar på det mesta utom filmen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fick Tree of life-vibbar av förspelet. Vackert och bajsnödigt är en ganska ovanlig dansk kombo men Lars von Trier lyckas återigen få min sugenhet efter en film förstörd efter bara några minuter. Han är duktig på det. Destroy and build up, det som tog åtta minuter att förgöra krävdes två timmar för att bygga upp.

Anledningen till att jag sitter uppkrupen alldeles ensam i soffan med ett lass oförskämt goda pannkakor med grädde och hjortronsylt och just den här filmen i DVD-spelaren stavas inte Alexander Skarsgård eller mediahype eller von Trier eller jag-gillar-Kirsten-Dunst-och-vill-se-allt-med-henne. Nixpix, det stavas Royale with cheese. Nu tänker jag inte på den franska hamburgaren utan på en filmblogg som med jämna (men senaste tiden tyvärr rätt ojämna) mellanrum får ur sig en recension som gör mig fruktansvärt nyfiken på att se filmen i fråga. Ända sedan jag läste hans recension av Melancholia har jag fattat att jag inte borde vara så jävla motvallskärring utan bara ge efter och se den, strunta i mina farhågor och helt enkelt bara låta von Trier filmnjuta mig full. Så jag öppnar mina sinnen för von Trier och min pannkakstårta, vad annat kan jag göra?

Justine (Kirsten Dunst) ska gifta sig med Michael (Alexander Skarsgård). Bröllopet hålls på en tjusig gård och det är Justines systers man (Kiefer Sutherland) som bekostar kalset. Systern Claire (Charlotte Gainsbourg) försöker mest få familjen att fungera. En skenande planet, Melancholia, är på väg mot jorden men vetenskapsmännen har beräknat att planeten inte ska krocka med Jorden men både Justine och Claire tror annorlunda. Justine hamnar i en depression och Claire toksurfar efter info om när/var/hur detta ska ske. Domedagen närmar sig obevekligt och hur vi reagerar på detta kan vi aldrig veta, inte förrän det är dags och dags är det i von Triers värld.

Filmen är uppdelad i två delar där den första handlar om Justine och det flådiga bröllopet och det andra om Claire. Historien tickar på, sävligt och grävande, finstämt och enerverande och jag kämpar ibland både mot sömngruset i ögonen och viljan att snabbspola men jag gör det inte, jag tittar, jag står ut och till slut får jag valuta för tålamodet. Det är som att lära sitt barn simma eller cykla eller 7:ans multiplikationstabell. Jag tragglar och tragglar och det ser inte ut att finnas en ljusning men så kommer den som en otippad soluppgång mot ett nytvättat fönster och det bildas ett litet spektrum av färger och jag märker det ofattbara – jag kan se ut!

Melancholia är en extremt vacker film. Den är så vacker så vacker att varje scen skulle göra sig som en tavla. Jag gillar speciellt ljudet av “bakgrundsåska” som gör att jag förstår att planeten hela tiden närmar sig även när jag inte ser den i bild. Melancholia är en komplex film eftersom den handlar om det allra största och i samma stund om det allra minsta. Den handlar om den lilla människans psyke gentemot den stora planeten massa, om den lilla människans förmåga att laga det närmast trasiga och den stora planetens omedvetna intention att förstöra precis allt.

Jag kan inte säga att jag förstår allt för det gör jag inte. Jag kan heller inte säga att jag blev särskilt engagerad eller känslomässigt involverad i någon av karaktärerna men jag vet hur det känns att ha dödsångest och att vara livrädd för sånt jag inte kan påverka. Således är den sista halvtimmen precis i min smak. Då vaknar jag, då klappar hjärtat, då vattnas ögonen och hade inte pannkakorna varit slut hade jag tröstätit ett par stycken.

Det här är en ojämn film med ett mycket starkare slut än början. Smart gjort av von Trier då det är slutet man minns, typ resten av livet i det här fallet.

Filmen som helhet:

Sista halvtimmen:

{ 15 comments… read them below or add one }

Jessica november 24, 2011 kl. 10:29

Ååå, vad synd att du var en sån motvallskärring att du inte såg den på bio. Slutet var verkligen magnifikt på en riktig stor filmduk. Jag raglade ut från bion. Fast jag visste hela tiden vad som skulle hända så var jag liksom i chock.

Svara

Fiffi november 24, 2011 kl. 23:32

Jessica:
Det blev en känslomässig chock även i litet format fast jag förstår hur maffigt det måste ha varit på en bioduk 🙂

Svara

Jojjenito november 24, 2011 kl. 19:07

Jag tyckte inledningen var helt strålande och jag satt som förhäxad i biofåtöljen och tänkte varken på Seagal eller inköpslistor. 😉 Jag fick lite samma känsla som i de liknande sekvenserna i The Tree of Life. Just dessa rymdsekvenser var det bästa i The Tree of Life.

Sen när filmen liksom började på riktigt så gillade den också fast på ett helt annat sätt. Den var ju rolig ju, på det där trierska lite jobbiga sättet.

Fast jag håller med om slutet, det var då den verkligen lyfte.

http://jojjenito.wordpress.com/2011/06/07/melancholia/

Förresten, Melancholia var väl en planet som var större än Jorden som jag fattade det.

Svara

Fiffi november 24, 2011 kl. 23:33

Jojjenito:
Du fattade säkert rätt angående planeten, jag säger ju att jag inte förstod allt 😉

Svara

Nin november 27, 2011 kl. 19:52

Jag gillar den men börjar genast försöka tolka hit och dit. Kanske det inte alls kom någon skenande planet utan den är bara en metafor för melankolin, depressionen, som var så stor och stark att den krossade hela familjen. Eller, nej, det är klart det kom en planet och det är hur alla reagerar som är det intressanta, eller både och, ja så håller jag på. Kiefer Sutherland är jättebra här, kul att se honom i en “riktig” roll!

Svara

Fiffi november 27, 2011 kl. 22:04

Nin:
Tolkningar kan ju både hjälpa och stjälpa en film och du kanske har rätt i din depressions-tolkning, det känns som en vettig tolkning, men jag hade aldrig kommit på det själv 😉

Svara

Nin november 27, 2011 kl. 23:33

Ja snarare stjälpa i det här fallet. Trier har den effekten på mig att jag vill tolka allt jag ser. Tyvärr, vore roligare att så att säga komma in i filmen.

Svara

Fiffi november 28, 2011 kl. 09:00

Nin:
Själv är jag ingen von Trier-fan utan egentligen rätt trött på´n så jag försöker numera tänka så lite som möjligt (vilket jag inte gjorde när jag såg Antichrist och tankarna antagligen förstörde den filmupplevelsen).

Du får ge honom en ny chans när han gör en ny film 😉

Svara

Nemo november 28, 2011 kl. 13:15

Såg detta verk igår – jag var fullkomligt förhäxad o besatt av inledningen med alla vackra bilder (de tio? första minuterna). Och så Wagners Tristan o Isolde till detta. Magnifikt!

Sen är von Trier ingen an man mår bra av. T o m Direktören för det hele…som ÄR en komedi, gör ont.
Häftigt också att filmen utspelades till stora delar på Tjolöholms slott söder om Kungsbacka.Där är verkligen så vackert som det såg ut i filmen

Svara

Fiffi november 28, 2011 kl. 22:14

Nemo:
Visst var inledningen fin, säger inte emot dig där, men jag tycker det var lite tokigt att han la dessa minuter i början av filmen. Fast för dig funkade det ju bevisligen 🙂

Inspelat i Kungsbacka? Det visste jag inte. Huuuuur vackert som helst ju 🙂

Svara

filmitch november 28, 2011 kl. 22:02

Ja en sak har jag lärt mig: Jag ska aldrig komma hem och gå direkt till tv soffan. håller med om att inledningen är vacker men jag vaknade sedan upp av att eftertexterna rullade. Får göra ett nytt försök för Trier gillar jag (ibland).

Svara

Fiffi november 28, 2011 kl. 22:15

filmitch:
Hahaha, du, det där är dumt nästan vilken film man än väljer att se. Vissa dagar skulle det inte hjälpa ens med Terminator 2 🙂

Svara

Movies - Noir juni 12, 2012 kl. 16:47

Nu är Melancholia äntligen sedd 😉 Jag önskar att jag tyckte sista halvtimmen var lika bra som du och många andra verkar tycka. Man visste redan från början vart det skulle leda pga inledningen, och då hade jag velat ha lite mer kraft i utförandet när det hela närmade sig.

Svara

Fiffi juni 12, 2012 kl. 18:44

Movies-Noir:
Vad tråkigt att filmen inte nådde ända fram för dig. Hos mig sitter slutet fast, jag tänker ofta på det. Superfint.

Svara

Movies - Noir juni 12, 2012 kl. 18:57

Fint, haha, ja så kan man också se på det. Visst är det ett bra slut, men jag hade velat känna det mer.

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: