MONEYBALL

15 januari, 2012

Jag gillar Brad Pitt. Jag har alltid gillat Brad Pitt och ändå tycker jag inte han är speciellt snygg.

Jag gillar sport men förstår inte reglerna i baseball.

Jag gillar sportfilmer men ryggar ändå en smula när jag får reda på att filmen jag ska se passerar tvåtimmarsstrecket – och det med råge dessutom. Den ryggningen visar sig vara totalt onödig.

Jag skulle kunna börja den här recensionen med att beskriva handlingen, med att tangentbordsorera om baseballaget Oakland Athletics och dess manager Billy Beane och hur han kämpar i gubbväldesmotvind när lagets storstjärnor blivit köpta av rikare och större lag och han ska försöka hitta nya spelare med i sammanhanget minimal budget – men jag gör inte det.

Jag skulle kunna skriva om gröna gräsmattor, vita bollar, vältränade män med oxlår, fullsatta läktare med vrålande amerikaner men jag gör inte det heller. Istället väljer jag att vända på det för Moneyball är något så utomordentligt ovanligt som en baseballfilm som lika gärna hade kunnat handla om kommunpolitik eller Allsvenskan eller inköpsavdelningen på något medelstort företag. Det är minimalt med rena sportscener men maximalt med sportdramatik och det är spännande och engagerande som fan.

Hur maximerar man en slutprodukt med ett minimum av stålars?  Den problematiken kan sättas in i vilken situation som helst, alla kan vi känna igen den oavsett om det handlar om yrkeslivet, privatekonomin eller en hobby och det är det som gör Moneyball till en sån häftig film. Att vara kreativ och nytänkande och sprudla av idéer kostar inte pengar men kommer inte gratis. Hos vissa finns förmågan, hos andra inte.

Billy Beane (Brad Pitt) möter av en slump den unge Peter Brand (Jonah Hill) som har en osviklig fingertoppskänsla när det gäller spelaranalys och han kan hitta guldkorn i sandlådor. Billy anställer Peter som sin högra hand och får därmed hela lagets styrelse emot sig men dom båda tror stenhårt på det dom gör och kör över gubbsen. Det är klart att jag står där och viftar med hejaflaggorna åt en sån sak, självklart gör jag det.

Brad Pitt är som klippt och skuren för rollen som Billy Beane, killen som var en mycket lovande baseballspelare i sin ungdom men vars karriär gick i stöpet. Han känns så otroligt vanlig här, jag tänkte inte han-är-gift-med-Angelina-och-har-tusen-barn-tanken en enda gång. Jag tror att en Oscarnominering är rätt given för honom och kanske även för hans medspelare Jonah Hill som visar upp för mig totalt oanade talanger. Philip Seymour Hoffman är med på ett hörn och briljerar (som vanligt) och han känns uppriktigt gammal för första gången i en film.

Moneyball är en snällisfilm, en tänkvärd film, en mysig film. Jag har svårt att hitta något negativt med den alls faktiskt. Det skulle vara längden då. Den dippade i tempo en kvart i mitten men vad tusan gör det i det stora hela? Det här filmen känns helt enkelt som en bamsebjörnkram från någon jag tycker mycket om utan att vara en romantisk på något vis och detta med Billy Idol´s Mony Mony i soundtracket som ett stort rosa fluffigt plus.

Precis så är det. Härligt liksom. Och lite svårförklarligt varför.

AddePladde, The Velvet Café och Movies-Noir har också sett filmen.

{ 11 comments… read them below or add one }

Jessica januari 15, 2012 kl. 09:34

Jomenvisst. Jag kan bara hålla med. Grejen är att den kunde ha trillat över och blivit bara för mycket, men den håller sig hela tiden på rätt sida om stecket. Rejäl Hollywoodproduktion när den är som bäst vill jag påstå.

Svara

Fiffi januari 15, 2012 kl. 21:51

Jessica:
Riktigt riktigt riktigt bra produktion. Det är folk som har koll på grejerna som har gjort den här filmen, det är helt klart 🙂

Svara

Movies - Noir januari 15, 2012 kl. 12:54

En av årets (2011) bästa filmer är det och jag kan bara hålla med om att det lika gärna hade kunnat handla om något annat. Just att Pitt lyckas spela så vanlig gör väldigt mycket. Det vinner både filmen och han själv på och en Oscarsnominering känns given.

Svara

Fiffi januari 15, 2012 kl. 21:53

Movies-Noir:
Det kan inte vara helt enkelt att få Brad Pitt att kännas vanlig, han är ju liksom inte det, men det gick. Det gick! 🙂

Svara

Movies - Noir januari 15, 2012 kl. 23:20

Problemet är väl snarare att han själv tror han är ovanlig och försöker då spela på så vis, vilket inte går hem hos mig 😉 Men här gillade jag honom mycket 😀

Svara

Markus januari 16, 2012 kl. 09:54

Gillade Moneyball som tusan i början, bra minnesvärd dialog, sköna karaktärer. Men goddammit vad långsam den är! Den va så långsam så jag drogs ut ur filmen och blev ointresserad av handlingen tillslut

Svara

Fiffi januari 16, 2012 kl. 19:24

Markus:
Visst är den långsam men långsam på ett bra sätt tycker jag.

Svara

Sofia januari 17, 2012 kl. 05:59

Idrottsfilmer är på ett sätt en väldigt svår genre (och på ett sätt väldigt enkel) och den här verkar ha prickat in alla femettorna. Kul! Då får man fräscha upp baseballkunskaperna så man kan dra några initierade liknelser när val ser den då 😉

Svara

Fiffi januari 17, 2012 kl. 19:31

Sofia:
Japp, det här var en riktigt trevlig bekantskap och man behöver inte vara sportfåne för att uppskatta den (tror jag) *blink blink*

Svara

Sofia januari 18, 2012 kl. 06:08

Oj, det blev konstig svenska där på slutet. Tur att intelligenta läsare kan uttyda mina kråkfötter i alla fall 🙂 Nog finns det många sportfilmer där man egentligen fokuserat på annat än själva spelet och därmed gör dem öppna för en större publik. Skulle ingen kunna göra en riktigt bra film om cricket, det är en sport som jag skulle vilja få lite bättre koll på.

Svara

Fiffi januari 18, 2012 kl. 07:42

Sofia:
Kricket???
Ja, varför inte förresten 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: