Mors-dag-helg: MAMA

25 maj, 2013

Det satt mycket långt inne men nu är det gjort. Jag har sett Mama.

Det är sällan, för att inte säga aldrig, som personliga skäl är en anledning för mig att inte se en film men Mama hamnade som första och förhoppningsvis enda film i det facket. Jag trodde inte jag skulle fixa det sett till vad jag läst och hört om filmen och sett till vad som hänt i mitt liv den här våren. Föräldraskap, barn, död och skräckfilm var en kombination som inte kändes helmysig. Men jag ville ju se den. Jag hade längtat efter filmen så länge och längtan tog överhanden. Jag vet ju att det “bara är film” även om jag också vet att verkligheten överträffar dikten i dom allra flesta fall. Nåja. Det visade sig att det inte finns mycket “verkligt” att hämta i Mama, på gott och ont.

Småflickorna Victoria och Lilly blir bortförda hemifrån av sin pappa som kör av vägen och bilen kraschar ner i en slänt. Han försöker fortsätta rymningen genom skogen men hamnar i ett litet mystiskt hus där han snart tar sitt sista andetag. Det finns nämligen “nåt” i huset, nåt levande, konstigt, läskigt som dödar pappan men håller barnen i liv med hjälp av körsbär och moderskärlek år efter år, nåt som flickorna kallar “mama”.

Flickornas farbror Lucas (Nikolaj Coster-Waldau) är enveten i sitt letande, han vägrar ge upp och ingen blir gladare än han när flickorna kommer till undsättning. En i hans närhet blir allt annat än jätteglad och det är hans gitarrspelande rockersbrutta Annabel (Jessica Chastain). Visst tycker hon det är skönt att barnens hittats vid liv men när det går upp för henne att hon från och med nu kommer vara barnens “mamma” förändras livet å det grövsta. Hon är inte redo för det och tycker varken om barnen eller sitt nya liv.

Victoria och Lilly är långt ifrån några “normala” barn, dom funkar liksom inte socialt och speciellt inte Lilly. Hon käkar insekter och ser ut som ett litet spöke och det förvånar mig att ingen människa från BVC kommer och kollar upp henne oftare därhemma. Det finns tyvärr ganska många lösa trådar i den här historien, såna som man antingen köper rätt av eller ifrågasätter och i det här fallet tillhör jag den sistnämnda kategorin. Jag undrar, jag får en bekymmersrynka mellan ögonen, jag hummar beklämmande för jag får inte filmen att hänga ihop. Det mesta som borde vara spännande blir det inte och trots att jag försöker tänka att det “är bara film”, att “det är okej att det är övernaturligt och jätte o-troligt” så går det liksom inte att bortse ifrån att det här är en historia som hade fungerat jättebra utan dom mest wacko effekterna (syftar mest på slutet här). Filmen hade kunnat göras i princip verklig.

Jessica Chastain visar ännu en gång vilken superhäftig kameleont hon är. Det tar mig en halvtimme innan poletten trillar ner och jag förstår att det är HON som är den där hårdsminkade rockerstjejen. Det går nästan inte att se. Men hon fixar biffen och hon ser till att Mama blir en ganska annorlunda film i den här genren, men annorlunda på ett bra sätt. Den sedvanliga mammaklyschan hur en god mor/styvmor ska vara raseras och byggs upp igen och jag tror nog vi kommer få se fler mammor a la Annabel på film framöver.

Summa summarum: helt klart sevärd och bitvis riktigt läbbig, speciellt om man ser den en mörk natt i ensamhet.

{ 2 comments… read them below or add one }

filmitch maj 25, 2013 kl. 20:27

Vi tyckte lika även om jag kanske var en aning mer kritisk i min text. Sista 20 min av filmen är svaga men jag gillade storyn. Kortfilmen var bättre dock.

Svara

Fiffi maj 25, 2013 kl. 21:03

filmitch:
Jag är mest glad att jag äntligen sett den 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: