MUPPARNA

14 juli, 2012

Jag minns det som om det vore igår.

Jag var sex år, kanske sju eller fem och det var lördagskväll i villan där jag bodde. Vardagsrummet med TV och stickig multirutig tygsoffa låg innanför hallen och hallen vette åt tre andra håll: kök, trappa till övervåningen och dörr till källaren i vilken extrafrysen fanns. Extrafrys = glassfrys  och ovanpå vår bodde en långbent spindel = jag vågade aldrig smygsno en 88:a men när jag väl vågade så smakade glassen desto godare.

På lördagskvällar var det The Muppet Show på TV. Mupparna, tygdjur med personlighet så det bara svämmade ut genom TV:n. Kermit, Miss Piggy, Gonzo, Rowlf, den svenske kocken, Fozzie, Animal var alla som små kompisar till mig men det fanns ett aber, en liten gnista av jobbighet som tändes vid vartenda program och denna gnista var anledningen till att jag satt där i soffan, kliade mig på låren och sneglade ut i hallen. Gnistan hette Robin.

Robin var det sötaste jag visste. Hans blick tände nåt hos mig som skulle ha kunde stavas till sentimentalitet men i fem-sex-årsåldern kan man inte hantera sentimentalitet, än mindre fatta vad det betyder. När man i fem-sex-årsåldern känner som jag gjorde finns bara en lösning – jag smög ut i hallen, tog min lilla pall och drog in den ända in till väggen bakom mammas och pappas jackor och där satt jag alldeles gömd och grät. Ingen såg mig och det var jag glad för. Hur skulle det ha sett ut? En liten unge som sitter och grinar åt en söt liten groda som heter Robin, NÅN jäkla hejd på tönterierna måste det väl ändå finnas? Tyckte jag. Och snorade i mammas vadderade armveck och hoppades att hon inte skulle märka nåt.

Jag tror inte att någon någonsin märkte något. Jag tror att jag hade den inverkan inom många områden när jag var liten. Jag bara var. Jag flöt omkring i mitt långa ljusblonda välkammade hår och var snäll, tyst, duktig och lite ledsen mest hela tiden. Sentimental liksom. En liten flicka med en ledsen klump i magen, en klump som det tog många många år att arbeta bort och den där lille Robin gjorde inte saker å ting lättare direkt.

Skådespelaren Jason Segel växte också upp med Mupparna men han är en aningens mer….fanatisk….fan till dessa figurer än jag någonsin varit men efter att ha läst en del intervjuer känns det som att den där gråtprylen är något som vi definitivt har gemensamt. I Huffpost Celebrity läser jag hans reaktion när han för första gången hörde Kermit läsa manus.

It wasn’t like a burst-out kind of crying; it was much more embarrassing than that. It was like the slow cry where you’re trying super hard not to let anyone know you’re about to cry so you’re pursing your lips but they’re quivering, and next thing I knew there were tears streaming down my face and there was nothing I could do to hide it.

Jason Segel 2012 versus Fiffi 1978, känns som tiebreak på nåt vis där. Mupparna lockar fram nåt slags primalgråt och jag undrar vad det beror på, intressant är det hur som helst.

Att se denna nya version av Mupparna är som vispgrädde för själen. Jason Segel har själv skrivit manus och jag tror på riktigt att han lagt ner hela sitt jag i denna produktion. Han har dessutom fått med ett skönt gäng skådespelare på resan: Amy Adams, Rashida Jones, Emily Blunt och Chris Cooper som rappar (!) i ett skönt musikaliskt nummer. Musikaldelarna av filmen fungerar riktigt bra över lag. Texterna är finurliga och musiken trallvänlig utan att bli blajig. Det sjungs, steppas, dansas och har sig och mina fötter klapprar mot golvet för det här gör mig bara så jäkla glad och inte bara mig ska jag tillägga, ungarna gillade filmen fast dom inte har nån direkt relation med någon annan mupp än jag.

Filmen finns på Voddler.

{ 9 comments… read them below or add one }

Micke juli 14, 2012 kl. 16:50

Sylvester Stallones son Sage har dött, han blev 36 år. Läs mer här:
http://www.huffingtonpost.com/2012/07/13/sage-stallone-dead-dies-sylvester-stallone_n_1672669.html?icid=maing-grid7%7Cnetscape%7Cdl1%7Csec1_lnk2%26pLid%3D179055

Jag vet inte om du redan vet om det här, men eftersom du gillar Sly, så postar jag detta inlägg.

Svara

Fiffi juli 14, 2012 kl. 20:00

Micke:
Jag såg det i tidningen. Alltid lika tragiskt när sånt händer.
Han gjorde en fin insats som Rockys son i Rocky V, icke att förglömma.

Svara

Sofia juli 20, 2012 kl. 09:57

Vad fubbigt, hade ni finglass hemma?! 😉

Svara

Fiffi juli 20, 2012 kl. 22:33

Sofia:
Det var standard hemma eftersom GB-fabriken låg mitt i byn 😉

Svara

Sofia juli 21, 2012 kl. 09:11

Aha, vilken lyx! Som att bo granne med Cloetta… Damn, jag har bott i helt fel orter, tydligen.

Svara

Fiffi juli 21, 2012 kl. 18:18

Sofia:
Eller rätt om man ser till Karius och Baktus 😉

Svara

Sofia juli 22, 2012 kl. 10:23

Nä, de var det rätt synd om faktiskt — min pappa var tandläkare 😉

Svara

Fiffi juli 22, 2012 kl. 18:29

Sofia:
Så dom fick ingen ”mat” alls? 😉

Svara

Sofia juli 23, 2012 kl. 08:38

Jodå, vi behövde inte leva i total isolering. Men bara en gång i veckan förstås. Och så den där läskflaskan som jag och min bror fick dela på till lördagskvällen. Det var fina tider 😀

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: