VINYAN

15 juli, 2012

En man går på stan i trasiga jeans, för små sandaler och långt tovigt hår. Skägget är inte ansat sen Palme styrde Sverige och han pratar högt för sig själv utan att ha en snäcka i örat och en affärsbekant i I-phonen. Hur tänker du när du möter honom?

En docksöt azerbajanska entrar scenen på Eurovision Song Contest. Hon ser ut som att hon precis slutat skolan, hon har en klänning som visar mer ben än tyg, skor som gör henne två decimeter längre än hon är barfota och ögon stora som brunnslock. Hon har fått en ballad specialskriven till sig av en känd svensk musikproducent och hennes röstomfång lirar inte på en fläck med låtens tonlägen. Ser du henne eller hör du henne?

Markus Schenkenberg dansar i Let´s Dance med bar överkropp. Vad fokuserar du på? Att han rör sig som en lyktstolpe eller det faktum att han glömt tröjan?

Detta kan kanske kännas som tre knepiga frågor i början på en filmrecension men för mig är dom alldeles självklara. Filmen Vinyan får mig nämligen att ifrågasätta en hel del av mina fokuspunkter. Titta på affischen här ovan. Vad ser du?

Jag vet vad jag ser.

Emmanuelle Béart är en fransk skådespelare som gjort fina nedslag i mitt filmtittarliv ända sedan mitten av 80-talet då jag såg Jean de Florette – Manons källa för första gången. Vad jag minns har jag alltid gillat henne. Hon är enormt begåvad, jättevacker, hon väljer roller och filmer som känns skönt spretiga och icke-ängsliga, ja, jag har rätt höga tankar om henne helt enkelt. Så fick jag för mig att jag skulle hugga tag i Vinyan, en skräckfilmsdramathriller som legat högt uppe på ska-se-listan ett bra tag nu och med den Emmanuelle Béart i en huvudroll.

Personligen har jag inget problem med att det dyker upp rynkor och annat krafs med stigande ålder men jag har vant mig vid busskrocken jag ser i spegeln varje morgon. Däremot förstår jag att det kan vara jobbigt att åldras om man är übervacker som ung. Om man dessutom är offentlig person, om man förväntas vara felfri på tidningsomslag, i reklamsammanhang, på TV och film så är det klart att pressen på perfektion kan bli så hård att det är svårt att stå emot genvägar i form av kroppsförbättrande åtgärder medelst skalpell, implantat och injektioner. Emmanuelle Béart är beviset för att dessa åtgärder kan ha totalt motsatt effekt och det är inte bara min åsikt, hon tycker likadant själv. Så sent som i mars i år berättade hon i Daily Mail om problemen som kan uppstå med en plastikoperation som går snett men jag tror inte att hennes syn på problemet är detsamma som mitt.

Jag som filmtittare tycker att en skådespelares främsta uppgift är att gestalta känslor. I Emmanuelle Béarts fall är det något som hon förr gjorde med den äran men nu inte längre klarar. Kajsa Anka skulle aldrig kunna vinna en Oscar men hon jobbar heller inte som skådespelare, hon har förstått att hon gör sig bäst som tecknad i tidning. Béart borde också fundera på en mer endimensionell framtid då hennes ansikte inte längre gör sig på film. Skrattar hon? Gråter hon? Är hon förvånad, upprymd, skräckslagen, trött, fundersam, galen? Fråga inte mig för jag har ingen aning. Hon har ETT uttryck i ansiktet och det uttrycket är konstant hela filmen genom.

Detta är alltså en film som handlar om en mamma (Béart) och en pappa (Rufus Sewell) vars son försvunnit i den thailändska tsunamin och dom beger sig till Burmas djungel för att leta efter honom. Burmas djungel är ingen mysig plats. Vinyan gör lika mycket för den burmesiska turistnäringen som Hostel gjorde för den slovakiska och jag känner att soffan är min favoritplats på jorden. Jag känner också att filmen hade varit S Å mycket vidrigare, jobbigare och bättre utan ett näbbdjur i huvudrollen. Jag stör mig nåt så överjävligt på Béarts fejs att jag inte kan tänka bort det. Jag funderar på den där trasiga uteliggaren och hans höga röst som livligt diskuterar med sina egna demoner, jag tänker på den falsksjungande barbiedockan och på Marcus Schenkenbergs sixpack och jag inser att hur mycket jag än VILL tänka bort ytan så kan jag inte det. Det funkar inte. Ytan är en del av helheten hur banalt det än låter och i en film alldeles speciellt. Vinyan är ingen dålig film men den hade varit tusen procent bättre utan detta känslolösa plastansikte i huvudrollen.

Att försörja sig som skådespelare och att göra ingrepp i ansiktet är en kombination som väldigt sällan blir lyckad. Melanie Griffith, Meg Ryan, Mickey Rourke och Nicole Kidman är fyra exempel men det finns fler . Vilken skådis vinner på att inte kunna uttrycka känslor?

Skulle en målare frivilligt steloperera penselhanden? Skulle en skidåkare betala stora pengar för att byta ut något fungerande mot en benprotes? Skulle Emmanuelle Béart vilja ha sin munoperation ogjord. Mitt tips: nej, nej och ja.

Här finns filmen att hyra.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia juli 20, 2012 kl. 10:00

Låter inte som något hit och som du säger, varför ge sig in och strula med sitt arbetsredskap?

Hon ser ut som en jycke i fejan, mao?

http://i209.photobucket.com/albums/bb129/Blacksetter/GaryLarsonSetter_1.jpg

Svara

Fiffi juli 20, 2012 kl. 22:34

Sofia:
HAHAHAHAHA! Preciiiiis!

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: