Skräckfilmssöndag: NEKROMANTIK (1987)

8 april, 2018

Jag läste en sån himla rolig mening om den här filmen på IMDb:

“Graphic, low-budget gore-shocker about Rob and Betty, a couple of ordinary necrophiles who apparently don’t mind if their dead sexual partners are not so fresh”

Ordinära nekrofiler alltså? Wow. Finns det såna? Visste inte det. Att filmen Nekromantik fanns visste jag dock även om det är oklart varför. Kanske för att det på vissa ställen står 1988 som produktionsår? Hur som helst, jag går alltid efter IMDb och där står det 1987.

Regissören Jörg Buttgereit var bara 24 år när han gjorde Nekromantik och jag skulle tro att det finns få filmskapare med en mer…udda…filmografi än han. Han blandar kortfilmer med titlar som “Ogar – der Häßliche”, “Der explodierende Turnschuh”, “Sexmonster!” och “Blutige Exzesse im Führerbunker” med långfilmer som “Schramm”, “Der Todesking” och “Green Frankenstein” och dokumentärfilmer som “Der Mann der Godzilla fliegen ließ !”, “Monsterland”, “Corpse Fucking Art” och “Mechagodzilla in Chicago!” (samt den sista delen i antologifilmen “German Angst“). Han känns obehagligt men samtidigt konsekvent i sitt skapande, det kan man inte ta ifrån honom.

Buttergereit tyckte alltså att det var en bra idé att göra den här filmen baserad på manuset han skrivit tillsammans med Franz Rodenkirchen. När jag ser filmen kan jag både förstå den tanken och inte. Att göra filmer som enbart är till för att provocera finns det många av och jag undrar om inte Nekromantik är just precis en sådan.

Att se paret Robert och Betty dra igång en trekant med ett uppgrävt lik, att se Robert massera och suga på ett dött öga, att se Betty gränsla ett kondomförsett järnrör nedtryckt i den del av kroppen där den döde mannen en gång i tiden (förhoppningsvis) haft något som ibland var hårt men ändå betydligt rundare i kanterna än en metallbit, alltså, trots detta kan jag faktiskt inte säga att jag blir vare sig äcklad eller provocerad. Jag blir mest….förundrad. Vad är det som rör sig i vissa människors skallar egentligen?

Dom närgångna bilderna på döda människor, på kroppsdelar i glasburkar (Robert samlar på såna. Klart han gör. Han är hundra procent frisk. Not), en död katt som ligger på en tvättställning ovanför badkaret får agera….lotion….när Robert (IGEN!) skär sönder den och smörjer in sig med blod och inälvor (Betty gillar också att bada i blod, det är inte bara en “man thing” det här). Allt det där är på nåt sätt en fullt naturlig del av filmen (haha) MEN det finns EN scen som inte är det och den gillar jag verkligen inte. Det är när man får se Robert döda en kanin på riktigt. En lång scen, dödsryckningar, uppskuren hals, blod och sedan dras huden/pälsen (vad heter det på kaniner?) av från den lille kroppen. Stackars kanin som fick ge sitt liv åt en sån här skitfilm. Om man ändå ska dö framför en filmkamera skulle man nog vilja välja en lite bättre film tror jag, även om man vore kanin.

Nekromantik har på nåt sätt lyckats nå kultstatus och visst, det finns ju knasbollar som gillar att titta på sånt här. Om jag ska generalisera så är det oftast personer som per automatik tycker aggressivt illa om “svensk film”. Det gör inte jag. Men jag kände mig definitivt som en knasboll under den här filmens 75 minuter.

Jahopp. Dä va dä. Nu går vi vidare, en ny skräckis nästa vecka. Här är filmerna jag hittills skrivit om i temat.

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia april 8, 2018 kl. 20:31

Mmmmmm, tack men nej tack 🙂

Svara

Fiffi april 9, 2018 kl. 16:19

Sofia:
Jag förstår dig 🙂

Svara

Carl april 8, 2018 kl. 21:22

Låter som en bra double feature med Det vita bandet.

Svara

Fiffi april 9, 2018 kl. 16:20

Carl:
Bra tips där. Eller som en del skulle kalla det: “fredagsmys”.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: