ODÖDLIGA

20 augusti, 2015

Alla som är äldre än sjutton år kan nog känna igen sig i känslan att inte passa in. Att vara för dålig, att vara för duktig, att vara för lagom, för högljudd, för tyst, för snygg, för ful, för smal, för tjock, för lång, för kort, för mycket ompysslad och påpassad eller för bortglömd och lämnad vind för våg.

Det går att vara för mycket eller för lite av vad som helst egentligen, med det dom flesta av oss har gemensamt är att tanken på tonårstiden skaver. Jag tror att det vassa, grogrunden för skavet, karvar ut den vi är, den vi blir, ja den vi blev när vi ser tillbaka och summerar litegrann. Jag tror också att det är på grund av detta skav som filmer om ungdomar och unga vuxna är så lätta att ta till sig. Även om man inte känner igen sig helt i rollfigurernas problem så kan man tänka in sitt eget, det man själv brottades med, och därmed känna mer förståelse för filmens huvudpersoner.

I Odödliga får vi under några sommardagar lära känna Isak (Filip Berg) och Em (Madeleine Martin). Två olika personligheter men lika ensamma själar träffas – som så ofta – av en slump och dras till varandra som magneter. Em ska ta sig till Torneå (tror jag det var) för att stjäla en cello till sin syster och Isak som inte har nåt bättre för sig än ett enahanda sommarjobb på Grönan sjukskriver sig. Dom snor Ems föräldrars gamla SAAB och så tar resan sin början.

Odödliga är en roadmovie som skulle kunna visas som reklamfilm för Sverige på turistbyråer utomlands. Maken till vackra vyer över solnedgångar, övergivna byggnader, öppet vatten, skogar, vägar, skyltar har jag aldrig sett, det är verkligen fantastiskt fint fotat!

Filip Berg och Madeleine Martin har en personkemi som gör att jag tror på dom som kärlekspar och det känns som A och O för filmen.Torkel Peterson som Isaks pappa levererar om möjligt än starkare än han brukar och Fanny Ketter (som spelade Andrea i Bitchkram) är befriande allvarlig i sin roll som Felicia, Ems syster.

Allt detta sammantaget gör att jag är helt inne i filmen från början till slut. Jag köper historien även om den svajar till för en stund här och där och jag gillar att den både är klassiskt berättad och känns sprudlande fräsch. Jag tyckte speciellt mycket om en scen med kepsar, snusnäsdukar och en bensinstation i centrum, en scen som ackompanjerandes av Staffan Hellstrands Lilla fågel blå. Inte helt tippat i en film från 2015. Soundtracket är överlag smakfullt och alldeles på pricken, precis som det varit även i Andreas Öhmans tidigare filmer.

När jag gick från visningen kände jag filmen i hela kroppen. Jag var sorgsen, jag var glad och jag var hoppfull. Hur jag tolkar slutet tänker jag inte skriva här men det är ett smart slut, så mycket kan jag säga.

Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: