Skräckfilmsvecka: TERROR PÅ ELM STREET då och nu

Jag såg den allra första Terror på Elm street tillsammans med min bror. Det kan ha varit 1985, kanske 1986, jag minns inte hundra men det jag minns är att lillebror kanske inte såg den alldeles och helt igenom frivilligt.

Han var rädd. Jag låtsades inte vara det, jag var ball storasyrra och borde tycka att en haltande gubbe med randig tröja var peanuts men jag tyckte inte det. Det var många många nätter jag drömde om knivbladsfingrar och likmask i bröstkorgen och jag har bestämt för mig att det var detsamma för lillebrorsan.

Wes Craven hade skrivit tre skräckfilmsmanus innan detta (The last house on the left, The hills have eyes och Träskmannen) men det var med Terror på Elm Street som han blev riktigt riktigt stor – och det med all rätt. Historien om ungdomarna i Badham som blir hemsökta av en viss Freddy Krueger i sina drömmar är både smart och skrämmande på ganska många plan. Den första versionen har Craven själv regisserat och då får jag anta att han gjort filmen precis som han tänkte sig i sitt huvud när han skrev manus.

Johnny Depp gör här sin långfilmsdebut som rådjursögde Glen och Heather Langenkamp som spelar hans kärlek gör det bra men har kanske inte fått dom mest högintelligenta rollerna efter detta. Övriga ungdomar i filmen gör sitt allra bästa för att skrika och dö så verklighetstroget som möjligt. Den karaktär som etsar sig fast mest är såklart Freddy i Robert Englunds tappning och speciellt när man som jag såg filmen på 80-talet, bara något år efter att jag följt honom på TV i serien V och där han spelade supersnällisen Willie. Men här är han inte snäll, han är inte snäll alls. Han är vidrig, han är elak och han ser förjävla äcklig ut!

Sexton år efter att originalet kom gav sig musikvideodokumentärfilmaren Samuel Bayer sig på att göra en remake. Det tyckte han var en bra idé.

2010-års version är rent visuellt precis lika mycket 2010 som originalet är 1984. Det kan man tycka vad man vill om, själv tycker jag det känns ganska fräscht. Det är vidvinkelfilmat, det är snyggt, det är snabbare klipp än originalet och jag gillar att han återanvänt en hel drös med scener rätt av och bara ”poppat upp” dom en smula. Rooney Mara är en något annorlunda Nancy än Langenkamp och det är inte dåligt på något vis, däremot kan jag hålla mig för skratt åt Jackie Earle Haley, den nya generationens Freddy. Han ser ut som en brännskadad Stuart Little och hur mycket jag än vill och hur mycket jag än försöker så kan jag inte tycka att han är otäck.

 

A nightmare on Elm Street 1984

Speltid  91 min = Alldeles perfekt för en skräckfilm.
Story = Jättebra. Välskriven och läskig, den har blivit en riktig klassiker.
Skådespelarinsatser = Helt okej. Inga oscarsvinnare men dom är väl fungerande.
Läskighet = Bitvis JÄTTE.
Charm =MASSOR med charm. Och nostalgi såklart.
Mardrömmar efteråt = Hmmm. Fler än jag kanske vill erkänna.

 

Nightmare on Elm Street 2010

Speltid 95 min = Så nära perfekt det kan bli.
Story = Eftersom storyn är densamma som i originalet så är den fortfarande toppen.
Skådespelarinsatser = Alla sköter sig utmärkt, utom Freddy i den illa sittande gummimasken.
Läskighet = Jag hoppade till två gånger, that´s it. Det är ganska förutsägbart och har man sett Scream eller Jag vet vad du gjorde förra sommaren-filmerna så vet man hur det funkar. Tjugohundratalets tonårsskräckisar är rätt likriktade.
Charm = Vad är det?
Mardrömmar efteråt = Hahaha. Nopps.

Tips! Förra året gjorde jag en liknande jämförelse men då gällde det Halloween.

[Skräckfilmsveckan hos Filmitch fortsätter och idag tar även han sig an en klassikerjämförelse: The Omen då och nu.]

Tre om en: Indiana Jones


Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten (1981)

Jag var för liten för att se den första Indiana Jones på bio. Jag var nio år när den kom och hade inte fått se den även om jag hotat med att hugga mig i ögat med en sax. Det var på håret att jag ens fick se E.T på bio året därpå eftersom jag då bara var tio och min mamma inte ruckade på regler i onödan. Men tjat fungerar, kanske inte fem i fyra vid en bardisk på krogen, men med mammor gör det det.

Nåväl. Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten kom helt enkelt till mig några år för sent. Jag stod i den lilla videobutiken i byhålan och hade redan sett allt spännande som fanns – trodde jag – tills jag hittade fodralet till denna lite bakom Ur dödlig synvinkel och Flykten från New York. Indiana Jones! Fan va coolt! DEN tar vi!

Det tog exakt en minut av filmen innan jag var fast. Jag hade aldrig sett en film med detta tempo förut. Direkt sögs jag in i handlingen, det hände grej på grej på grej och det lugnade aldrig ner sig. Det var action, det var äventyr från första scen till den sist och det var Harrison Ford i runda manliga plugghästglasögon.

Själva historien, att Indiana Jones ska stoppa nazisterna från att få tag i förbundsarken och därigenom vara ett steg på vägen mot världsherravälde är visserligen välskriven och fiffig men det är inte den som är viktig, det är inte den jag minns. Jag minns smådjuren och jag minns ormarna. Det var något alldeles nytt för mig och med min redan då rätt kraftigt utvecklade ormfobi så var det sjuuuuukt läskigt.

Annars passar Karen Allen perfekt som den kvinnliga motvikten till Indiana, John Rhys-Davies är Sallah, Indianas sidekick (och en väl fungerande sådan) och Paul Freeman är precis så kall och klinisk som Dr René Belloq ska vara.

Som actionäventyr tycker jag denna film är svårslagen än i dessa dagar. Det hade jag kanske inte tyckt om jag var 37 när jag såg den första gången, eller så hade jag det. Det är svårt att spekulera om.


 

 

 

Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984)

Det tog tre år för Spielberg att göra en uppföljare till Jakten på den försvunna skatten, men för mig gjorde det inte det. Jag var ju lite bakom och hade missat den första så för mig tog det väl bara nån vecka eller två innan jag kom hem med nästa färgglada Indy-VHS.

De fördömdas tempel är liksom första filmen skriven av George Lucas och redan då hade han en förkärlek för att bryta den kronologiska ordningen (för den oinvigde så syftar jag på Star Wars där episod 4-6 kom skitmånga år före 1-3). Denna är alltså egentligen den första filmen om man ser till handlingen.

Kate Capshaw står för den kvinnliga fägringen (?) och lyckades inte bara släta av Harrison Ford utan inledde även ett förhållande med filmens regissör Steven Spielberg och dom är gifta än idag. Indys sidekick i den här filmen heter Short Round (Jonathan Ke Quan) och är en 11-årig asiatisk liten kille och en riktig Björn Waldegård bakom ratten.

De fördömdas tempel är stilmässigt väldigt annorlunda från första filmen. Den är mycket mörkare, mycket eländigare och läskigare och handlar om slaveri och ockultism med en släng av både rasism och sexism som grädde på moset.

Det är fortfarande action och definitivt äventyr men tempot är lugnare, färgerna mörkare och känslan jag fick var inte riktigt samma ”WOWTJOHOOOO” i magen. Men spännande är det och välgjort sett till 1984-års effektstandard och det jag minns mest från första gången jag såg filmen är tomheten jag kände i magen när eftertexterna rullade. Nu fanns det inga fler gömda Indiana Jones-fodral i videoaffären. Nu var det slut på riktigt.


 

 

 

Indiana Jones och det sista korståget (1989)

Nu är jag 17 år och överlycklig. Indiana Jones kom visst tillbaka och SOM jag väntat, längtat och undrat om han någonsin skulle göra det.

Jag har biobiljett till premiären, fjärde raden i mitten (det är en vana som aldrig försvinner), och tänk, jag får se Indy på stor duk!
Precis som med föregångarna är det George Lucas som ligger bakom manus och Steven Spielberg som regisserar och allas förväntningar är skyhöga. Men vad skulle kunna gå fel?

Nu får vi se en ung Indiana Jones (River Phoenix) stjäla ett värdefullt guldkors från några gravplundrare, vi får se hur han får tag i sin kära piska, var han fått sin fascination för arkeologi ifrån, varför han kallas Indiana och hur förhållandet har varit med hans pappa vilket inte var så vidare värst känns det som.
Allt Indiana gjort han han gjort för att bli sedd av sin far, den store professorn Henry Jones (Sean Connery). Allt sonen vill är att få bekräftelse och kärlek. Har det gått bra? Njääää. Blir det bra på slutet? Såklart!

Überkvinnan i Det sista korståget heter Alison Doody och Indys sidekick är återigen Sallah, John Rhys-Davies, men filmens stora behållning är Sean Connery.
Åren innan hade han gjort Rosens namn och De omutbara och var sjukt stor som skådespelare men att casta honom som Indiana Jones pappa var ett riktigt lyckokast för alla inblandade. Hela hans uppenbarelse hjälpte till att återinföra myskänslan från första filmen. Till och med känslan av det kärleksfulla gnabbandet mellan Indiana och Marion Ravenwood (Karen Allen) som funkade så bra i första filmen (och som mest blev tradigt med Kate Capshaw i tvåan) lyckades Sean Connery hjälpa till att återskapa.

Jag gick ifrån bion med ett leende på läpparna trots att jag nu VISSTE att det var sista gången jag fick se Indiana Jones i en ny film.


 

 

 

Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008)

Att Indiana Jones skulle komma tillbaka ännu en gång det var för mig lika stort som om jag skulle få en tur och retur-biljett till Månen.

19 år efter förra filmen och 27 år efter första samlas järngänget igen: Ford, Lucas och Spielberg och jag kan redan nu säga att jag förbannar den dagen dom kom på den idén.

Jag fattar det inte. Jag fattar inte att två av världens bästa sagoberättare (Spielberg och Lucas), en av världens ballaste skådisar (Ford), ett samlat gäng av
högklassiga birollsaktörer (Cate Blanchett, Shia LaBeouf, Jim Broadbent, John Hurt) i kombination med världens i särklass mest ypperliga effektmakare – ILM – inte kan få till det bättre än såhär. Det är för mig helt absurt!

Det finns uppenbarligen pengar, det finns bevisligen fantasti och kreativitet men det som inte finns och som fanns mängder av i alla tre föregångarna är: HJÄRTA.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike är ett hafsverk. Det är en undermålig historia, det är taffligt skådespeleri, det är rent KEKKIGA effekter och jag kan inte bli annat än rosenrasande över detta avslut. Harrison Ford är 66 år gammal och jag är fan rädd när han springer. Det luktar lårbensbrott lång väg och ingenting i hans rörelsemönster ser behagligt och naturligt ut.

Helt ärligt, jag önskar att jag aldrig sett den här filmen. Jag önskar att jag kunde leva mitt liv med en god Indiana Jones-smak i munnen och en svag fundering då och då på hur den sista filmen egentligen var. Men gjort är gjort, både för mig, Harrison Ford, Steven Spielberg och George Lucas och jag tror inte någon av dom sistnämna männen är särskilt stolta över detta magplask i filmhistorien.

Jag tror även denna gång att det här är den sista filmen. Enda skillnaden nu är att jag inte bara tror, jag HOPPAS att jag har rätt.