Röd lördag: EN TJEJ I RÖTT

Det knepigaste någonsin hände. Jag vaknade en morgon och nynnade på balladen ”The lady in red” med Chris de Burgh och jag kunde inte släppa den!

Jag började tänka på låten och att den var med i en film från förr, filmen jag trodde hette just The lady in red. Men det finns bara en film som heter The lady in red och den kom redan 1979, sju år innan låten hamnade på de Burghs platta Into the light.

Letandet efter filmen The lady in red fortsatte, jag VISSTE ju att jag sett den – på bio dessutom! Gene Wilder var ju med och hon-den-mörkhåriga-med-röda-klänningen. Jag försökte hitta den på alla ställen som fanns men inte ens när jag till slut bara sökte på RED på Itunes dök den upp. Det gick en dag och jag fortsatte sjunga. ”I’ve never seen you looking so lovely as you did tonight, I’ve never seen you shine so bright, I’ve never seen so many men ask you if you wanted to dance. They’re looking for a little romance, given half a chance”. MENVAFAN! JAG MÅSTE HITTA FILMJÄVELN!

24 timmar efter den första sökningen på Itunes gör jag om samma procedur. Skriver RED i sökrutan och går igenom filmerna som dyker upp. Och där – DÄR ÄR DEN! The WOMAN in red! Gene Wilder, Kelly Le Brock, i den röda klänningen! Hur TUSAN kunde den INTE dyka upp kvällen innan? Och vad toppenbra att jag hade en ledig förmiddag dagen efter, det var bara att hyra filmen och få den ut ur systemet.

Gene Wilder spelar Teddy Pierce, en lyckligt gift tvåbarnspappa med bra jobb och sköna killpolare. Han lever ett såntdär liv som tex Roland i Torsk på Tallinn skulle betala tio årslöner för att få uppleva om så bara en kvart av. Ett liv som är så fint och behagligt att den som lever det till slut blir hemmablind. Ett sånt liv. Teddys polare är alla i samma sits, har en bra fru och stabilt liv men speciellt en av dom kan inte hålla snorren i byxan utan avverkar den ena kärleksaffären efter den andra i tron om att frun varken förstår något ELLER att hon aldrig någonsin skulle kunna göra något liknande mot honom. Nejjuuuuuuuustja.

Teddy har aldrig tänkt tanken på att vara otrogen mot frun, inte förrän han ser en långbent brunett i röd klänning i parkeringshuset gå över en ventilationstrumma. Hennes klänning flyger upp och hon står kvar där ett tag och jazzar loss i – vad hon tror – ensamhet. Men denna syn väcker något slumrande inom Teddy och han blir som en lobotomerad iller med bara EN sak för ögonen: den där tjejen i rött. Han SKA ha henne, till varje pris!

SÅ nu är filmen sedd. Det känns bra. Det var ingen The lady in red-låt med så långt örat nådde men väl ett otal övertydliga Stevie Wonder-låtar (typ när det körs bil spelas ”Don´t Drive Drunk” fast det är noll procent troligt att det är alkohol inblandat i just den scenen). Självklart får vi höra både ”The Woman in Red” och ”I just called to say I love you”. Det jävliga är bara att Chris de Burghs fina-men-ändå-alltför-lökiga-ballad sitter kvar, som ett jävla tuggummi på hypofysen.

The lady in red is dancing with me, cheek to cheek, There’s nobody here, it’s just you and me, it’s where I want to be
But I hardly know this beauty by my side, I’ll never forget the way you look tonight

 

 

.

Det här är alltså andra filmen ut i 2019 års första bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar framöver kommer det dyka upp – på ett eller annat sätt – röda filmer här på bloggen och här kommer du kunna läsa vilka filmer jag skriver om.

 

PURPLE RAIN

Året är 1984 och med postern till Purple Rain ger Prince kulören lila ett ansikte.

När man som tonåring gick och såg filmen vad det lite fler attiraljer man för alltid kommer förknippa det lille musikaliske geniet från Minneapolis med. Rejäl kråsskjorta till exempel. Oljeindränkt naken och extremtajt torso är en annan. Lockigt hår som inte rör sig i motorcykelvind är en tredje. Den perfekt ansade mustaschen en fjärde. En kliniskt ren lila motorcykel och högklackade mansskor som femma och sexa. Det sistnämnda blev lite en grej hela hans karriär igenom. Är man 1,57 lång och man kanske det känns viktigt. Jag vet inte. Jag skulle bli 1,93 med hans skor.

Purple Rain var en skiva som spelades väldigt mycket i mitt flickrum och detta trots att Prince egentligen inte var någon storfavvo för mig då. Men precis som med Bowie, Springsteen, Madonna och Queen så tror jag vi alla har en favoritlåt som alltid funkar även om artisterna i sig inte är ens största favoriter. Min favoritlåt med Prince heter When doves cry och den finns med på Purple Rain-skivan OCH givetvis i filmen.

I Purple Rain spelar Prince The Kid, en ung kille med musikdrömmar som bor hemma hos en hustrumisshandlande far och en misshandlad mor. Med vuxna ögon förstår jag varför The Kid är så jävla känslomässigt avtrubbad och avstängd men som tolvåring tyckte jag BARA att han var ”dum i huvvet”. Han träffar på söta Apollonia (Apollonia Kotero) som även hon drömmer om att stå på scen och dom inleder en romans som inte känns det minsta schysst.

The Kid är en douchebag av Guds nåde men Apollonia kämpar och charmar på och försöker på alla sätt hon kan att bete sig snällt men ändå snärja honom. Vad får hon tillbaka? Skit, bara skit. Den där lille lila sprätten beter sig som en idiot. Behandlar henne som bajs och i en scen slår han henne till och med. Apollonia säger ifrån till slut men samtidigt är det här en film från 1984, den slutar inte i moll. Kärleksfilmer av detta slag gör sällan det. Men The Kid förtjänar inte kärlek så som han beter sig ÄVEN om det ”är synd” om honom som växt upp i ett kärlekslöst hem.

Fan. Orka vara så förstående jämt. Orka vara tålmodig. Orka analysera. Det är ingen lag som säger att det är okej att vara elak bara för att man blivit utsatt för skit, väx upp för fan och var snäll mot dom snälla. Skräm inte bort dom som bryr sig. The Kid är verkligen INTE en rollfigur det är lätt att tycka om. Han må vara hur ”cool” han vill, jag genomskådar den lille fan.

Det är svårt att se Purple Rain utan att baka in nostalgifaktorn. Musiken är så härlig, axelvaddskavajerna likaså. Det finns så mycket att älska med den här filmen om man är en 80-tals-fanatiker som jag och filmen kan verkligen ses som ett tidsdokument över en tid som flytt. Det faktum att Prince så sorgligt dog 21 april 2016 ligger dessutom som en sordin över hela filmen. 57 år blev han. Jag kan inte låta bli att fundera på vad han skulle ha kunnat skapa framöver om han inte stoppat i sig för mycket Fentanyl. ”En oavsiktlig överdos” enligt Wikipedia. I Purple Rain är han 26 och har hela världen framför sina fötter.

The Kid. Prince. Prince. The Kid. Spelar han sig själv? Ja. Kanske.

LUCKA #1: GREMLINS

Tjolahopp tjolahej, nu kör vi! Första filmiska luckan i julkalendern ska öppnas och vad kan vara bättre än en återtitt på en av min barndoms mest mysiga filmupplevelser. Vem ville inte ha en egen mogwai i julklapp efter att ha sett Gremlins? Vem? Nån?

Billy (Zach Galligan) får en mogwai i julklapp av sin pappa. Så himla fint alltså! Ett levande kramdjur liksom. Söt som sirap med sina stora ögon och ännu större öron – och den sjunger! MEN, det finns vissa saker man absolut inte för göra med den. Man får inte blända den med starkt solljus, inte låta den vara i närheten av vatten OCH det viktigaste av allt: inte ge den mat efter midnatt hur mycket den än bönar, ber och blinkar med dom där söta ögonen.

Nu är det här en film och det hade inte blivit en sådan om Billy gjort precis som hans pappa sagt. Såklart. Självklart går det åt helvete och givetvis är denna söta mogwai inte bara söt. Men den där lilla mogwaibebisen som spelar trumpet….alltså jag dör sötdöden!!

Filmen är från 1984 och det syns. Den känns….gammal, men på ett bra sätt, ett nostalgiskt sätt. Jag minns den ju så väl från när jag såg den på bio och min mamma smög efter mig och mina kompisar till biografen och satte sig några rader bakom oss för att ”hålla koll” då det var en ”läskig film”. Ja den var läskig – FÖR HENNE!!! Hon skrek rätt ut flera gånger så ALLA i hela salongen vände sig om och såg MIN MAMMA sitta där med uppspärrade ögon och LP-skivor under armarna.Vi andra tyckte inte den var SÅ läskig, mest charmig och lite spännande och Billy var ju så snygg!

Filmen bjussar på både snö och julpynt och det är svårt att inte få julmyskänsla av den. En perfekt start på kalendern med andra ord. Nu är vi igång!

Betyg på filmen:

Julmyskänsla:

SNUTEN I HOLLYWOOD

Jag ser himla mycket film ”rätt in i TV:n” från streamingtjänster så när jag dammade TV-bänken sist undrade jag vad den där ljusgrå håriga lådan var för nåt. Efter ett drag med trasan tittade den fram, den svarta blu-ray-spelaren. Stackarn. Alldeles bortglömd. Jag vet inte när jag använde den sist. Jag klappade lite på den, bad om ursäkt och lovade bot och bättring och HÄPP, jag gick direkt till filmhyllan och handen drogs till en box jag inte ägnat en  tanke sen jag köpte den för flera år sedan. Snuten i Hollywood 1-3!

Första skivan kastade in sig själv i spelaren och det var bara att sätta sig i soffan och njuta (?) av Axel Foley (Eddie Murphy) och hans snabbsnackande polisjargong i den här actionkomediklassikern från 1984. Fasiken va kul det här var när det begav sig! Bananerna i avgasröret! När Axel ”leker gay” och låtsas vara Ramon-med-herpes för att få prata med Victor Maitland (Steven Berkoff) på restaurangen. Och Serge (Bronson Pinchot)! Och den charmige Billy Rosewood (Judge Reinhold). Och musiken. MUSIKEN!

1984 var Snuten i Hollywood fräschare än en plocka-själv-sallad på Ica men 2016 är den inte riktigt sååå härlig. Jag gillar den fortfarande men jag skrattar inte högt direkt. Eddie Murphy känns över lag väldigt mycket 80-tal, hans komik har inte åldrats jättebra men känslan i filmen och musiken – MUSIKEN! – håller. Sevärt i insomnia-sommarnatten men kanske inte annars.

När jag såg filmen 1984:

När jag såg filmen 2016:

THE TERMINATOR

Att se om gamla klassiker är som vi alla vet vanskligt. Åren går och det är inte alltid effekter består. MEN, om det är nånting som kan krydda upp den mest bleka omtittning så är det nostalgi, det är en känsla som verkar vägra devalveras.

The Terminator har trettioett år på nacken och den håller imponerande bra fortfarande. Den har ett slags ödesmättad stämning som gör att den känns tidlös trots att kläder, frisyrer, musik och miljöer är så 80-tal att det nästan blir självlysande. Jag gillar att Arnold är bad guy, att han bara går omkring och är stor, tyst och effektiv. Han är faktiskt rent otäck kan jag tycka.

Linda Hamilton har en uppfönad fluffrisyr som verkar leva sitt eget liv men jag tycker hon är fantastiskt castad som Sarah Conner, både här och i uppföljaren. Hon är liksom inte med för att vara halvnaket ögongodis med klonkande överdimensionerade örhängen, hon är Sarah Connor – bara – punkt.

Michael Biehn som Kyle Reese är också bra. Han fyller sextio nästa år, det är lite svårt att greppa, han känns som en såndär evigt-ung-människa, som Johnny Depp, Brad Pitt, Leonardo Di Caprio och Keanu Reeves. Hans karriär har inte gått från klarhet till klarhet direkt men jag hoppas att ryktet stämmer att han ska vara med i Neill Blomkamps Alien-film (kommer 2017) och reprisera sin Dwayne Hicks-roll från Aliens.

Annars då, hur står sig The Terminator om jag jämför då och nu? Den landar glädjande nog på precis samma betyg och av precis samma anledning: det är en jättebra film!

BACK TO THE 80´S: RHINESTONE (1984)

.

.

.

Eftersom det är min födelsedag just idag tänker jag fira med att re-posta ett inlägg jag skrev på bloggen redan för fyra år sedan. Det handlar om en film från 1984 som förtjänar all uppmärksamhet den kan få och det känns som att hela texten behöver upprepas, det är nämligen inte alltid helt lätt att vara ”Stalloneofil”.

Det har hänt många gånger att jag får försvara Sylvester Stallone som skådespelare som ett mobbat barn i en sandlåda och lika många gånger som jag fått försvara min egen mentala hälsa och/eller filmsmak men det är ett jobb jag gärna gör. Jag minns nämligen när det var annorlunda. Jag minns när jag var liten och hur det var när han gjorde filmer ingen jävel mer än jag såg. Jag minns också hur det var när Stallone var man nog att inte behöva gömma sig bakom trimmade handeldvapen och tatueringar för att skådespela, när det räckte bra med en mikrofon.

I Rhinestone spelar Stallone Nick Martinelli, en New York-baserad taxichaffis som hamnar mitt i en vadslagning. Jake (Dolly Parton) är countrysångerska och har slagit vad om att vem som helst kan sjunga country och att hon kan göra en countrystjärna av just denne vem som helst. Vem är då vem som helst? Jo, taxichauffören Nick såklart!

Det här är sååå charmigt! Jag smälter som en smörklick i en redigt upphettad gjutjärnspanna. Stallone och Dolly är ett sånt omaka par i varenda sammanhang jag kan komma på att bara idén att sammanföra dom gör mig alldeles varm i bröstkorgen.

Rhinestone är en komisk pärla i filmhistorien och en film som det knappt går att få tag på nuförtiden men jag har till och med soundtracket på LP-skiva! Det borde ha blivit en sån platta som finns i alla svenska hem (lite som Främling med Carola, Sarah med Mauro Scocco och Forever young med Alphaville) men av nån outgrundlig anledning känner jag mig rätt ensam om att ha den på en hylla i vardagsrummet.

Får du chans att se filmen – ta den! Du har aldrig sett nåt liknande, så mycket kan jag lova.

Det här var dagens sista film i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag fortsätter det med tre filmer från 1985.

 

BACK TO THE 80´S: KARATE KID (1984)

.

.

.

Om man ska föra över The Karate Kid himself, Ralph Macchio,  till nutid så var han som en mix av Darin-på-tandställningstiden, Jaden Smith-när-han-fortfarande-var-charmig, Logan Lerman och en hundvalp. Han var SÅ söt och han var SÅ stor och filmen var SÅ het. Karate Kid var verkligen The Shit 1984.

När jag ser om filmen kan jag förstå varför, jag kan verkligen det, för filmen håller fortfarande! Jag vet inte om det är otippat men för mig är det det. Färgerna, musiken, historien, mysigheten, jag tror faktiskt att det går att uppskatta filmen även utan att trä nostalgipåsen över TV:n. Storyn om den mobbade pojken som får hjälp av en martial arts-kunnig äldre man för att bli duktig på karate är så pass allmängiltig att den utan tvekan tål att ses även av yngre generationer – och nej, bara för att man är ung behöver man inte nödvändigtvis välja remaken med Jaden Smith i huvudrollen.

Ralph Macchio är inte bara söt, han spelar rollen som Daniel med den äran, Daniel som är betuttad i blonda Ali (Elisabeth Shue) och som i alla situationer gör så gott han kan.

Jag tyckte bra om filmen när jag var 12 men den funkar finfint även när jag är 42. Och Cruel summer med Bananarama har aldrig låtit bättre än här.

Wax on… wax off. Wax on… wax off.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer ännu en film från 1984. En riktig höjdare!

BACK TO THE 80´S: POLISSKOLAN (1984)

.

.

.

Det fanns inte tillgång till riiiiktigt lika mycket film under min uppväxt i byhålan som det gör nu. Jag tror dessutom att vi var sist på gatan som köpte en VHS-bandspelare. Jag kan därför säga att när videon väl kom till byn och det gick att KÖPA sig EGNA filmer som man kunde se när man ville (en sån ofattbar LYX!) så blev det en hel del tittande, dock var det bara ett fåtal filmer som snurrade eftersom en köpfilm kostade lika mycket DÅ som en Blu-ray gör idag och pengarna är som bekant aningens mindre värda nu.

Polisskolan var i vilket fall en av våra köpefilmer och jag tror stjärnstopp är ett bra ord för att beskriva hur många gånger jag sett den. Mahoney, Hightower, Karen, Harris, Lassard, George Martin och Sergeant Callahan-med-tuttarna blev mitt sällskap många eftermiddagar efter skolan och nu när jag ser om filmen hamnar jag liksom i Oboy-och-gummilimpa-med-Port-Salut-ost-mode igen och jag tror att filmen vinner på det även nu. Man ska inte undervärdera nostalgikryddan, den är som grillkrydda på tveksam potatismos på´t ungefär.

Jag tycker Polisskolan är en rolig film. Jag tyckte det då och jag tycker det fortfarande. Jag fnissar en hel del även om hela dialogen sitter i ryggmärgen. Jag tycker den har ett (jämfört med en hel del av nutida komedier) smart manus och jag tycker filmen har (jämfört med en hel del nutida komedier) en hel drös av sköna, välskrivna, udda karaktärer -faktiskt även kvinnliga. Och sen gav filmen Blue Oyster Bar ett ansikte, icke att förglömma.

Temat heter Back to the 80´s och idag kommer två inlägg till om filmer från 1984, ett kl 12 och ett kl 18.

THE RETURN OF GODZILLA

Det har gått hela trettio år sedan förra veckans original-Godzilla-film spelades in. En ung man vars föräldrar omkom i den första filmen har ägnat hela sitt vuxna liv åt att studera Godzilla och det kan kanske finnas en liiiten baktanke där som stavas hämnd av nåt slag.

När Godzilla återigen hotar att inta Japans kust vill både USA och Sovjetunionen att monstret ska utplånas med hjälp av atombomber. Japanerna är oroliga, dom ber världens stora ledare att tänka på radioaktiviteten och på att ingen med säkerhet vet om Godzilla går att förinta med bomber. Dom om några vet att det inte finns något som heter ”säkra kärnvapen” och lyssnar inte på ryssarna som kallar det ”nationalistisk egoism” att inte bomba. Herregud, monstret har ju till och med ätit upp en av ryssarnas ubåtar! Hemska tanke, hur egoistiska kan japanerna bliiii?

Det är härligt att se Godzilla i 80-talstappning. Lila neonljus, män med mustascher, ett snyggare och större monster. Filmen känns påkostad, som ett försök att göra något unikt trots att hela fjorton filmer producerats sedan första filmen. Musiken är jättefin och känns modern, ja, västerländsk om man så vill och precis som i så många amerikanska filmer från mitten på 80-talet så är det mycket politik inbakat i historien.

Helt okej effekter, snygg produktion och en i sammanhanget ganska smart historia. Jag tycker inte det här är så pjåkigt alls.

Originaltitel: Gojira

Svensk titel: The Return of Godzilla

Produktionsår: 1984

Regissör: Koji Hashimoto och R.J. Kizer

Speltid: 103 min

Onödigt men kul vetande: Godzilla är varken en liten plastdocka filmad enbart i miniatyromgivningar eller ett animerat monster, Godzilla spelas av en skådespelare som bär runt på kostymen. I framtida Godzillafilmer kan man se små ubåtar med namnet Satsuma på sidan, det är en homage till Kenpachiro Satsuma som spelade Godzilla från och med denna film fram till 1995.

.

FILMÅREN – MINA BÄSTA 10

Filmårslistorna är ingen konstant vetenskap eller sanning, jag har heller inte sett varenda film som existerar från samtliga år och således kan listorna komma att uppdateras vad det lider.

Här nedan kommer det fyllas på med länkar till listorna när dom behagar dyka upp. Det kan bli förr, det kan bli senare, men dyker upp det gör dom och för att göra det aningens mer spännande både för mig själv och dig som följer bloggen så kommer listorna inte att dyka upp i rätt årtalsordning.

2021

2020

2019

2018

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004

2003

2002

2001

2000

1999

1998

1997

1996

1995

1994

1993

1992

1991

1990

1989

1988

1987

1986

1985

1984

1983

1982

1981

1980

1979

1978

1977

1976

1975

1974

1973

1972

1971

Svensk söndag: MANNEN FRÅN MALLORCA

.

.

.

Detta slut! Detta fullständigt irriterande men ack så rimliga slut! Jag säger som Kalle Anka i min absoluta favorit-Kalle-Anka-serieruta: GAAAAAAH! KISS I HJÄÄÄÄÄÄRNAAAAN!

Att se en film som denna, att påminnas om hur jävla bra svensk film – också – kan vara, att kunna njuta av en välskriven historia, av skådespelare som varken överdriver eller underpresterar, av fingertoppskänslig regi, av precis scenografi, alltså, det är alldeles ljuvligt! Bokhyllan på polischefens kontor ser ut exakt som jag tror att en bokhylla på ett poliskontor ser ut, inte som en museiinstallation. Allt med filmen är pur perfektion.

Poliserna Jarnebring och Johansson (Sven Wollter och Tomas von Brömssen) är sköna vanliga spanare, Hedberg (Rico Rönnbäck) en Gunvald Larsson-typ, fast mer gigolobelevad och Håkan Serner briljerar som inspektör Andersson.

Håkan Serner kan vara en av svensk filmhistorias mest bortglömda och mest ocreddiga skådespelare men i min värld förtjänar han en bronsstaty i en kvällsupplyst park.

Den 25 oktober 1984 dog han, blott 51 år gammal. Mannen från Mallorca hade premiär 12 oktober. Jag hoppas att han hann se filmen, att han förstod hur bra den blev och hur fenomenal han själv var i den men jag inser nånstans att min önskan inte räcker långt. Håkan Serner dog inte av någon dödlig sjukdom, han tog sitt liv. Tre barn, två Guldbaggar (varav en för rollen som Einar Rönn i Mannen på taket) och ett imponerande CV var tyvärr inte plåster nog mot hans depression. Så jag röstar för en Håkan Serner-staty, jag tycker han förtjänar en. Framförallt förtjänar han att bli ihågkommen även om det bara är på några rader i en filmblogg.

1978 skrev Leif G.W Persson romanen Grisfesten som denna film är baserad på. Det var första boken om poliserna Jarnebring och Johansson där den andra heter Profitörerna (1979) och den tredje Samhällsbärarna (1982). Efter att ha sett Call Girl känns det som om Mannen från Mallorca har solklara paralleller till Bordellhärvan/Geijeraffären. Även om infallsvinkeln är olik så är grundhistorien och problematiken densamma. G.W hävdade att så inte var fallet men i hans självbiografi från 2011, Gustavs grabb, medger han att han skrev Grisfesten för att hämnas på alla dom som ljög i samband med Geijeraffären.

Mannen från Mallorca är en härlig filmupplevelse på alla sätt och vis. Det är en film som håller vid flera tittar och framförallt, det är en film vars slut ger mig brutalkiss i hjääääääärnan.

Julaftonsfilm: A CHRISTMAS CAROL

Det här med jul kan vara det mysigaste som finns. Alla är snälla, alla är genuint glada, alla är uppklädda, alla beter sig som folk, ingen är uttråkad, berusad, sockerchockig och tjatar på julklappsöppning. Tomten är stor, brummig och nykter, all mat är perfekt lagad, släkten är sams, hemmet perfekt städat och piffat och det snöar sådär lite lagom. Tanken på en sådan jul är alldeles magisk.

Jag önskar dig en god och magisk jul hur du än firar den, kanske med en klassisk spökhistoria signerad Charles Dickens?

.

.

FREDAGEN DEN 13:E DEL 4

Den här filmen börjar med en liten sammanfattning av dom tre föregångsfilmerna ifall någon mot förmodan valt att börja sin förstå-sig-på-Jason-resa med just film nummer fyra. Jag trodde nog (när den kom) att det skulle bli den sista, den heter till och med det – The Final Chapter. Men som alla vid det här laget vet, det blev många många filmer till efter denna.

Nu är Jason död, han är på riktigt död. Han är så pass död att han forslas till bårhuset övertäckt av ett vitt lakan och i tio fall av tio bådar det inte gott, livet är liksom över. Men – tadaaaaah! – Jason vaknar till liv och självklart gör han det i ett kylrum med hånglande sjukhuspersonal under båren.

För att vara en helt orimlig film är det faktiskt ganska bra. Det är alldeles lagom spännande, det är suspekta mord, Jason är stor och läskig och det bjuds på en hel del riktigt bra effekter. Jag är helt enkelt nöjd. Omtittningen var en behaglig upplevelse om man nu kan kalla att beskåda tretton bestialiska mord för behaglig.

Originaltitel: Friday the 13th: The Final Chapter

Produktionsår: 1984

Regissör: Joseph Zito

Jason: Richard Brooker/ Ari Lehman/Ted White

Bodycount: 13 döda

Mest minnesvärda scen: När Jason blir av med sin mask på slutet

Veckans Berenger: FEAR CITY

Fear City är en av dom få filmer jag sett som jag hade haft samma utbyte av om jag varit blind. Det är helt otroligt egentligen vad viktig ljud och musik är i filmer och i 80-talsfilmer mer än vanligt.

Med en ögonbindel hade jag förstått att Melanie Griffith strippade, även om jag inte sett att det var just Melanie Griffith. Jag hade förstått att det låg en elaking i gränderna som spanade efter snygga tjejer som jobbar i porrklubbskvarteren och som misshandlar dom illa. Jag hade utan tvekan kunnat sätta mig in i historien om Matt (Tom Berenger) som är ex-boxare och olyckligt kär i den stora strippstjärnan Loretta (Griffith) och att dom varit tillsammans men inte längre är det.

Med bongotrummor, kongas och synthar skulle jag kunna se dom långa och många halvnakna ”dansnumren” framför mig och kanske till och med tacka min lyckliga stjärna för att jag slapp se pudelpermanentade åttiotalsbrudar i minimala string.

Det enda av värde jag hade missat om jag sett denna film som gravt synskadad är uppenbarelsen av hur enormt lik en ung o-opererad Melanie Griffith är en ung o-opererad Nicole Kidman. Samma näsa, samma mun, samma sätt att slicka sig om munnen. Kanske har Nicole Kidman stil nog att inte tatuera in en jordgubbe på skinkan men nån större skillnad än så går knappt att se och det är en jämförelse som aldrig slagit mig förut.

Hur är då filmen? Förutom att den dryyyyyper av 80-talskänsla när den är som sämst så är det en överdriven Abel Ferrara bakom spakarna, en Jack Scalia som varken är eller någonsin har varit en karaktärsskådespelare av rang och Melanie Griffith med en klädkonto som luktar tillgodokvitto på en hundring på Myrorna. Men det är ju inte därför jag ser filmen. Tom Berenger är anledningen och han gör mig inte besviken. Han är härligt 80-talspumpad och solariebränd med uppknäppt svart skjorta och skinnjacka och han säger inte många stavelser i onödan. Det hade jag missat om jag varit blind och det hade ju varit tråkigt.

Här finns filmen.

BLOOD SIMPLE

Det finns en hel del olika affischer till den här filmen men bara en som verkligen symboliserar min känsla av den – nämligen den här.

Blood Simple är en simpel historia men den är simpel i betydelsen enkel, inte banal. Gift kvinna är trött på make. Gift kvinna vänstrar med man anställd av den äkta mannen. Älskaren vill hjälpa till. Älskaren vill se den gifta kvinnan lycklig och ogift. Den äkta mannen misstänker att frun är otrogen och anlitar en privatdetektiv. Den äkta mannen vill se älskaren död. Älskaren vill se den äkta mannen död. Privatdetektiven till också se den äkta mannen död. Samtidigt snurrar takfläkten oavbrutet.

Blood Simple är bröderna Coens första långfilm och det är en imponerande debut måste jag säga. Fotot är snyggt, pianoslingan som finns i bakgrunden filmen igenom är jättefin och det finns en del scener som kommer sätta sig i mitt filmminne för alltid (däribland en som innehåller en åker, en bil, en spade och två män).

Frances McDormand spelar den gifta kvinnan Abby och hon har alltså funnits som en röd tråd genom hela Coenbrödernas filmhistoria. Hon gifte sig med Joel Coen 1984, samma år som den här filmen kom och tio år senare adopterade dom sonen Pedro från Paraguay.

John Getz spelar älskaren Ray och som jag ser det är han det svagaste kortet i filmen. Tyärr är han också med mest i bild.  Dan Hedaya är den äkte mannen Marty och det är verkligen ingen lätt roll att spela. Han måste ha haft ångest under många inspelningsdagar (och nej jag förklarar inte varför, det vore att spoila för mycket men har du sett filmen förstår du säkert vad jag menar).

Jag gillade känslan med Blood Simple, jag gillade skådespelarna men jag tycker storyn är aningens för lövtunn för att betyget ska skjuta i höjden. Men en superstark trea är det. Suuuuperstark.

Här finns filmen.