Etikett: Alexandra-Therese Keining

Publicerat

POJKARNA

2011 skrev Jessica Schiefauer romanen Pojkarna och hon fick Augustpriset för den samma år i kategorin Barn- och ungdomsbok. Pojkarna handlar om Momo, Bella och Kim, tre fjortonåriga tjejer som är sjukt trötta på sättet dom blir behandlade på i skolan och då speciellt av killarna. Det är trakasserier och mobbing dagligen och personalen i skolan verkar inte göra ett dugg åt det.

Bellas stora hobby är odling och en dag planterar hon ett frö som verkar växa extremt fort, poff säger det och blir till en blomma. Av nån anledning som jag inte riktigt förstår smakar tjejerna på blommans nektar och det gör att dom förvandlas till pojkar ett helt dygn. Dom blir liksom utseendemässigt förvandlade, flickkropparna blir till pojkditon och dom får uppleva hur det är att vara en unga killar, hur dom tänker, känner och – framförallt – blir behandlade av andra.

2015 skrev Alexandra-Therese Keining ett manus baserat på boken och regisserade även filmen och jag måste säga att jag blev positiv överraskad av filmen. Känslan pendlar mellan verklighetstrogen, saga och konstfilm och Sophia Erssons specialkomponerade musik förhöjer stämningen enormt, i alla fall för mig, vilket KAN bero på att jag är väldigt förtjust i denna typ av elektronisk musik.

Jag tänker att det inte kan vara helt lätt att sammanfoga alla dessa delar till en fungerande film, att det är lättare i en bok där man själv kan läsa, spela upp scenerna framför sig i huvudet och kanske få övernaturligheter att kännas lite mer realistiska. Dock, sett till förutsättningar, Pojkarna är väl värd en titt och det är dessutom en skruvad och intressant take på hela genusprylen.

 

Publicerat

KYSS MIG

Jag vet, det är inte alltför många dagar sedan jag skrev här på bloggen att jag inte skulle se Kyss mig.

Men när dottern och hennes kompisar skulle gå på bio och jag skulle följa med som skjuts och absolut inte ville se samma film som dom (Jag saknar dig) och inte kände det minsta för CGI-apor och samtidigt var tvungen att se en film som gick runt 15-tiden, ja då hade jag att välja på Bilar 2 (Hallå! Det var med svenskt tal, det var söndag, fullsmockat med småfolk som alla bar på såna biobarnstolar av plast, vad skulle jag göra??) och Kyss mig och valet var förvånadsvärt enkelt.

Historien handlar om Mia och Frida, ”låtsashalvsyskon” på det där moderna viset som blir när skilda föräldrar träffas och barn ska fösas ihop till en ny familj.

Frida (Liv Mjönes) är öppet homosexuell och lever tillsammans med Elin. Mia (Ruth Vega Fernandez) är nyförlovad med sin Tim (Joakim Nätterqvist) som hon varit tillsammans med i många år. Dom planerar ett snart bröllop, dom tittar på hus, dom jobbar ihop. Han vill ha barn ganska snart, inte hon vad det verkar.

Mias pappa (Krister Henriksson) fyller 60 och bjuder till fest. Alla nära och kära samlas i deras hus och pappans nya kärlek (Lena Endre), Fridas mamma, får träffa Mia för första gången. Dom ska vara där tillsammans en hel vecka och låtsas vara/försöka bli den där perfekta lyckliga familjen, sånt som aldrig riktigt går vare sig det är i verkligheten eller på film. Det finns alltid sår som inte läkt, frågor och svar som skaver, sånt som inte pratas om.

Att Mia och Frida ser något hos varandra det står klart redan vid första ögonkastet men kärleksresan från första kyssen till eftertexterna är lång, taggig och allt annat än enkel, precis som trailern visat, alldeles på tok för öppenhjärtligt. Men trailern ger klart fel känsla av filmen tycker jag. Det blir fel. Kyss mig är en otroligt lågmäld film med fin musik som är så enkelt och melankoliskt blippetibloppig i bakgrunden att den nästan inte finns. Den har ett tempo som gör att 107 minuter film känns som 207, trailern har ett helt annat driv.

Liv Mjönes är jättebra som Frida och agerar helt naturligt i varenda scen men det är Ruth Vega Fernandez som imponerar mest på mig. Hon har många scener som inte är helt lätta, hon visar i stort sett hela det känsloregister som en normalt fungerande människa besitter och hon kan med bara en blick och/eller en ryckning tala om hur hon känner. Stort skådespeleri om du frågar mig och hon har helt makalöst vackra ögon.

Kyss mig gör många saker bra men en sak speciellt: regissören väljer att låta bilderna tala. Visst pratas det men det pratas i vettiga mängder och inte en massa tomma ord på konstig svenska och det är jag tacksam för.

Filmen som sådan är helt okej, ingen världsomvändare, inget direkt nytt under solen men helt okej som tidsfördriv och kanske till och med en viktig film om man är i en liknande situation och behöver en spark i baken.