KYSS MIG

22 augusti, 2011

Jag vet, det är inte alltför många dagar sedan jag skrev här på bloggen att jag inte skulle se Kyss mig.

Men när dottern och hennes kompisar skulle gå på bio och jag skulle följa med som skjuts och absolut inte ville se samma film som dom (Jag saknar dig) och inte kände det minsta för CGI-apor och samtidigt var tvungen att se en film som gick runt 15-tiden, ja då hade jag att välja på Bilar 2 (Hallå! Det var med svenskt tal, det var söndag, fullsmockat med småfolk som alla bar på såna biobarnstolar av plast, vad skulle jag göra??) och Kyss mig och valet var förvånadsvärt enkelt.

Historien handlar om Mia och Frida, “låtsashalvsyskon” på det där moderna viset som blir när skilda föräldrar träffas och barn ska fösas ihop till en ny familj.

Frida (Liv Mjönes) är öppet homosexuell och lever tillsammans med Elin. Mia (Ruth Vega Fernandez) är nyförlovad med sin Tim (Joakim Nätterqvist) som hon varit tillsammans med i många år. Dom planerar ett snart bröllop, dom tittar på hus, dom jobbar ihop. Han vill ha barn ganska snart, inte hon vad det verkar.

Mias pappa (Krister Henriksson) fyller 60 och bjuder till fest. Alla nära och kära samlas i deras hus och pappans nya kärlek (Lena Endre), Fridas mamma, får träffa Mia för första gången. Dom ska vara där tillsammans en hel vecka och låtsas vara/försöka bli den där perfekta lyckliga familjen, sånt som aldrig riktigt går vare sig det är i verkligheten eller på film. Det finns alltid sår som inte läkt, frågor och svar som skaver, sånt som inte pratas om.

Att Mia och Frida ser något hos varandra det står klart redan vid första ögonkastet men kärleksresan från första kyssen till eftertexterna är lång, taggig och allt annat än enkel, precis som trailern visat, alldeles på tok för öppenhjärtligt. Men trailern ger klart fel känsla av filmen tycker jag. Det blir fel. Kyss mig är en otroligt lågmäld film med fin musik som är så enkelt och melankoliskt blippetibloppig i bakgrunden att den nästan inte finns. Den har ett tempo som gör att 107 minuter film känns som 207, trailern har ett helt annat driv.

Liv Mjönes är jättebra som Frida och agerar helt naturligt i varenda scen men det är Ruth Vega Fernandez som imponerar mest på mig. Hon har många scener som inte är helt lätta, hon visar i stort sett hela det känsloregister som en normalt fungerande människa besitter och hon kan med bara en blick och/eller en ryckning tala om hur hon känner. Stort skådespeleri om du frågar mig och hon har helt makalöst vackra ögon.

Kyss mig gör många saker bra men en sak speciellt: regissören väljer att låta bilderna tala. Visst pratas det men det pratas i vettiga mängder och inte en massa tomma ord på konstig svenska och det är jag tacksam för.

Filmen som sådan är helt okej, ingen världsomvändare, inget direkt nytt under solen men helt okej som tidsfördriv och kanske till och med en viktig film om man är i en liknande situation och behöver en spark i baken.

{ 11 comments… read them below or add one }

Jessica augusti 22, 2011 kl. 18:23

Förstår inte riktigt vad du har emot CGI-apor. Jag hade riktigt, riktigt kul i sällskap med Rise of the Planet of the Apes. I synnerhet tack vare aporna. Teknikens under får man väl säga i kombination med Andy Serkis i sin overall. Det enda jag hade att invända var den fascinerande bristen på kvinnor i filmen. Den enda som var med – en flickvän – var totalt meningslös.

Jag kommer aldrig någonsin att vilja se Kyss mig. Genom att visa trailern två gånger i reklamen till varenda film hela sommaren har de effektivt förstört allt intresse jag kunde ha haft. Jag blir vansinnig bara jag hör filmmusiken, så trött är jag på den. Urk. Inte rätt sätt att marknadsföra en film.

Svara

fiffi augusti 22, 2011 kl. 18:38

Jessica:
Jag har ingenting alls emot CGI-apor egentligen men jag har sett så mycket “effektfilm” på sistone att jag ville se något aningens mer verkligt. Jag kommer absolut att se Rise of the Planet of the Apes – också 🙂

Vad gäller Kyss mig och trailern så skriver jag under på allt du säger. Kinesisk vattentortyr hade känts humanare.

Svara

Joel Burman augusti 22, 2011 kl. 20:52

Rise of the apes är en helt ok film faktiskt. Tusen gånger bättre än Burton spektaklet. Kyss mig har jag ett par fribiljetter till så den tänker jag gå och se.

Svara

fiffi augusti 23, 2011 kl. 21:29

Joel:
Gillade du inte Burton-varianten? Jag tyckte den var helt okej.

Blir det nåt blogginlägg hos dig när du sett Kyss mig?

Svara

Joel Burman augusti 24, 2011 kl. 20:06

Ja, jag ska försöka skriva mer om svenska filmer som inte är Bergman eftersom jag har en del internationella läsare så jag kommer skriva om den och Jag saknar dig som jag såg i förra veckan.

Svara

fiffi augusti 24, 2011 kl. 21:00

Joel:
Kul och jättebra tycker jag! 🙂

Svara

Jojjenito augusti 27, 2011 kl. 15:07

Jag kan bara tänka på att jag sett duktiga Ruth Vega Fernandez som vampyrsyster i Vampyrer från 2008.

Svara

Fiffi augusti 28, 2011 kl. 13:07

Jojjenito:
Ååå, den har jag inte sett än men det är på g 🙂
Tycker du filmen är bra?

Svara

Jojjenito augusti 28, 2011 kl. 13:12

Bra kanske är fel ord. Just för mig så var den sevärd men den har brister.

Svara

Fiffi augusti 28, 2011 kl. 13:26

Jojjenito:
Jag har också en känsla att det kanske inte är en film som kommer nå toppbetygen men man vet ju aldrig. Den ligger på min Lovefilm-hyrlista så jag hoppas att jag får hem den snart. 🙂

Svara

Jojjenito augusti 28, 2011 kl. 14:04

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: