På väg. Det går att säga det drömskt, leende och med en blick som fastnar i fjärran. Jag är på väääg. Det går att säga det torrt och krasst. Jag är på väg, jahapp, så är det. Det går att säga det tonårsirriterat till en sur förälder. JAG ÄÄÄÄ PÅ VÄÄÄÄÄÄG!!
På väg. Månadens filmspanartema är just det, två ord som kan kopplas till filmer som handlar om allt mellan himmel och jord. Bilfilmer som Herbie, Bilar, Duellen och Driven. Roadtripfilmer som Easy Rider och Thelma & Louise och andra random filmer med fordon på väg i fokus: Death Proof, Mad Max, Death Race 2000.
Men för mig betyder på väg inte i första hand att forslas fram på mer eller mindre asfalterade ytor, för mig handlar på väg om att drömma, om att vilja ta sig vidare, om att bestämma sig för ett mål och ge sig fan på att nå dit.
På nyårsafton 1989 samlades fyra tjejer från en mellansvensk gymnasieklass för att gemensamt fira in det nya decenniet. Det skrevs en lista på drömmar, förväntningar, sånt som skulle fixas, dissas, väljas, ratas dom närmaste tio åren. Alla dessa fyra tjejer kände på sig att åren mellan 1990 och 2000 skulle bli åren som satte standarden för resten av livet, speciellt med bara en termin kvar på gymnasiet. Vi var på väg.
Jag har tänkt på den där listan många gånger, på var den tog vägen och på om livet blev som vi trodde för oss fyra. Jag är inte så säker på att det blev det men jag är heller inte säker på att livet blev sämre, bara kanske….annorlunda.
I efterdyningarna av mina minnen från den kvällen har jag valt min temafilm. En djup, svår, klurig film som kräver full koncentration och en vaken hjärna. Wikipedia beskriver handlingen i min utvalda film i en riktigt klämmig mening. ”Tre barndomskompisar som med en okänd kille bilar genom USA och hittar varandra och sig själva”. Min tanke om på väg som en mental resa verkar gå att kombinera med en roadmovie. Jippi!
Åååå guuuud, vad har jag gjort? är min första tanke när jag stoppar filmen i spelaren. Åguuudåguuudåguuuud vad är det här för form av självförrakt jag uppvisar, varför utsätter jag mig gång på gång för dessa skitfilmer?
Jag tänker alltså detta sju minuter in i filmen när det enda som hänt är att tre småflickor – en blondin, en brunett och en svarthårig (glömt den rödhåriga?) – gräver ner en låda i skogen som dom gemensamt ska gräva upp när dom tar examen från High School typ tio år senare. Vänner för livet, en för alla alla för en liksom.
Jag blundar och tänker att om jag var blind och var med på ett frågeprogram på TV som hette ”Gissa filmen” och får höra trettio sekunder från Crossroads första scener så hade jag gissat på Alvin and the chipmunks. Det är så många gälla röster samtidigt att Jamie Lynn Spears (som spelar den unga Lucy Wagner) inte ens sticker ut. Värre blir det sen när liten blir stor och Britney Spears tar över rodret som Lucy.
När filmen kom ut var Britney stor, alltså STOR som i betydelsen HUMONGOUS. Skivorna sålde som smör, folk hade fortfarande Baby one more time-videon (och hennes fjårtistofsar) i färskt minne och hon dejtade N Syncs frontfigur Justin Timberlake. Det känns som att Shonda Rhimes manus till Crossroads är skriven enkom för att passa Britney, för att få in så många scener som möjligt där hon visar naveln och så många av hennes låtar som möjligt i soundtracket och – självklart – även ha den obligatoriska glada-tjejer-mot-nya-äventyr-fulsjönger-högt-i-öppen-bil-scenen då dom självklart sjunger Bye, bye, bye med….N Sync!
Om det går att klämma ur stålars ur en hundbajspåse, varför inte klämma? Ja, varför inte. Det intressanta för mig blir att den uppenbara bajspåsen faktiskt inte innehöll enbart bajs. Filmen visade sig nämligen vara ganska…okej.
Crossroads är begåvad med ett gäng biroller som faktiskt är riktigt smart tillsatta. Justin Long är Lucys labbkompis och den hon – enligt honom – borde förlora oskulden till. Dan Aykroyd spelar Lucys överbeskyddande pappa, Kim Cattrall hennes mamma, Taryn Manning den tonårsgravida Mimi och Zoe Saldana är Kit, kompisen som aldrig kan bli för smal eller för vacker. Alla dessa tillför något till filmen som KAN beskrivas som godkänd arbetsinsats. Det är dom som gör att Crossroads känns som en film och inte som nittio minuter reklamfilm för Britney herself, vilket jag var rädd för till en början.
Om jag ska jämföra Crossroads med till exempel Burlesque (ungefär samma grundhandling) så är Crossroads fesljummen minimjölk och Burlesque kall mellanmjölk men ändå – ÄNDÅ – blir jag förvånad över att jag tittade klart på filmen och egentligen aldrig hade tråkigt.
Lucy Wagner är på väg. Hennes vänner är på väg. Britney själv verkar alltid vara på väg. Jag själv är på väg och idag är samtliga mina filmspanarvänner också just det – på väg. Klicka vidare in på deras bloggar och läs deras vinkling av temat. Addepladde, Except Fear, Filmitch, Filmparadiset, Flmr Filmblogg, Fripps filmrevyer, Har du inte sett den?, Jojjenito, Mode + Film, Moving Landscapes, Rörliga bilder och tryckta ord och The Velvet Café.
En av dom mer smala subgenres som fanns med på min fredagsfemma tidigare idag är gravidskräckisar. Jag kan inte säga att det kryllar av dom men dom som finns är ofta riktigt sevärda. Kombinationen av sårbarheten hos en gravid kvinna och styrkan hos densamma kan göra vilken situation som helst intressant egentligen.
