FILMSPANARTEMA: PÅ VÄG

30 januari, 2013

På väg. Det går att säga det drömskt, leende och med en blick som fastnar i  fjärran. Jag är på väääg. Det går att säga det torrt och krasst. Jag är på väg, jahapp, så är det. Det går att säga det tonårsirriterat till en sur förälder. JAG ÄÄÄÄ PÅ VÄÄÄÄÄÄG!!

På väg. Månadens filmspanartema är just det, två ord som kan kopplas till filmer som handlar om allt mellan himmel och jord. Bilfilmer som Herbie, Bilar, Duellen och Driven. Roadtripfilmer som Easy Rider och Thelma & Louise och andra random filmer med fordon på väg i fokus: Death Proof, Mad Max, Death Race 2000.

Men för mig betyder på väg inte i första hand att forslas fram på mer eller mindre asfalterade ytor, för mig handlar på väg om att drömma, om att vilja ta sig vidare, om att bestämma sig för ett mål och ge sig fan på att nå dit.

På nyårsafton 1989 samlades fyra tjejer från en mellansvensk gymnasieklass för att gemensamt fira in det nya decenniet. Det skrevs en lista på drömmar, förväntningar, sånt som skulle fixas, dissas, väljas, ratas dom närmaste tio åren. Alla dessa fyra tjejer kände på sig att åren mellan 1990 och 2000 skulle bli åren som satte standarden för resten av livet, speciellt med bara en termin kvar på gymnasiet. Vi var på väg.

Jag har tänkt på den där listan många gånger, på var den tog vägen och på om livet blev som vi trodde för oss fyra. Jag är inte så säker på att det blev det men jag är heller inte säker på att livet blev sämre, bara kanske….annorlunda.

I efterdyningarna av mina minnen från den kvällen har jag valt min temafilm. En djup, svår, klurig film som kräver full koncentration och en vaken hjärna. Wikipedia beskriver handlingen i min utvalda film i en riktigt klämmig mening. “Tre barndomskompisar som med en okänd kille bilar genom USA och hittar varandra och sig själva”. Min tanke om på väg som en mental resa verkar gå att kombinera med en roadmovie. Jippi!

Åååå guuuud, vad har jag gjort? är min första tanke när jag stoppar filmen i spelaren. Åguuudåguuudåguuuud vad är det här för form av självförrakt jag uppvisar, varför utsätter jag mig gång på gång för dessa skitfilmer?

Jag tänker alltså detta sju minuter in i filmen när det enda som hänt är att tre småflickor  – en blondin, en brunett och en svarthårig (glömt den rödhåriga?) – gräver ner en låda i skogen som dom gemensamt ska gräva upp när dom tar examen från High School typ tio år senare. Vänner för livet, en för alla alla för en liksom.

Jag blundar och tänker att om jag var blind och var med på ett frågeprogram på TV som hette “Gissa filmen” och får höra trettio sekunder från Crossroads första scener så hade jag gissat på Alvin and the chipmunks. Det är så många gälla röster samtidigt att Jamie Lynn Spears (som spelar den unga Lucy Wagner) inte ens sticker ut. Värre blir det sen när liten blir stor och Britney Spears tar över rodret som Lucy.

När filmen kom ut var Britney stor, alltså STOR som i betydelsen HUMONGOUS. Skivorna sålde som smör, folk hade fortfarande Baby one more time-videon (och hennes fjårtistofsar) i färskt minne och hon dejtade N Syncs frontfigur Justin Timberlake. Det känns som att Shonda Rhimes manus till Crossroads är skriven enkom för att passa Britney, för att få in så många scener som möjligt där hon visar naveln och så många av hennes låtar som möjligt i soundtracket och – självklart – även ha den obligatoriska glada-tjejer-mot-nya-äventyr-fulsjönger-högt-i-öppen-bil-scenen då dom självklart sjunger Bye, bye, bye med….N Sync!

Om det går att klämma ur stålars ur en hundbajspåse, varför inte klämma? Ja, varför inte. Det intressanta för mig blir att den uppenbara bajspåsen faktiskt inte innehöll enbart bajs. Filmen visade sig nämligen vara ganska…okej.

Crossroads är begåvad med ett gäng biroller som faktiskt är riktigt smart tillsatta. Justin Long är Lucys labbkompis och den hon – enligt honom – borde förlora oskulden till. Dan Aykroyd spelar Lucys överbeskyddande pappa, Kim Cattrall hennes mamma, Taryn Manning den tonårsgravida Mimi och Zoe Saldana är Kit, kompisen som aldrig kan bli för smal eller för vacker. Alla dessa tillför något till filmen som KAN beskrivas som godkänd arbetsinsats. Det är dom som gör att Crossroads känns som en film och inte som nittio minuter reklamfilm för Britney herself, vilket jag var rädd för till en början.

Om jag ska jämföra Crossroads med till exempel Burlesque (ungefär samma grundhandling) så är Crossroads fesljummen minimjölk och Burlesque kall mellanmjölk men ändå – ÄNDÅ – blir jag förvånad över att jag tittade klart på filmen och egentligen aldrig hade tråkigt.

 

 

Lucy Wagner är på väg. Hennes vänner är på väg. Britney själv verkar alltid vara på väg. Jag själv är på väg och idag är samtliga mina filmspanarvänner också just det – på väg. Klicka vidare in på deras bloggar och läs deras vinkling av temat. Addepladde, Except FearFilmitch, Filmparadiset, Flmr FilmbloggFripps filmrevyer, Har du inte sett den?Jojjenito, Mode + Film, Moving Landscapes, Rörliga bilder och tryckta ord och The Velvet Café.

{ 29 comments… read them below or add one }

Sofia januari 30, 2013 kl. 09:35

Haha, jag funderade faktiskt på den här men det känns som om jag gjorde rätt val 🙂

Annars måste jag erkänna att jag är lite svag för Justin Long, han är oftast underhållande som lite halvloser om än inte med riktigt samma tyngd som Jesse Eisenberg.

Med ett år kvar av gymnasiet drömde jag om veterinäryrket. Med tanke på att det jag realistiskt såg framför mig var distriktsveterinär känner jag just idag (med regn, slask och snålblåst) i alla fall att jag inte sörjer den drömmen allt för mycket.

Svara

Henke januari 30, 2013 kl. 11:45

Varför gav du upp drömmen om veterinär? Trist, du hade säker blivit en fantastisk sådan.

Svara

Fiffi januari 30, 2013 kl. 11:45

Sofia:
Jag tror du hade blivit en bra veterinär!

Svara

Sofia januari 31, 2013 kl. 06:13

@Henke & Fiffi: Jag tror faktiskt också att jag blivit en rätt bra veterinär, men det föll på betyg och biolog kändes som en tillräckligt bra backup istället för att börja åka till tex Tyskland och läsa där.

Svara

Fiffi februari 1, 2013 kl. 10:50

Sofia:
Annars finns det tid kvar för ändring av yrkesinriktning, ja, om du skulle vilja alltså 😉

Svara

Sofia februari 2, 2013 kl. 09:18

Det finns alltid tid. Fast som det nu blev skulle jag aldrig vilja byta, jag är helnöjd med båda mina karriärer so far och de hade ju inte blivit av om jag kommit in på veterinärlinjen den där gången. Då hade jag nog inte varit en Filmspanare nu — hemska tanke!

Svara

Fiffi februari 2, 2013 kl. 09:41

Sofia:
Jamenguuudja, hemska tanke! Och skulle du byta inrikting nu så skulle du behöva plugga så mycket att du inte hann se film och då blir det ju tokigt i vilket fall med filmspaneriet.

Jag tycker du har det bra som du har det. 😉

Svara

Henke januari 30, 2013 kl. 11:44

Fattar jag rätt. Var detta första gången du såg filmen? Men du visste att den skulle passa in på temat? Jag har inte sett den och kommer kanske inte direkt springa benen av mig för att åtgärda det heller. Hundbajspåsar finns det ju så gott om ändå, där ute.

Svara

Fiffi januari 30, 2013 kl. 11:46

Henke:
Ja, det var första gången jag såg filmen. Har aldrig tänkt tanken att se den förut. Våra teman vidgar vyer 😉

Svara

filmitch januari 30, 2013 kl. 11:52

Nej nej och åter nej. En film jag absolut inte kommer att se – de var dock intressant att läsa om den. Tänk vilka filmer som kan dyka upp på dessa teman 😉

Svara

Fiffi januari 30, 2013 kl. 11:55

filmitch:
Jag förstår dig. Jag fattar fortfarande inte hur det kom sig att jag valde den. Tror det var titeln och enbart den 🙂

Svara

Rebecca januari 30, 2013 kl. 11:57

Ja, vad ska man säga. Såg denna film på bio (?) och tog med mig min dåvarande pojkvän, första kärleken och allt. Det jag minns av denna film är att jag satt och åt nötter och att han gjorde slut med mig cirka en vecka senare. Jag skyller allt på Britney! 🙁

Svara

Fiffi januari 30, 2013 kl. 12:00

Rebecca:
Jag tror att även Britney skyller mycket av skit som händer på Britney.

Du blir inte sugen på att se om filmen då? 😉

Svara

Rebecca januari 30, 2013 kl. 13:39

Jo, lite faktiskt. Blir sugen på att se skådespelarna som aldrig syns nuförtiden (som Taryn Manning!).

Svara

Joel Burman januari 30, 2013 kl. 13:12

Jag tycker Crossroads är en helt habil ungdomsfilm. Jag minns att jag blev väldigt positivt överraskad av den!

Svara

Fiffi januari 30, 2013 kl. 16:16

Joel:
Håller med. Den är inte SÅ pjåkig.

Svara

Jessica januari 30, 2013 kl. 18:18

Ja du, det här är inget jag skulle se i första taget. Men det är som vanligt imponerande att se bredden i ditt filmtittande.

Svara

Fiffi januari 30, 2013 kl. 18:48

Jessica:
Det går att hitta både flippar och floppar där man minst anar det, det minsta jag kan göra är att leta 😉

Svara

Pladd januari 30, 2013 kl. 20:14

Den här återfinns faktiskt i min lilla filmsamling till och med. Har dessutom sett den några gånger. Som Joel skrev ovan: en habil ungdomsfilm. Synnerligen oförarglig.

Svara

Fiffi januari 30, 2013 kl. 22:14

Pladd:
Oförarglig är helt rätt ord i sammanhanget. Men vad tyckte du om Britney som skådespelare?

Svara

Pladd januari 31, 2013 kl. 19:19

Hennes talang är uppenbart begränsad, men det är inte en speciellt svår roll heller. Hon får G-.

Svara

Jojjenito januari 30, 2013 kl. 21:09

Ja, jag valde ju en braaaaa film att se som en del av detta tema men vi kan inte alla ha samma tur. 😉 Crossroads minns jag som sågad ungefär på samma sätt som Glitter (hette den väl?) med Mariah Carey.

Svara

Fiffi januari 30, 2013 kl. 22:15

Jojjenito:
Så håll i hatten om det blir tema Tjo, tjim och glamour framöver. Då letar jag fram Glitter ur gömmorna 😉

Svara

Henke januari 30, 2013 kl. 23:06

Anar jag nästa tema i konversationen ovan? Glam? Glamour? Gay? Glitter? Nåt på G i alla fall! Filmen?

Svara

Fiffi januari 30, 2013 kl. 23:11

Henke:
Haha. Tema Filmen G? 😉

Svara

Steffo februari 1, 2013 kl. 09:22

Wow!
Snacka om att du utmanade dig själv här. Det kallar jag passion för Saken. Och som sagt, vilka filmer man kan få läsa om! Jag menar….Britta Spjut!!

Kul text hur som haver! 🙂

Svara

Fiffi februari 1, 2013 kl. 10:54

Steffo:
Jag tycker att det är himla kul att se filmer som jag rent logiskt sett inte borde gilla, såna som jag inte tror på alls eller som känns helt B på förhand. Oftast är det där dom verkliga filmupplevelserna ligger (i alla fall för mig), inte i självklara “jag-filmer”.

Kul att du gillade texten. Du blir inte sugen på att se filmen då? 😉

Svara

Steffo februari 1, 2013 kl. 11:34

Eeehh….nä. 😉

Svara

Fiffi februari 1, 2013 kl. 15:18

Steffo:
Kunde nog tro det 😉

Svara

Leave a Comment

{ 8 trackbacks }

Previous post:

Next post: