BURLESQUE

27 januari, 2011

Det finns några saker här i världen som jag är riktigt allergisk mot: dumhet, orättvisor, tanken på att äga en hund, ja, det finns några grejer.

Sen finns det detta.

En tjej med cheerleader-lockar klädd i ett ganska fult linne (så det känns som om hon är granntjejen men alla fattar att hon är alldeles för snygg för att låtsas vara the girl next door) som smiter åt över brösten och hon tittar i fjärran med stängd mun men precis i samma sekund som hon fastnar med blicken på något obestämbart öppnar hon munnen bara så lite så underläppen fuktas och hon ser sådär peddokåt ut samtidigt som hon iklädd högklackade skor (som hon inte kan gå i utan att knäa) står med fötterna lite snett inåt. Tuggar hon dessutom tuggummi är det grädde på moset, då snackar vi ANAFYLAKTISK CHOCK!

För att göra det väldigt enkelt, denna bimbofördom och allergi är hos mig personifierad av, ja, just det: Christina Aguilera.

Självklart är jag skeptisk när jag sätter mig i biofåtöljen och filmen börjar. Storyn har vi sett på film hundratals gånger förut. Lantlollan Ali (Aguilera) drömmer om att bli “någon” och drar från hålan, flyttar till Los Angeles, vet vad hon vill göra och stapplar fram på höga klackar mot målet. Som den lantis hon är är hon givetvis 1. snäll,
2. moralisk, 3. lojal, 4. eftertänksam 5. klok och 6. envis vilket gör att ingen kan tycka illa om henne, inte ens jag som sitter där och morrar och bara väntar på att huggtänderna ska växa ut.

I Los Angeles går hon förbi klubben Burlesque som drivs av Tess (Cher, som för övrigt är så plastikopererad att hon nu är mest lik kattkvinnan, minus morrhåren). Hon betalar entré i kassan och undrar lite försynt om det är en strippklubb hon kommit till men vid blotta åsynen av dom lättklädda kvinnliga dansarna förstår både hon och jag att hon är där för att stanna, på ett eller annat sätt.

Det finns inte en enda minut i filmen som inte går att förutse. Inte en scen som inte går att förutspå. Inte ett sång-och-dans-nummer som inte känns som en reklamfilm för Miss Aguilera herself. Därmed inte sagt att jag tycker filmen är dålig för dålig är ett alldeles för enkelt ord i sammhanget.

Filmen är ytlig, den är simpel, den är förutsägbar. Inget nytt under varken solen eller kjolen. Filmen är också påkostad, välgjord och rätt underhållande med sina musikalnummer, vackra flickor, gaymän, paljettklänningar och pärlband av moralpredikningar. Men det som filmen ger mig mest är en eftersmak av Kvinnor-Kan-mässa. Skulle jag spotta skulle det komma ut guldglitter och en och annan lösögonfrans men det skulle också komma upp en rosa klump slajm som låter som Gunde när jag trycker på den: Ingenting är omöjligt, kom ihåg det!

Ingenting ÄR omöjligt. Jag vet det. Efter att ha sett Burlesque är jag bomsäker på det. Christina Aquilera kan faktiskt agera, hon är väldigt porträttlik en ung Dolly Parton så vem som kommer få spela henne i filmen om hennes liv känns ganska solklart. Cher har jag alltid tyckt om som skådespelerska men jag vet inte vad det är för insprutat sönderkarvat toksminkat skal jag tittar på längre. Finns hon nånstans där innanför eller är har Madame Tussaud fått jobb som effektmakare?

Cam Gigandet, Kristen Bell, Eric Dane, Peter Gallagher och Stanley Tucci gör alla bra rollprestationer, den sistnämnde alldeles speciellt och det är tack vare hela ensemblen att filmen inte går att såga lika hårt som jag först trodde. Den gick uppenbarligen knappt att såga alls.

Förvånad? Någon?
Jag är det i alla fall.

{ 14 comments… read them below or add one }

Sara januari 27, 2011 kl. 08:00

Haha, vilken överraskande recension! Själv höll jag på att skämmas av stolen när jag såg trailern så jag tror att jag håller mig borta. Eller sparar den till en sjukdag. 🙂

Älskade din beskrivning av tjejen med fuktiga läppar! Vad kände du när du såg den här, måste jag bara fråga?

http://0glorybox0.blogspot.com/2010/11/sucker-punch-igen.html

Svara

Martin januari 27, 2011 kl. 10:56

Väldigt överraskande recension, fiffi.

Utan att ha sett den (bör påpekas noga) känns Burlesque inte som en film för mig. Fördomsfullt (tyvärr är jag det alldeles för ofta) känns detta som att de de sämsta inslagen när det kommer till "film-för-kvinnor" samlas på ett ställe. Musikalnummer, "kvinnor kan" på ett litet halvhjärtat sätt som i slutändan resulterar i att det viktigaste är att man måste se bra ut. Stoppa en några manliga gaykompisar och du har dig en film. (Bör påpekas även här att jag inte drar alla kvinnor över en kam, utan det är mer marknadsföringen jag inte gillar.) Dessutom har jag svårt för musikaler överlag, så det gör inte saker enklare för mig del.

Mitt svammel åt sidan så tackar jag för en mer nyanserad bild. Du lyckades tydligt poängtera sakerna du inte gillad med filmen och ändå göra det klart för mig varför du gillade filmen ändå. Bra jobbat fiffi 🙂

OffT: Vad har förresten hänt med Snällislistan på Spotify? Jag vill ju lägga till lite nya låtar 🙂

Svara

f i f f i januari 27, 2011 kl. 14:06

Sara:
Jag mådde fysiskt illa första tjugo minutrarna. Jag tänkte att det hör klarar jag aldrig av. Men när jag såg dom prominenta recensenterna på sidan av mig sparka fötterna i takt med musiken så stannade jag kvar.
Men jag tror inte det är många kända recensenter som ger denna mer än på sin höjd en tvåa, trots trallvänliga låtar. Dom har sin cred att tänka på. Det har inte jag. 😉

Svara

f i f f i januari 27, 2011 kl. 14:07

Martin:
Vad kul att du tycker jag lyckades skapa en nyanserad bild för det var svårt kan jag säga. Det är så lätt att bara toksåga sånt här som ren trams men just i detta fall var det faktiskt inte såååå dåligt.

(Apropå Snällislistan. Nu är det fixad och omdöpt till 2011, så lägg in låtar för glatta livet)

Svara

Martin januari 27, 2011 kl. 15:43

Fiffi: Kan tänka mig att många så kallade recensenter inte sätter något högre betyg på denna film, trots att de gillar den, på grund av sin kredd precis som du säger. Tråkigt och ett av problemet med den professionella kritikterkåren, i alla fall den svenska som oftast känns alldeles för liten.

Så då är det tur att det finns folk som vågar gå ut med sin sanna åsikt och vågar stå för den 🙂

(Kul att Snällistan fixades. Har lagt in några låtar och ser fram emot att andra gör det också. Vi får väl se till så att även 2011 blir ett snällt år 🙂 )

Svara

Sofia januari 27, 2011 kl. 18:29

Intressant, ffallt att Aguilera uppenbarligen har fler strängar på sin lyra förutom sång och chaps — skådespeleri och come-hitherläppar 🙂

Svara

f i f f i januari 27, 2011 kl. 20:06

Martin:
Jag tror vi alla har filmer som är lite skämmiga att tycka om men som vi ändå mår jättebra av att se oavsett vad kritiker, betyg och kompisar tycker. Nu säger jag inte att Burlesque är en sådan film för mig, men jag tycker inte det är så svårt att stå för vad jag tycker – oavsett om det är för att ge godkänt till den här till-synes-kalkonen eller höja Tron Legacy till skyarna ;D

Svara

f i f f i januari 27, 2011 kl. 20:08

Sofia:
Jag gillar verkligen inte Aguilera som artist, jag tycker mest det är ett jäkla wailande hela tiden, men som skådis är hon inte så pjåkig. Det finns många som är sämre som dessutom inte kan sjunga 🙂

Svara

Jojjenito januari 27, 2011 kl. 20:53

Aguilera är en bra sångerska. Punkt. Gillar t ex Dirrty och Beautiful. Tyvärr envisas hon ibland med att waila för mycket (eller så tycker nån producent att hon ska waila). Såg en trailer för den här och tyckte mest det var pinsamt. Fick jobbiga Moulin Rouge-vibbar. Och så kom avslutningen (på trailern) med en äkta tokwailing. Naej.

Svara

f i f f i januari 27, 2011 kl. 21:35

Jojjeito:
Om bra är detsamma som att sjunga högt och waila så ja, då är hon bra 😉 Dirrty är en cool låt men annars har hon väl mest en massa hemska ballader….?

Jag kan inte jämföra den här med Moulin Rouge alls. MR har en nyskapande charm som det inte finns ens ett litet uns av i Burlesque, dessutom är Ewan McGregor och Nicole Kidman BETYDLIGT bättre skådisar än Aguilera och Cher.

Trailern för denna film trodde jag först var en parodi. Filmen ÄR bättre än trailern.

Svara

filmitch januari 28, 2011 kl. 02:04

Nåväl då jag gillar musicaler var musiken bra?
Sjöng de sådär bara helt plötsligt eller var det scennummer, troligtvis en film för TV ej för bio.
Sara: Av ngn kostig anledning ju mer du dissar Sucker Punch desto mer intresserad blir jag av filmen 😉 Hade helt missat denna tills du började skriva om den. I mitt tycke ser den åtminstone underhållande ut.

Svara

Sofia januari 28, 2011 kl. 04:46

Kan väl inte påstå att jag heller uppskattar Aguilera så värst som artist. Lite som Britney, de har aldrig varit så bra som Genie in a Bottle och Baby, one more time och de var väl knappast livsomvälvande…

Svara

f i f f i januari 28, 2011 kl. 07:10

filmitch:
Ja, musiken är bra. Jag har lyssnat på soundtracket en del sen jag såg filmen och flera av låtarna håller på egen hand. Är faktiskt liiiiiitegranna förvånad att inte Chers powerballad "You haven't seen the last of me" blev oscarsnominerad. Just den är en skitlåt enligt mig men den passar in i detta sammanhang.

Svara

f i f f i januari 28, 2011 kl. 07:11

Sofia:
Livomvälvande? Ja, för dom. I alla fall Britneys låt – för Britney 😀

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: