FILMÅRET 1974

Hejsan hoppsan 1974, nu är det din tur! Min lista för året börjar med en relativ svag första halva för att sedan växla upp och bli en skönt stark topp-fem med en riktig favoritfilm på första plats.

Vad väntar jag på? Bara att ta tag i macheten och bege sig in i djungeln va?

10. Flörtkulorna
(Les valseuses, Regi: Bertrand Blier)

Jag minns inget mer av den här filmen än att jag har sett den och att Gérard Depardieu var med och fortfarande såg bra ut. Det var 40 år innan han tyckte det var en bra idé att svepa 14 flaskor rödtjut om dagen. MEN, hur kackig den än är, en film som fått en sån genomlökig svensk titel MÅSTE få plats på listan.

.

9. Stoppa pressarna!
(The Front Page, Regi: Billy Wilder)

Här får vi se snubbarna som tjugo år senare var griniga gamla gubbar på film: Jack Lemmon och Walter Matthau. Och Susan Sarandon är också med.
Jag har svårt att inte charmas av filmer som utspelar sig på tidningsredaktioner.

.

.

8. Foxy Brown
(Regi: Jack Hill)

Pam Grier är bland det tuffaste man kan se på film i kvinnoväg oavsett om hon heter Foxy Brown eller Jackie Brown.

.

.

7. Sista vittnet
(The Parallax View, Regi: Alan J. Pakula)

En konspirationsfilm är alltid en konspirationsfilm och är den sedan regisserad av Alan J. Pakula kan man ge sig tusan på att den är sevärd. Warren Beatty spelar huvudrollen och detta 16 år innan han hade en romans med Madonna och 43 år innan han gör sig känd som La la land-sjabblaren på Oscarsgalan.

.

.

6. Rännstensungar
(Regi: Torgny Anderberg)

Det här är barndom för mig. Rännstensungar med Cornelis Wreeswijk, Anita Lindblom och den där förlamade toksöta ungen och jag bölade och bölade och BÖLADE där jag satt uppkrupen i soffan och nynnade med i ”I min lilla lilla värld av blommor”. Jag tycker mycket mer om denna film än om originalet från 1944. Tror det beror mest på Cornelis.

.

.

5. Stilla natt, blodiga natt
(Black Christmas, Regi: Bob Clark)

Julmysskräckisslashers växer inte på träd och den här är RIKTIGT BRA. Ej att förväxla med remaken från 2006. Den är det inte. Bra alltså.

.

.

4. Avlyssningen
(The Conversation, Regi: Francis Ford Coppola)

Avslyssningen är den snyggaste icke färgglada film jag någonsin sett. Här är det inte fyra nyanser av brunt, det är fyrtiofyra eller fyraHUNDRAfyra och jag blir fan handsvettig av den scenografiska briljansen filmen bjussar på. Det jag skrev i min recension stämmer. ”Jag sitter här och klappar händerna så det liksom kli-svider i handflatorna. Kanske dreglar jag en smula, kanske rycker det i ögonfransarna, kanske måste jag byta strumpor, jag vet inte riktigt för det jag upplever nu är filmeufori av den högre skolan. Avlyssningen kan nämligen vara den SNYGGASTE film jag någonsin sett”. Och Gene Hackman alltså, han spelar SAXOFON!

.

.
3. Motorsågsmassakern
(The Texas Chain Saw Massacre, Regi: Tobe Hooper)

Säga vad man vill om Motorsågsmassakern, den har en stämning i vilken man kan skära med kniv. Underbar filmjäkel, otäck också fast man inte får se nåt. Eller kanske just precis därför. Gunnar Hansen (rip) har för evigt förkroppsligat Leatherface.

.

.

2. Skyskrapan brinner
(The Towering Inferno, Regi: John Guillermin)

GOSSE! Här snackar vi katastroffilmernas katastroffilm. OTROLIGT välgjort katastrofdrama med mängder av karaktärer man bryr sig om, en byggherre man vill slå på truten och ett slutresultat som håller mer än väl 43 år senare.

.

.

1. Gudfadern II
(The Godfather: Part II, Regi: Francis Ford Coppola)

Han var på plats fyra också den gode herr Coppola och på förstaplatsen är han HELT ohotad. Gudfadern II är den bästa uppföljaren kanske både dittills och hittills.
Episk. Ikonisk. Underbar. Felfri. Ett mästerverk helt enkelt!

 

 

Det är fler filmspanare som just idag listar sina favoriter från 1974. Klicka på bloggarnas namn för att komma till listorna. Trevlig läsning!
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmitch
Flmr
Jojjenito

Fiffis filmtajm jämför: BLACK CHRISTMAS då och nu.

För det första kanske jag ska specificera bloggtiteln en smula. Det finns ingen sprillans ny version av Black Christmas, den senaste  gjordes 2006 och det kanske inte bör klassas som ett regelrätt ”nu”, men 1974 är definitivt ett ”då” och originalet kom det året.

I Sverige hette Black Christmas Stilla natt blodiga natt vilket känns som en ganska tråkig men fullt förståelig översättning då många skräckfilmer under den tidsperioden fick ordet natt i sig, som om ordet natt i sig skulle vara nåt läskigt. Jag fattar den där grejen lika lite som jag fattar att alla filmer med Goldie Hawn i rollistan skulle heta nåt med Tjejen som… För att ta ett nattexempel så blev Halloween (från 1978) Alla helgons blodiga natt.

Det känns trevligt med alla varianter av julmysboost såhär när det bara är några få dagar kvar till julafton men jag var en smula skeptisk till att dessa filmer skulle ge mig nåt att lägga i plus-burken vad gäller julstämning. Men, ack så fel jag hade! Jag stoppade originalet i spelaren och det tog inte många minuter förrän den välbekanta nostalgivärmen spred sig i bröstet. Jag kände lukten av varm glögg, jag kunde höra knarret av packad vit snö, välbekanta julsånger snurrade i bakhuvudet och jag mindes texturen av stickiga klänningar i tjockt tyg som känns mer som hästtäcken än klädesplagg. Jag tror min mamma, mormor och/eller farmor hade såna när jag var liten. Jag hoppas det för annars var det jag.

Något som också infinner sig är spänningspirret, det där jag känner igen från min barndom när jag såg läskiga filmer jag egentligen inte borde ha sett. Många skräckfilmer från 70-talet är otroligt bra på att skapa en krypande otäck stämning, en sån som går att skära i med smörkniv och jag hoppar till både en och två gånger. Filmen är bra gjord. Storyn håller. Skådespelarna gör sitt absolut bästa och det är härligt att se den otroligt söta Olivia Hussey i en annan roll än den som frälsarens mamma i Jesus från Nasaret. Margot Kidder, Stålmannens käresta Lois Lane, har den andra stora rollen och hon är också riktigt bra.

När första filmen är slut och jag börjar titta på remaken så känner jag direkt en ganska bra känsla i magen. Dimension Films-loggan i början får mig att tänka på Scream-filmerna, Jag vet vad du gjorde förra sommaren och en del andra teen-skräckisar som inte nödvändigtvis är urusla. Tyvärr försvinner den där känslan alltför fort. Det remaken har som är bra är julstämning. Det är blingbling och julkulor och julmusik men det är inte istället för en brasvideo jag tittar på filmen, det är för att bli skrämd. Ja, jo så är det. Det ÄR ändå en SKRÄCKFILM, inte Äntligen hemmas julspecial.

Morden är klafsiga, ljudet (likt på TV4) skruvas upp när det vankas läskigheter, skådespelarna borde inte få kallas skådisar (med Michelle Trachtenberg från Eurotrip som enda undantag) och jag blir uttråkad. Uuuuuttråkad blir jag. Jag sitter och tänker på filmen jag nyss sett, på hur smarta lösningar dom fick till och hur larviga dessa scener känns i ett nyare sammanhang. Jag får inte ihop det, jag kan inte förklara det bättre än att den här versionen känns som en plastig version av originalet, som fejkgrädde sprayad på en kladdkaka och som en halv minut senare bara är nån geggig vit vätska. Jag känner mig trött på sånt som inte känns äkta och när filmen är slut är jag glad som en speleman (tänk Kalle Moraeus när han gick vidare från Andra chansen till finalen i Globen).

Filmitch, Trash is king, Movies-Noir har också skrivit om originalet.

Black Christmas/Stilla natt blodiga natt (1974)

Black Christmas (2006)