JURASSIC WORLD

Om du kollar på trailern till Jurassic World, kolla Jessica Chastains frisyr, precis SÅ vill jag klippa mig.”

Jobbkollegan beskrev det så bra för mig, jag förstod precis vad hon menade, hur hon ville se ut. Den meningen tillsammans med reaktionen från flera av filmspanarmedlemmarna efter visningen bevisar även problematiken med att casta en skådis som är sjukt lik en annan STÖRRE skådis men som inte alls är lika bra på sitt jobb.

Jag satt och tänkte på det hela filmen, vad ÄR det som inte stämmer med Jessica Chastain? Vad har hon gjort, det är…NÅT….alltså?”.

Ja. Det där ”nåt” är lättförklarat eftersom det är inte Jessica Chastain som spelar den kvinnliga huvudrollen i Jurassic World, det är Bryce Dallas Howard. Den sistnämnda känns i sammanhanget som en billigare (rent lönemässigt) variant av Chastain OCH en betydligt mer aurafattig och det blir såklart ett problem om man fastnar i vinkelvolten och tänker på detta istället för på handlingen.

För egen del skulle denna recension lätt ha kunnat bli en raljant text om Bryce Dallas Howard, om hennes tomma ögon, om dom där förbannade högklackade skorna, om vita kläder som håller sig alltför vita alltför länge och om ett manus som Bryce Dallas (för det är två förnamn va?) inte kan hantera utan att jag är på gränsen att fnissa i byxan varje gång hon öppnar munnen. Men nu blir det inte den typen av text. Nu blir det nånting heeelt annat.

Om jag hör Forrest Gump Theme av Alan Silvestri så spelar det ingen roll om jag är jätteglad, nollställd eller känner mig melankolisk, jag får en klump i halsen och vill börja gråta. Precis samma fysiska strängar spelar John Williams Jurassic Park Theme på. Jag behöver bara höra en strof för att mentalt transformeras tillbaka till 1993 och den utomkroppsligt starka upplevelsen det var att få se LEVANDE DINOSAURIER för allra första gången och därför….därför……dääääääärför fick jag även denna gång ståpäls och tårfyllda ögon när båten närmade sig Isla Nublar.

Att Jurassic World återanvänder originalmusiken så pass mycket och så pass tidigt i filmen är verkligen supersmart. Jag är fast alldeles direkt och jag tror inte att jag är särskilt unik i det fallet. Filmen har mig i sin hand i princip från första scenen till den sista, undantaget en stund mitt i filmen när linserna krånglade och jag ofrivilligt var tvungen att blunda en stund. Och ja….jag zonade ut och ja….jag erkänner….jag slumrade till. Fasan att rycka till, vakna och inte veta om jag missat ett par minuter eller halva filmen, det var ångestfyllda sekunder. Men det kan inte ha varit så farligt. Nån minut film försvann. Max.

Manusmässigt tycker jag att Jurassic World fått till en uppdaterad och faktiskt riktigt tankeväckande historia (om än med vissa brister och logiska luckor som jag helt enkelt väljer att blunda för just för att filmen är så härligt underhållande och inte har några ambitioner att vara mer än så). Det är EN sak att framställa DNA-klonade dinosaurier (som i Jurassic Park), en helt annan sak att modifiera arterna för att passa in i nöjesparkens koncepttänk, att göra dom ännu större, ännu mer läskiga och monstruösa för att dra ännu mer publik till parken (och fler biobesökare till biograferna) och – på sista raden – för att ägarna ska tjäna ännu mer pengar. Det är svindlande häftigt att få se parken (flygscenerna!!) uppbyggd sådär som man kunde ana att John Hammond (Richard Attenborough) drömde att det skulle se ut när han uppfann Jurassic Park för över tjugo år sedan.

Hur den i princip okände regissören Colin Trevorrow med endast en (indie)långfilm i bagaget lyckades knipa detta åtråvärda jobb skulle man kunna spekulera en hel del om. Men sanningen var att Steven Spielberg sett denna enda långfilm (Safety not guaranteed), gillade den så pass mycket att han ringde upp Trevorrow och sa att han fått jobbet*.

Hur Chris Pratt kunde få jobbet som huvudrollen Owen känns betydligt mer självklart. Vem annars undrar jag? Trevorrow återanvände Jake Johnsson, sin leading man från Safety not guaranteed, till att vara kontrollrums-comic-relief i den här filmen och han är kanon. Både välbehövlig och på pricken. Det var både skönt och smart att lägga det ”roliga” hos någon annan än Chris Pratt, även om han är charmig som få hade det inte funkat med en one-liner-ståuppare som Starlord i skinnväst här.

Dom obligatoriska ”Spielbergbarnen” finns givetvis med, här i form av Zach (Nick Robinson) och Gray (Ty Simpkins, ja precis, lillkillen i Insidious 1 och 2) och det är deras rödhåriga moster som springer omkring i tiocentimetersklackar när hon blir jagad av höghusstora köttätande bestar. Idiot.

Alltså, det finns en del rätt unkna och omoderna delar av manuset att gräva ner sig i om man är på det humöret men det är uppenbarligen inte jag idag. Jag är alldeles för betuttad i detta effektfulla dinosauriefyrverkeri för att nitpicka.

Jag är helt enkelt som en mänsklig variant av Indomnius Rex –  jag sväljer hela skiten med hull och hår, only because I can!

 

 

.

*Läs gärna hela MovieZines mycket intressanta intervju med Colin Trevorrow här.

Många av mina filmspanarvänner har också sett filmen och jag tror mig ana att omdömena kommer skifta en smula. Klicka på bloggnamnen för att komma vidare.

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Flmr
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (blogg)
The Nerd Bird
Filmitch

SAFETY NOT GUARENTEED

Jag är ledsen om jag i och med denna ”recension” gör nån besviken men jag väntade helt enkelt för länge.

Det var en vecka sedan jag såg filmen och nu när jag ska skriva om den minns jag ingenting. Ingenting alls. Det är helt blankt, helt svart (eller vitt, jag vetefan) och jag kan inte krysta fram ens ett litet häpp. Det här händer inte ofta, jag kan inte påminna mig att det nånsin har hänt men det har det nog.

Så nu vet jag inte om jag ska betygssätta den efter hur det känns NU eller hur jag tyckte medans jag såg den. Det betyget jag borde ge med tanke på det vakuum som hjärnan erbjuder som minnesbild är inte överensstämmande med verkligheten för filmen var inte dålig, den bara inte fastnade. Men godkänt kan det inte bli tal om. Ändå.