JURASSIC WORLD

17 juni, 2015

Om du kollar på trailern till Jurassic World, kolla Jessica Chastains frisyr, precis SÅ vill jag klippa mig.”

Jobbkollegan beskrev det så bra för mig, jag förstod precis vad hon menade, hur hon ville se ut. Den meningen tillsammans med reaktionen från flera av filmspanarmedlemmarna efter visningen bevisar även problematiken med att casta en skådis som är sjukt lik en annan STÖRRE skådis men som inte alls är lika bra på sitt jobb.

Jag satt och tänkte på det hela filmen, vad ÄR det som inte stämmer med Jessica Chastain? Vad har hon gjort, det är…NÅT….alltså?“.

Ja. Det där “nåt” är lättförklarat eftersom det är inte Jessica Chastain som spelar den kvinnliga huvudrollen i Jurassic World, det är Bryce Dallas Howard. Den sistnämnda känns i sammanhanget som en billigare (rent lönemässigt) variant av Chastain OCH en betydligt mer aurafattig och det blir såklart ett problem om man fastnar i vinkelvolten och tänker på detta istället för på handlingen.

För egen del skulle denna recension lätt ha kunnat bli en raljant text om Bryce Dallas Howard, om hennes tomma ögon, om dom där förbannade högklackade skorna, om vita kläder som håller sig alltför vita alltför länge och om ett manus som Bryce Dallas (för det är två förnamn va?) inte kan hantera utan att jag är på gränsen att fnissa i byxan varje gång hon öppnar munnen. Men nu blir det inte den typen av text. Nu blir det nånting heeelt annat.

Om jag hör Forrest Gump Theme av Alan Silvestri så spelar det ingen roll om jag är jätteglad, nollställd eller känner mig melankolisk, jag får en klump i halsen och vill börja gråta. Precis samma fysiska strängar spelar John Williams Jurassic Park Theme på. Jag behöver bara höra en strof för att mentalt transformeras tillbaka till 1993 och den utomkroppsligt starka upplevelsen det var att få se LEVANDE DINOSAURIER för allra första gången och därför….därför……dääääääärför fick jag även denna gång ståpäls och tårfyllda ögon när båten närmade sig Isla Nublar.

Att Jurassic World återanvänder originalmusiken så pass mycket och så pass tidigt i filmen är verkligen supersmart. Jag är fast alldeles direkt och jag tror inte att jag är särskilt unik i det fallet. Filmen har mig i sin hand i princip från första scenen till den sista, undantaget en stund mitt i filmen när linserna krånglade och jag ofrivilligt var tvungen att blunda en stund. Och ja….jag zonade ut och ja….jag erkänner….jag slumrade till. Fasan att rycka till, vakna och inte veta om jag missat ett par minuter eller halva filmen, det var ångestfyllda sekunder. Men det kan inte ha varit så farligt. Nån minut film försvann. Max.

Manusmässigt tycker jag att Jurassic World fått till en uppdaterad och faktiskt riktigt tankeväckande historia (om än med vissa brister och logiska luckor som jag helt enkelt väljer att blunda för just för att filmen är så härligt underhållande och inte har några ambitioner att vara mer än så). Det är EN sak att framställa DNA-klonade dinosaurier (som i Jurassic Park), en helt annan sak att modifiera arterna för att passa in i nöjesparkens koncepttänk, att göra dom ännu större, ännu mer läskiga och monstruösa för att dra ännu mer publik till parken (och fler biobesökare till biograferna) och – på sista raden – för att ägarna ska tjäna ännu mer pengar. Det är svindlande häftigt att få se parken (flygscenerna!!) uppbyggd sådär som man kunde ana att John Hammond (Richard Attenborough) drömde att det skulle se ut när han uppfann Jurassic Park för över tjugo år sedan.

Hur den i princip okände regissören Colin Trevorrow med endast en (indie)långfilm i bagaget lyckades knipa detta åtråvärda jobb skulle man kunna spekulera en hel del om. Men sanningen var att Steven Spielberg sett denna enda långfilm (Safety not guaranteed), gillade den så pass mycket att han ringde upp Trevorrow och sa att han fått jobbet*.

Hur Chris Pratt kunde få jobbet som huvudrollen Owen känns betydligt mer självklart. Vem annars undrar jag? Trevorrow återanvände Jake Johnsson, sin leading man från Safety not guaranteed, till att vara kontrollrums-comic-relief i den här filmen och han är kanon. Både välbehövlig och på pricken. Det var både skönt och smart att lägga det “roliga” hos någon annan än Chris Pratt, även om han är charmig som få hade det inte funkat med en one-liner-ståuppare som Starlord i skinnväst här.

Dom obligatoriska “Spielbergbarnen” finns givetvis med, här i form av Zach (Nick Robinson) och Gray (Ty Simpkins, ja precis, lillkillen i Insidious 1 och 2) och det är deras rödhåriga moster som springer omkring i tiocentimetersklackar när hon blir jagad av höghusstora köttätande bestar. Idiot.

Alltså, det finns en del rätt unkna och omoderna delar av manuset att gräva ner sig i om man är på det humöret men det är uppenbarligen inte jag idag. Jag är alldeles för betuttad i detta effektfulla dinosauriefyrverkeri för att nitpicka.

Jag är helt enkelt som en mänsklig variant av Indomnius Rex –  jag sväljer hela skiten med hull och hår, only because I can!

 

 

.

*Läs gärna hela MovieZines mycket intressanta intervju med Colin Trevorrow här.

Många av mina filmspanarvänner har också sett filmen och jag tror mig ana att omdömena kommer skifta en smula. Klicka på bloggnamnen för att komma vidare.

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Flmr
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (blogg)
The Nerd Bird
Filmitch

{ 18 comments… read them below or add one }

Steffo juni 17, 2015 kl. 10:55

Det är ju såhär man vill att besöken i Kolmårdens Djurpark ska vara!
🙂

Skit i manusbristerna…enjoy the ride!

Svara

Fiffi juni 17, 2015 kl. 13:29

Steffo:
Å herregud vad läskigt! Fast jag skulle gärna åka runt i en såndär glasboll på Kolmården. Skulle kunna tänka mig att åka i en sån även på Lill-Skansen bland djur med en manköjd på 20 centimeter max. Skulle inte göra mig nåt att åka i en sån till jobbet heller, det vore coolt 🙂

Svara

Henke juni 17, 2015 kl. 12:33

Kul att den föll dig i smaken! Med hull och hår! Maxad filmupplevelse är det vi alla är ute efter.

Klart du gillade den mer än mig. Precis som du gillade Godzilla mer än mig. Precis som du gillar Transformers mer än mig. Och Pacific Rim…Vi söker olika saker i dessa “monsterfilmer” (filmer om stora saker som gör sönder stora saker).

Svara

Fiffi juni 17, 2015 kl. 13:32

Henke:
Så är det alldeles säkert och alldeles uppenbarligen. 😉

Svara

Jojjenito juni 17, 2015 kl. 17:13

@Henke: Finns det nån sån där “monsterfilm” som du gillar? Eller är det helt enkelt filmer om stora saker som gör sönder stora saker som du inte gillar?

Svara

Henke juni 17, 2015 kl. 17:20

Jovisst. Jurassic Park till exempel. Aliens, räknas den? Men de tre ovan nämnda tyckte jag alla var svagare än vad jag hoppats… Kommer inte på så många monsterfilmer just nu….

Svara

Henke juni 17, 2015 kl. 17:21

@Jojjenito: Vilka filmer med stora monster gillar du annars då?

Svara

Jojjenito juni 22, 2015 kl. 11:11

@Henke: Hmm, bra fråga. Tror inte jag sett så många filmer med stora monster som jag gillar, men remaken på Godzilla funkade för mig. Annars är jag ju ett fan av katastroffilmer (t.o.m. 2012) där ju monstret är utbytt mot väder, vind eller jordbävningar.

Svara

Sofia juni 17, 2015 kl. 13:00

Härlig film! Undrar vad det är som gör att iaf jag kunde ta idiotierna både här, i Godzilla o Pacific Rim men inte i Prometheus? Något måste det vara iaf för det här val kul!

Svara

Fiffi juni 17, 2015 kl. 13:32

Sofia:
Ja…nånting är det med Prometheus. Har du provat att se om den? Det kanske kan hjälpa? 😉

Svara

Steffo juni 17, 2015 kl. 14:38

Jag har också problem med Prometheus!
Hrm, kan det vara Scotts lite oinspirerade berättande…?
Eller att man stör sig som fan på Sveriges mest överskattade (?) skådis…?!

Svara

Fiffi juni 17, 2015 kl. 14:40

Steffo:
Se Child 44. Kanske ser du på henne med liiiite andra ögon då?

Svara

Jojjenito juni 17, 2015 kl. 17:15

@Sofia: Fanns väl egentligen inget stort monster i Prometheus? Kanske det som var anledningen. Då finns det liksom inget att falla tillbaka på om manuset har luckor större än ett kinesiskt dammbygge.

Svara

Sofia juni 18, 2015 kl. 06:41

@Jojjenito: Sant. Men den var ju ändå maffig på det där blockbustersättet. Och skeppet i sig skulle väl nästan kunna tjäna monsterrollen?

Svara

filmitch juni 18, 2015 kl. 10:16

Kul att så många verkade gilla filmen men tjuritch förnekar sig inte. Jag kräver lite mer spänning för att bli upphetsad över en film jag redan sett tidigare JP – JP3 🙁

Svara

Fiffi juni 21, 2015 kl. 13:04

filmitch:
Det behövs en tjurich ibland – också. 🙂

Svara

Cecilia juni 22, 2015 kl. 11:07

Jag är imponerad över din förmåga att ignorera “vissa brister och logiska luckor, “ett manus som Bryce Dallas (för det är två förnamn va?) inte kan hantera” med mera, bara för att den listiga Spielberg slängde in den gamla Jurassic Park-melodin direkt i filmen! Ha ha. Underbart.

Svara

Fiffi juni 23, 2015 kl. 15:49

Cecilia:
Ibland är det alldeles ljuvligt att bara släppa sargen, stänga av hjärnan och hänga med. 😉

Svara

Leave a Comment

{ 3 trackbacks }

Previous post:

Next post: