DE FEM LEGENDERNA

Jag börjar från slutet när Jack Frost tittar rätt ut på publiken och säger ”We are all guardians”. Det går en rysning längs armarna och jag känner en tår lämna ögonvrån och slingra sig ner över kinden. Det kommer en till strax därefter, kanske två men inte fler. Jag är både skakad och rörd, jag är mentalt elva år igen och jag ÄLSKAR den känslan!

Här är det Pitch Black (översätts som Natt Svart), den mest onda och kolsvarta figur som finns, som riskerar att ta över barnens drömmar och göra dom till mar-ditos om barnen slutar tro på Påskharen, Sandmannen, Tomten, Tandfén och Jack Frost, fem sagofigurer som Gubben i Månen valt ut till att vara De fem legenderna. Lille killen Jamie och hans närmaste kompisar blir dom barn som hamnar i historiens fokus och dom får vara med om ett riktigt hisnande äventyr, precis som jag och alla vi som ser filmen.

Jag önskar att alla fick chansen att se den här på bio och jag önskar det av en anledning jag inte trodde jag någonsin skulle få säga: DET ÄR HEEELT FANTASTISK 3D! Att sitta i mitten på rad två och titta rätt in i filmen när små små snöflingor singlar ner och jag nästan känner hur flingorna nuddar min hud och smälter i ett ögonblick precis som riktig snö kan göra utomhus när det snöar sådär vackert, sådär ”som på film”. Figurerna känns otroligt verkliga, speciellt Påskharen (vilken päls! vilka ansiktsuttryck!) och Jack Frost (som är otroligt lik Ulrik Munther) men filmen är perfektion in i minsta yttepyttelilla detalj.

De fem legenderna är en såndär film jag hoppas och tror ska bli en julfilmstradition i många hem under många framöver. Jag tänker lobba hårt för att den ska bli det i min familj i alla fall. Den har liksom allt. Det är en klassisk saga, den har hjälpas-åt-tanken, full schwung och actionscener på kälke, knasiga tomtenissar, en mystjock Tomte, det onda mot det goda, makalös animering, fin musik, vinterkänsla och den är underhållande för alla åldrar.

Så ta en paus i julstressen, gå iväg på bio, skit i allt annat, gå själv, ge bort biljetter i julklapp till hela släkten, gör vad du vill men försök inte hitta på några undanflykter.

1. De fem legenderna bör ses på bio.

2. De fem legenderna bör ses. Punkt.

Mitt sällskap på visningen var filmspanarkollegan Sofia. Hoppa hit för att läsa hennes tankar om filmen.

 

Veckans Sarandon: EMOTIONAL ARITHMETIC

Susan Sarandon, Christopher Plummer, Max von Sydow och Gabriel Byrne, är det inte en samling skådisar som får det att vattnas i munnen så säg. Här får vi möta dom i ett drama som handlar om att göra upp med det förflutna, kanske sätta punkt, sluta älta och gå vidare. I alla fall är det vad David (Christopher Plummer) önskar.

David är gift med Melanie (Sarandon) som har starka minnen av att som barn ha suttit i ett koncentrationsläger. Han är megatrött på hennes ältande och att hon till mångt och mycket har fastnat i det förflutna. I koncentrationslägret träffade hon Christoffer (Gabriel Byrne) som var jämngammal med henne samt den äldre killen Jakob som räddade livet på henne.

Nu, 40 år senare, har hon bjudit hem Christoffer och Jakob (Max von Sydow) till sin gård i Quebec och det blir både kära och jobbiga återseenden och David är allt annat än nöjd med mycket. Han kan inte ens säga att han älskar Melanie fortfarande, han är mest bara grympy.

Det är nånting som gör att den här filmen förblir tämligen ointressant från början till slut och det irriterar mig en smula. Jag undrar nämligen om det är jag som missat nåt väsentligt eller om det är filmen som kör sin lunk från A till B och det är tillräckligt så. Utan dessa fina skådespelare skulle jag nog ha stängt av filmen i förtid, nu lät jag bli. Jag satt och lät mig förföras av stort skådespeleri istället för spännande handling och god regi vilket är två ingredienser som jag tycker filmen saknar.

Det filmen har som ligger på plussidan är vackra vyer och en trivsam känsla av höst. Det är liksom vuxenmys fast lite jobbigt och med kläderna på.