Veckans Sarandon: EMOTIONAL ARITHMETIC

3 april, 2012

Susan Sarandon, Christopher Plummer, Max von Sydow och Gabriel Byrne, är det inte en samling skådisar som får det att vattnas i munnen så säg. Här får vi möta dom i ett drama som handlar om att göra upp med det förflutna, kanske sätta punkt, sluta älta och gå vidare. I alla fall är det vad David (Christopher Plummer) önskar.

David är gift med Melanie (Sarandon) som har starka minnen av att som barn ha suttit i ett koncentrationsläger. Han är megatrött på hennes ältande och att hon till mångt och mycket har fastnat i det förflutna. I koncentrationslägret träffade hon Christoffer (Gabriel Byrne) som var jämngammal med henne samt den äldre killen Jakob som räddade livet på henne.

Nu, 40 år senare, har hon bjudit hem Christoffer och Jakob (Max von Sydow) till sin gård i Quebec och det blir både kära och jobbiga återseenden och David är allt annat än nöjd med mycket. Han kan inte ens säga att han älskar Melanie fortfarande, han är mest bara grympy.

Det är nånting som gör att den här filmen förblir tämligen ointressant från början till slut och det irriterar mig en smula. Jag undrar nämligen om det är jag som missat nåt väsentligt eller om det är filmen som kör sin lunk från A till B och det är tillräckligt så. Utan dessa fina skådespelare skulle jag nog ha stängt av filmen i förtid, nu lät jag bli. Jag satt och lät mig förföras av stort skådespeleri istället för spännande handling och god regi vilket är två ingredienser som jag tycker filmen saknar.

Det filmen har som ligger på plussidan är vackra vyer och en trivsam känsla av höst. Det är liksom vuxenmys fast lite jobbigt och med kläderna på.

{ 8 comments… read them below or add one }

Sofia april 4, 2012 kl. 04:51

Med en sådan här ensemble borde det inte vara möjligt att misslyckas. Undras vad man lockade dem med, regissören tycks ju knappt ha gjort något annat än TV, varken före eller efter.

Svara

Fiffi april 4, 2012 kl. 07:58

Sofia:
Kanske lockades dom av dom andra medspelarna? Det kanske räckte? 🙂

Svara

Sofia april 4, 2012 kl. 13:17

Du menar att de gick ut till alla samtidigt och sade typ ”Jomen, Christopher, Max och Gabriel är på, så det är bara du som saknas nu”?

Svara

Fiffi april 4, 2012 kl. 13:37

Sofia:
Ja, precis. Och dom sa likadant till allihop – samtidigt 😉

Svara

Camilla maj 20, 2012 kl. 07:12

Om en film är bra eller inte ligger i betraktaresn ögon. Just den här filmen tilltalar mig något oerhört eftersom regissören fått fram problematiken med ”dubbla budskap”, att inte prata med varandra men om varandra, att tro att barn inte förstår när de faktiskt förstår utifrån det de ser men om ingen berättar sätter de ihop sitt eget sammanhang för att förstå. Nu handlade den här filmen om tre människor som tillsammans upplevt något hemskt i sitt förflutna som de bearbetat eller inte bearbetat på olika sätt men det behöver inte vara något så avskyvärt för de flesta av oss som ett interneringsläger utan kunde likaväl handla om något mera nära som en lärare i skolan som upplevts tyrranisk (men då skulle inte publiken vara lika intresserad) för den speglar något som väldigt många människor upplever i sina liv. Detta obearbetade sätter spår på en hel familj men på olika sätt. Nedgrävda känslor och det ”outtalade” fräter sönder inte bara den/de som drabbats utan också dem som finns runt den drabbade. Filmen lockar oss som på olika sätt möter den här typen av människor i sin vardag alternativt har egna erfarenheter av detta utan att ha kunnat sätta ord på dessa upplevelser. Den här filmen bekräftar de känslor som finns trots att de inte får uttalas…. Det är anledningen till att dessa skådespelare behövdes eftersom det är långt ifrån alla som kan uttrycka dessa känslor så väl utan ord särskilt när det handlar om att uttrycka dubbla budskap vilket då kräver att man även kan verbalisera ordets konst.

Svara

Fiffi maj 20, 2012 kl. 10:10

Camilla:
Tack för din långa och genomtänkta kommentar.
Jag tänker på en mening som du skrev – ”kunde likaväl handla om något mera nära som en lärare i skolan som upplevts tyrranisk (men då skulle inte publiken vara lika intresserad)” – då det slog mig att en sådan vändning/handling i en film skulle göra åtminstone mig väldigt intresserad och jag tror att många fler än jag skulle tycka detsamma. En sån film skulle ju bli mer allmängiltig och igenkänningsfaktorn skulle troligtvis bli jättehög för många.

Svara

Camilla maj 20, 2012 kl. 23:04

@ Fiffi: Ja så skulle även jag tänka eftersom jag är intresserad av det som händer i vardagen, både enskilt och emellan människor, men tyvärr tror jag vi är alltför få för att det ska löna sig ekonomiskt och filmskapare tänker för mycket på lönsamhetsfaktorn (enligt mitt perspektiv).

Det krävs någt mer än just det vardagliga för att locka gemene publik. Det visar inte minst TVs utbud av filmer – i stort sätt samma amerikanska actiondravel med i stort sett likartat utseende på skådespelarna. Snabba filmsekvenser men ofta total avsaknad av känsla och engagemang.

De filmer som stannar kvar hos mig är oftast inte dessa med snabba scenbyten och många händelser utan filmer med flera frågeställningar, inte alltid med givna svar men där människan bakom framträder. Där publiken behöver förstå bakgrunden innan man kan besvara frågan om vad som är rätt eller fel…

Scenen där Melanie (Susan Sarandon) körde fortare för att hinna köra precis framför tåget vid en järnvägskorsning var en för mig oerhört talande scen. Hon spelade högt med både sig själv och Christophers liv som insats, för spänningen att lyckas köra över och klara sig. Tillfredskänslan när ”uppdraget” är avklarat och lyckat (eftersom de inte blev påkörda) men hade de blivit påkörda hade det heller inte gjort något eftersom livet självt saknade mening att levas (förutom kärleken till sin son, som ändå inte lyckades tränga bort sorgen i livet). Både hon och Christopher skrattade på samma sätt efteråt, trots att Christopher inte var beredd att panta med sitt liv. Han förstod varför hon riskutsatte sig och erkände att det var en häftig känsla trots att han aldrig skulle göra så själv. För Melanie var det det enda som gav livet krydda, allt annat bara var… Den scenen var så välgjord och träffande. Tack och lov ger inte detta en igenkänningsfaktor för de flesta men för fler än man kanske skulle önska.

Svara

Fiffi maj 21, 2012 kl. 12:22

Camilla:
Bra filmer, precis som verkliga livet, är ju sällan svart eller vitt. Gråzonerna är många och likaså förklaringarna till varför vi gör som vi gör. Kanske är det därför jag tycker om lite mer ledsamma slut, för sagoslut existerar oftast inte på riktigt 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: