BLODSHUNGER

Inget mänskligt lever för evigt. Så sant, även om många har svårt att förlika sig med den sanningen. Jag erkänner, jag är en av dom som har väldigt svårt att acceptera att allt måste ta slut. Att bli vampyr skulle vara en bra bot på detta.

Den här Tony Scott-filmen är mer lik något av David Lynch än den Tony Scott som vi känner till nuförtiden. Visst, det är snabba klipp men det är suggestivt, mörkt och klippen pendlar mellan så olika scener att det blir lika tokigt som att försöka klippa i plåt med en tygsax. Det skär sig, det blir stundtals mer konstfilm än skräckdrama men å andra sidan andas filmen väldigt mycket 80-tal (den är gjord 1983) och med det kommer också charmen som jag gillar så mycket.

Catherine Deneuve är så vacker och skönt speciell som vampyren Lady Miriam. Hon har en look som skulle platsa i Robert Palmers Addicted to love-video med läppstift, knytblus och allt. David Bowie minst lika perfekt i rollen som hennes man John. Han är underskattad som skådespelare tycker jag, han har verkligen ett ansikte som gör sig på bild och som är ofantligt tacksam att sminka. Sen har han nåt lite läskigt över sig också, nåt mystiskt, nästan övernaturligt vilket gör honom ännu mer rätt här. Miriam har nämligen tröttnat på honom och när hon slutar dricka hans blod har han bara ett dygn kvar att leva. Desperat söker han hjälp hos Dr Sarah Roberts (Susan Sarandon) och hon har – fullt förståeligt – grymt svårt att tro på hans vampyrberättelse.

The Hunger bjussar på en hel del vacker musik men också  sånt som jag skulle kategorisera mer som oljud. Det visas också en hel del 80-talshud, bröst som faktiskt rör sig till exempel. Sånt känns numera som en i det närmaste utrotningshotad företeelse.

Alltså, den här filmen har nåt. Jag kan inte beskriva exakt vad för jag vet inte, den är liksom inte bra, inte snygg, inte udda nog att bli intressant men jag skulle ändå aldrig komma på tanken att stänga av eller snabbspola. Den har bara en känsla som jag tror att man antingen sugs in i eller avskyr. Kanske är det min kärlek för 80-talsfilmer som genre som gör att jag inte sågar den här rätt av, kanske var jag bara på rätt humör, kanske gillar jag Susan Sarandon utan BH och lesbiska vampyrhistorier lite mer än jag från början hade trott.  I don´t know, nåt är det.

Sågas ska det inte men ej heller hyllas. Att ge en knepig film som denna en medelmåttig trea känns också fel, så bra är den inte. Men en stark tvåa, en kringelikrokig tvåa skriven med rosa 80-talstypsnitt (a la förtexterna till Drive) är den helt klart värd.

 

TRASSEL I NATTEN

Trassel i natten. Smaka på orden. Trassel i natten. En film som görs idag som heter Into the night i original skulle aldrig översättas till Trassel i natten. Trassel är ett redigt 80-talsord , liksom natten.

Det känns som det kryllar av 80-talsfilmer med natten i titeln, Härom natten (About last night),  En natt i New York (After hours) och för att inte tala om Jack Killian och hans TV-serie En röst i natten (Midnight caller). Nu är det alltså Trassel i natten, riktigt toktrassel till och med, i alla fall om man heter Ed Okin (Jeff Goldblum), lider av sömnsvårigheter, just har kommit på sin fru med att vara otrogen, gjort bort sig på jobbet och nu på småtimmarna helt enkelt rymt hemifrån.

Han kör runt lite planlöst i sin beiga Toyota och är så trött att ögonen lever sitt eget liv. Han har inte sovit en hel god natt sen sommaren 1980 så jag kan förstå att kroppen börjar säga ifrån. När han svänger ner i flygplatsgaraget kan det vara för att komma bort från allt en stund och/eller kanske sova nån timme, vem vet? Han hinner i vilket fall inget av det för det kommer en springande kvinna med blå leggings och Peter Pan-stövlar som skriker ”Hjälp mig!” och vad gör Ed, jo, hjälper henne.

Diana (Michelle Pfeiffer) sitter riktigt i skiten, kan inte gå till polisen och måste hålla sig borta från skummisarna som precis mördat en kille i garaget. Tillsammans tar dom sig igenom Los Angeles-natten ackompanjerade av såndär helskön elekro-och-kanske-lite-saxofon-musik-med-givna-trummaskiner som bara kunde göras på riktigt på 80-talet (jämför med dom instrumentala delarna av soundtracken till Top Gun, Footloose, Flashdance och Snuten i Hollywood).

Det här är en film som gärna ska ses nattetid, gärna i ensamhet, gärna när man suktar efter en utlandsresa och helst när man skulle behöva sova men inte kan. Det här är ascharmiga nattliga vyer över ett sömnigt L.A, Jeff Goldblum med stora trötta vattniga ögon, Michelle Pfeiffer i stuprörsjeans och röd Michael Jackson-jacka och en birollslista som är ett sånt knasigt hopkok att det nästan inte går att tro att den är sann. Kolla bara: Dan Aykroyd, David Cronenberg, Richard Farnsworth, Lawrence Kasdan, Paul Mazursky, Amy Heckerling, David Bowie, Jonathan Demme, Bruce McGill, Carl Perkins  och regissören John Landis himself.

Det här är en helskön film. Helskön verkligen.

 

The Prestige

Nästan oberoende av målet så är det alltid roligt att följa filmtipsens irrvägar.

Fripps filmrevyer skrev om filmen The Illustionist (som legat på min ska-se-snart-lista-läääänge på grund av Edward Norton) och i kommentarsfältet skrev Adde-Pladde en jämförelse mellan den just recenserade filmen och The Prestige som också är en trollerifilm och kom ungefär samtidigt som The Illusionist (men som inte lockat mig för fem öre då jag inte är jätteförtjust i Christian Bale).

”Nolans mindfuck när det är som bäst, även om den inte når Inception-klass” skrev Adde-Pladde och DÅ vaknade jag till liv. Jävlar! Jag kanske har missat nåt av värde här och det vill jag ju inte. Att filmen dessutom stod i min bokhylla (av nån underlig anledning som jag inte minns nu) gjorde saken ganska enkel, jag stoppade den i spelaren och tittade. Ett mindfuck har ju aldrig gjort nån illa.

Det här är alltså Christopher Nolans trolleritricksdrama, en historia om Robert Angier (Hugh Jackman) och Alfred Borden (Christian Bale) som sedan ung ålder följts åt och tävlat om vem av dom två som är den bästa magikern. Tricksen blir allt mer avancerade ju äldre dom blir och även om dom låtsas om att det är tricksen som är det viktiga så är det faktum att Borden (oavsiktligt eller ej) dödade Angiers fru en ganska stor nagel i ögat på Angier. Det går liksom inte över (hur det nu skulle kunna göra det?) och hämnden smakar gott som äppelkaka.

Mindfuck var det ja. Hmmmm. Mindfuck. Nej, The Prestige kvalar sig inte in i närheten av Inception varken mindfucksmässigt eller som film men det är ingen dålig film på nåt sätt. Däremot har den ett ganska stort ”fel” som jag ser det, eller två om jag ska vara korrekt: Christian Bale och Hugh Jackman. Båda dom två är som skådespelare tämligen oklanderliga, möjligtvis lite tråkiga ibland men duktiga. Dom gör sitt jobb, no questions asked, men dom är kalla som personer, dom håller en solklar distans och även om dom visar känslor så når dom mig inte och i den här historien är det ett klart problem. Jag vill ju bry mig men jag gör det inte och jag vet inte om det är MITT jobb att kämpa som en K2-klättrare med tegelstenar i ryggsäcken för att få historien att kännas eller om det borde tillhöra Jackmans och Bales arbetsbeskrivning.

Kanske är det skitisamma. Kanske ska jag bara titta och inte tänka, kanske ska jag bara låta mig förtrollas och kanske är det där med trolleriet ett större problem än huvudrollsinnehavarnas brist på utstrålning. Jag gillar ju inte trollkonster. Magi är ganska ointressant. Jag vet ju att jag blir lurad och är det nåt jag avskyr så är det just det. Att bli lurad. Jag hatar det. Som fan. Jag gick och såg Joe Labero på Berns en gång och jag var förbannad en månad efteråt. Så sett till min magikeraversion så kanske filmen var bra egentligen.

Äsch. Snacka om mindfuck.