BLODSHUNGER

12 augusti, 2012

Inget mänskligt lever för evigt. Så sant, även om många har svårt att förlika sig med den sanningen. Jag erkänner, jag är en av dom som har väldigt svårt att acceptera att allt måste ta slut. Att bli vampyr skulle vara en bra bot på detta.

Den här Tony Scott-filmen är mer lik något av David Lynch än den Tony Scott som vi känner till nuförtiden. Visst, det är snabba klipp men det är suggestivt, mörkt och klippen pendlar mellan så olika scener att det blir lika tokigt som att försöka klippa i plåt med en tygsax. Det skär sig, det blir stundtals mer konstfilm än skräckdrama men å andra sidan andas filmen väldigt mycket 80-tal (den är gjord 1983) och med det kommer också charmen som jag gillar så mycket.

Catherine Deneuve är så vacker och skönt speciell som vampyren Lady Miriam. Hon har en look som skulle platsa i Robert Palmers Addicted to love-video med läppstift, knytblus och allt. David Bowie minst lika perfekt i rollen som hennes man John. Han är underskattad som skådespelare tycker jag, han har verkligen ett ansikte som gör sig på bild och som är ofantligt tacksam att sminka. Sen har han nåt lite läskigt över sig också, nåt mystiskt, nästan övernaturligt vilket gör honom ännu mer rätt här. Miriam har nämligen tröttnat på honom och när hon slutar dricka hans blod har han bara ett dygn kvar att leva. Desperat söker han hjälp hos Dr Sarah Roberts (Susan Sarandon) och hon har – fullt förståeligt – grymt svårt att tro på hans vampyrberättelse.

The Hunger bjussar på en hel del vacker musik men också  sånt som jag skulle kategorisera mer som oljud. Det visas också en hel del 80-talshud, bröst som faktiskt rör sig till exempel. Sånt känns numera som en i det närmaste utrotningshotad företeelse.

Alltså, den här filmen har nåt. Jag kan inte beskriva exakt vad för jag vet inte, den är liksom inte bra, inte snygg, inte udda nog att bli intressant men jag skulle ändå aldrig komma på tanken att stänga av eller snabbspola. Den har bara en känsla som jag tror att man antingen sugs in i eller avskyr. Kanske är det min kärlek för 80-talsfilmer som genre som gör att jag inte sågar den här rätt av, kanske var jag bara på rätt humör, kanske gillar jag Susan Sarandon utan BH och lesbiska vampyrhistorier lite mer än jag från början hade trott.  I don´t know, nåt är det.

Sågas ska det inte men ej heller hyllas. Att ge en knepig film som denna en medelmåttig trea känns också fel, så bra är den inte. Men en stark tvåa, en kringelikrokig tvåa skriven med rosa 80-talstypsnitt (a la förtexterna till Drive) är den helt klart värd.

 

Leave a Comment

Previous post:

Next post: