Fredagsfemman #132 – Tips från coachen

5. TV-serietips: Top of the lake

Som av en slump ramlade jag över denna TV-serie på Netflix, en serie som på ytan känns som ett smörgåsbord av manshat, som ett frosseri i detta. Ser man serien och vägrar tänka ett steg längre så förblir den just det, orkar man öppna ögonen blir den nånting mycket mer än så. Men visst kan jag sakna nån enstaka manlig karaktär som beter sig det minsta schysst och mänskligt. Jane Campion är kvinnan bakom det hela, både som manusförfattare och regissör (med viss assistens här och där). Sevärt är det hur som helst och endast åtta delar.

.

.

.

4. Resetips: Gå på bio i andra länder

Jag försöker att alltid gå på bio i alla länder jag reser till. Hur det funkar på andra biografer, vilka filmer som visas, det är alltid lika spännande att ta del av och det säger mer än man tror om landet man befinner sig i. Jag var precis på en grekisk ö som på en multibiograf visade Trans4mers, nya X-men, 12 years a slave och 3 days to kill (med Kevin Costner) och samtidigt den arabiska filmen Ajami från 2009 OCH Lars von Triers Dogville (från 2003)! En spännande och modig repertoar om nån frågar mig.

.

.

.

3. Lästips: Vår doldisdeckardrottning

Hon är född 1979. Hon har inte varit med i Let´s Dance eller På Spåret. Däremot har Kristina Ohlsson arbetat som säkerhetspolitisk analytiker och rådgivare för Säkerhetspolisen, Rikspolisstyrelsen, Utrikesdepartementet och Försvarshögskolan samt som ”Counter Terrorism Officer” på OSSE i Wien. Man får liksom en känsla av att hon vet vad hon pysslar med när man läser hennes böcker. Hon har koll. Det är klart att det är fiktion det handlar om, det är underhållning, det är snabbmatsdeckare men det är samtidigt så väldigt bra tycker jag. Min semesterfavvoläsning varenda sommar – helt klart!

.

.

.

2. Aktivitetstips: Gå på bio!

Om du vill resa men samtidigt vill/måste stanna hemma finns det inget bättre än att gå på bio. Att drömma sig iväg till andra platser och få se andra länder. Idag har Ruben Östlunds Turist premiär och Steve Coogan ska ut och resa och immitera brittiska skådespelare med sin polare igen i The Trip to Italy. Och i onsdags var det gubbamyspremiär för Expendables 3 där det bombas, skjuts och flygs runt om i världen. Imorgon kan du förresten läsa min recension av den sistnämnda filmen här på bloggen.

.

.

.

1. Podtips: Hundra år av skräckfilm

Det finns en podcast som är mums filibabba för alla oss skräckfilmstokar. 100 Years of Horror heter den. Mannen bakom podden kallar sig The Phantom Erik och reglerna är enkla: han ska ta sig genom hundra år av skräckfilm (med start 1912 och han är snart i mål) och han väljer ut en film per årtal som han gräver ner sig i. Inga remakes, sequels eller prequels.  Här kan du se årtalen och klicka dig fram till filmerna och här kan du lyssna (självklart kan du hitta podden på Podcaster och andra podd-appar också). Jag har verkligen fastnat för Eriks lugna stämma och smårysliga bakgrundsmusik, jag har fått flera nya filmtips och jag har fått en väldig lust att se om gamla favoriter. Kan inte bli annat än en topplacering denna vecka!

DOGVILLE

När jag var kanske fyra år gammal byggde min morfar ett dockhus till mig. Han tyckte det var humbug med dom där skåpen i tunn masonit eller dom svindyra av plast, han ville att jag skulle ha ett riktigt hus, ett hus som såg ut som ett hus, betedde sig som ett hus, luktade som ett hus men var en illusion.

Så han sågade, spikade, tapetserade, la en bit av sin egen orangemönstrade toalett-heltäckningsmatta i dockhusets lilla badrum, tapetserade väggarna med samma textiltapeter som han själv satt upp i sitt och mormors hus när det byggdes, fixade till gardinstänger med ornamenterade knoppar och drog el. Varje rum hade en egen taklampa som han designade efter färgade minimala glödlampor som han säkert hittat i nån gammal teknisk pryl på jobbet och vardagsrummet fick en golvlampa med knypplad skärm. Det var riktigt porslin i badkar, handfat och toalettstol, det var snirklad metall som trappräcke och hela huset luktade…morfar. Det luktade som det gjorde i deras hus och när jag stängde dom perfekt gjorda dörrarna som skyddade huset från damm och andra barns inkräktande fingrar så låste jag in även lukten men ändå satt den fast i min näsa och nu såhär 37 år senare sitter den fortfarande kvar.

Jag märker lukten läskigt tydligt när jag tittar på Dogville. Redan första scenen gör att jag minns både dockskåpet och morfar ohyggligt tydligt trots att det enda jag ser är tejpade vägar och hus utan gavlar. Lars von Trier har skapat Dogville, en hittipåstad som med enkla, få eller inga kulisser gör att jag tvingas till att koppla på fantasin för att kunna ta till mig filmen. Det är som att se riktig teater fast på film, något jag vet retar många. Mig kan det reta ibland, just för att jag inte är beredd, kanske inte orkar få igång ”teatertänket”, kanske önskade mig en verklighetsflykt jag inte fick. Dogville ger mig en redig flykt på många sätt men kanske inte på det sättet jag trodde. Att morfar och Lars von Trier skulle ha nåt gemensamt som smälte samman i min filmhjärna hade jag nämligen aldrig kunnat tro och jag inbillar mig att det är den fascinationen som gör att Dogville verkligen appellerar till mig.

Dogville har en IMPONERANDE rollista och jag kan förstå det. Många skådespelarveteraner borde (?) tycka att det här är ett enormt häftigt experiment att få vara med om och jag kan tänka mig att von Trier inte hade svårt att få sina favoriter att tacka ja. Det här är liksom inte roller som görs med vänsterhanden i väntan på en stor påse pengar, det här är ACTING THE REAL WAY. Inga bluescreens, inga greenscreens, nga pålagda effekter alls eller ens uns av försköning. Det är precis som att sitta på första parkett på nån av världens stora teatrar och beskåda ett SKÅDESPEL.

Jag vet att det fortfarande finns många som ifrågasätter Nicole Kidmans talang (hur man nu kan göra det efter allt hon gjort) men hennes roll som Grace borde kunna bevisa för den mest grumpiga anti-Kidman-proklameraren att hon är tokvass på det hon gör. Alla skådespelarna briljerar visserligen men att Stellan Skarsgård gör det förvånar mig inte eftersom jag sett honom många gånger på ”riktig” teaterscen men att Paul Bettany, pappa till en egen Stellan, lyckas få mig så pass imponerad är imponerande. Sen gör John Hurt ett jättejobb med att som berättarröst rama in hela historien på ett sätt som gör det närmast myspysigt.

Min kompis fick en fribiljett till förhandsvisningen av Dogville och jag hör hennes dom i öronen som om det var igår. ”Jag gick efter halva. Det fanns ju inga grejer, det var ju ingen film, dom spelade mot…ingenting. Vilken skit!” Det här är första gången jag ser Dogville och jag kan inte hålla med henne. Dogville ÄR en film men det är en mycket annorlunda sådan och det är inte sista gången jag besöker den påhittade staden. Jag vill dit igen, jag vill känna lukten, jag vill utmana min fantasi och jag vill minnas morfar.

Läs gärna Rebeccas ingående text om filmen och  Jojjenito har sett den men var kanske inte lika betuttad som jag.