DOGVILLE

27 april, 2013

När jag var kanske fyra år gammal byggde min morfar ett dockhus till mig. Han tyckte det var humbug med dom där skåpen i tunn masonit eller dom svindyra av plast, han ville att jag skulle ha ett riktigt hus, ett hus som såg ut som ett hus, betedde sig som ett hus, luktade som ett hus men var en illusion.

Så han sågade, spikade, tapetserade, la en bit av sin egen orangemönstrade toalett-heltäckningsmatta i dockhusets lilla badrum, tapetserade väggarna med samma textiltapeter som han själv satt upp i sitt och mormors hus när det byggdes, fixade till gardinstänger med ornamenterade knoppar och drog el. Varje rum hade en egen taklampa som han designade efter färgade minimala glödlampor som han säkert hittat i nån gammal teknisk pryl på jobbet och vardagsrummet fick en golvlampa med knypplad skärm. Det var riktigt porslin i badkar, handfat och toalettstol, det var snirklad metall som trappräcke och hela huset luktade…morfar. Det luktade som det gjorde i deras hus och när jag stängde dom perfekt gjorda dörrarna som skyddade huset från damm och andra barns inkräktande fingrar så låste jag in även lukten men ändå satt den fast i min näsa och nu såhär 37 år senare sitter den fortfarande kvar.

Jag märker lukten läskigt tydligt när jag tittar på Dogville. Redan första scenen gör att jag minns både dockskåpet och morfar ohyggligt tydligt trots att det enda jag ser är tejpade vägar och hus utan gavlar. Lars von Trier har skapat Dogville, en hittipåstad som med enkla, få eller inga kulisser gör att jag tvingas till att koppla på fantasin för att kunna ta till mig filmen. Det är som att se riktig teater fast på film, något jag vet retar många. Mig kan det reta ibland, just för att jag inte är beredd, kanske inte orkar få igång “teatertänket”, kanske önskade mig en verklighetsflykt jag inte fick. Dogville ger mig en redig flykt på många sätt men kanske inte på det sättet jag trodde. Att morfar och Lars von Trier skulle ha nåt gemensamt som smälte samman i min filmhjärna hade jag nämligen aldrig kunnat tro och jag inbillar mig att det är den fascinationen som gör att Dogville verkligen appellerar till mig.

Dogville har en IMPONERANDE rollista och jag kan förstå det. Många skådespelarveteraner borde (?) tycka att det här är ett enormt häftigt experiment att få vara med om och jag kan tänka mig att von Trier inte hade svårt att få sina favoriter att tacka ja. Det här är liksom inte roller som görs med vänsterhanden i väntan på en stor påse pengar, det här är ACTING THE REAL WAY. Inga bluescreens, inga greenscreens, nga pålagda effekter alls eller ens uns av försköning. Det är precis som att sitta på första parkett på nån av världens stora teatrar och beskåda ett SKÅDESPEL.

Jag vet att det fortfarande finns många som ifrågasätter Nicole Kidmans talang (hur man nu kan göra det efter allt hon gjort) men hennes roll som Grace borde kunna bevisa för den mest grumpiga anti-Kidman-proklameraren att hon är tokvass på det hon gör. Alla skådespelarna briljerar visserligen men att Stellan Skarsgård gör det förvånar mig inte eftersom jag sett honom många gånger på “riktig” teaterscen men att Paul Bettany, pappa till en egen Stellan, lyckas få mig så pass imponerad är imponerande. Sen gör John Hurt ett jättejobb med att som berättarröst rama in hela historien på ett sätt som gör det närmast myspysigt.

Min kompis fick en fribiljett till förhandsvisningen av Dogville och jag hör hennes dom i öronen som om det var igår. “Jag gick efter halva. Det fanns ju inga grejer, det var ju ingen film, dom spelade mot…ingenting. Vilken skit!” Det här är första gången jag ser Dogville och jag kan inte hålla med henne. Dogville ÄR en film men det är en mycket annorlunda sådan och det är inte sista gången jag besöker den påhittade staden. Jag vill dit igen, jag vill känna lukten, jag vill utmana min fantasi och jag vill minnas morfar.

Läs gärna Rebeccas ingående text om filmen och  Jojjenito har sett den men var kanske inte lika betuttad som jag.

 

 

{ 12 comments… read them below or add one }

BlueRoseCase april 27, 2013 kl. 09:35

Kan rekommendera dokumentärfilmen Dogville Confessions. Den är nästan snäppet bättre än själva filmen…

Svara

Fiffi april 27, 2013 kl. 17:57

BlueRoseCase:
Den ligger på vänt hos Lovefilm. 🙂

Svara

Movies - Noir april 27, 2013 kl. 11:50

Såg Dogville för länge sen, men det är en film som är så annorlunda att den är svår att glömma i första taget. Var skeptisk till en början, och jag gillar inte teater på film, men den var ändå ok som jag minns det. Inte mer än en trea (jag skulle aldrig orka se om den bör tilläggas).

Svara

Fiffi april 27, 2013 kl. 17:59

Movies-Noir:
Utan den fenomenala skådespelarensemblen hade filmen aldrig funkat. Tror du hade kunnat gå på en riktig teaterpjäs med om dessa skådisar stod på scen, tror du inte? 🙂

Svara

Jojjenito april 27, 2013 kl. 15:09

Fin text om din morfar. Kanske därför du jobbar där du gör. 😉

Mmm, jag var inte helt förtjust i Dogville även om det är en fascinerande och bra film. För mig kändes den konstlad och då menar jag inte krithusen (haha, nu kom jag att tänka på andra hus…) utan det var nåt med dialogen och hur man betedde sig som inte riktigt gick hem.

Manderlay (del 2 i von Triers tänkta USA-trilogi) har jag också sett men den tyckte jag inte var lika bra.

Tack för länk!

Svara

Fiffi april 27, 2013 kl. 18:00

Jojjenito:
Det kan nog bero på det, har nog fått _nån_ gen direkt av honom 🙂

Svara

David april 27, 2013 kl. 19:45

En fantastisk film. Älskar stämningen och sååå mycket annat. En av triers två allra bästa…

Svara

Fiffi april 27, 2013 kl. 23:00

David:
Vilken är den andra bästa?

Svara

Charlotte april 27, 2013 kl. 20:40

Å fy. Jag hade förträngt Dogville… Jag gick efter tre fjärdedelar, då gick det inte längre…

Svara

Fiffi april 27, 2013 kl. 23:01

Charlotte:
Filmtittarexperiment nr 2 närmar sig med stormsteg 😉

Svara

Sofia april 28, 2013 kl. 10:26

Håller helt med dig, jag blev också överraskad över hur bra jag tyckte om Dogville. Dels att scenografin (eller frånvaron av den) funkade så jäkla bra, dels att Triers nattsvarta människosyn visade passa mig som hand i handske. Slutscenerna satt som en smäck för min del 🙂 Måste tyvärr också instämma med Jojjenito, Manderlay är klart svagare och då inte bara för att Nicole är ersatt av bleka, bleka Bryce Dallas Howard.

Svara

Fiffi april 29, 2013 kl. 12:07

Sofia:
Manderlay har legat i ska-se-snart-högen ett bra tag men kommer få hoppa ner några snäpp nu när jag sett Dogville. Är lite rädd för att jag ska tycka den är sämre än den faktiskt är. 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: