Då är Game of Thrones femte säsong till ända. Den femte säsongen som har det smaskiga taglinen: Vengeance is coming.
Det vanligtvis så föga charmiga ordet hämnd känns i Game of Thrones-förpackning som första sortens myspys. Det finns elakingar med baktankar överallt, sluga jävlar som dödar for the fun of it och gillar man inte det gillar man inte den här serien. Serien handlar om en samling AS i mänsklig form, varken mer eller mindre.
Den här säsongen är den första jag ser i realtid, alltså ett avsnitt i veckan. Dom flesta avsnitten har setts i Henkes biorum efter en smaskig oxfilépizza och Fanta Citron (som för övrigt passerat mjölk som världens godaste dryck) och det har knorrats en hel del under dessa veckora betydligt mer än under dom övriga säsongerna sammantaget.
Beror knorret på att säsong 5 är så himla mycket sämre än dom övriga eller beror knorret på dom extremt höga förväntningar man har på varje avsnitt nu när man vet att inga filmiska lagar och regler gäller? För egen del beror det på både och. Jag tycker säsong 5 är den absolut svagaste hittills och jag tycker inte den matchade förväntningarna alls. Ändå är även en mediokert avsnitt av GoT betydligt bättre än väldigt mycket annat.
När jag nu ska försöka skriva ner mina tankar om säsongen passar jag på att varna för grova spoilers i texten. Läs INTE om du inte redan sett alla avsnitt!
Den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge. Så skulle jag vilja sammanfatta säsongen.
Denna väntan på att Sansa skulle få nån form av ryggrad, cojones eller vad fan som helst som gav henne lite jävlaranamma i blicken och fler tonfall än ett pratigt mellanregister. Denna väntan på att Tyrion skulle komma ut ut lådan, att Tommen skulle bli som sin bror och på att Arya skulle sluta sopa. Jag väntade på att det skulle uppstå lite romance mellan den välväxta Brienne och den välhängde Podrick, att Jamie Lannister och Bronn skulle hamna i fler fajter och att Jon Snow skulle dö. Och så väntade jag på drakarna. Dessa drakar. Hela tiden. Jag vill att dom ska vara med jämt. Det tyckte dock inte manusförfattarna utan istället har dom skrivit om den stencoola drakmorsan Daenerys Targaryen till att bli en rätt trist figur med obegriplig agenda.
Överlag känns den här säsongen väldigt ”hattig”. Superbra scener blandas med långa pratiga sjok med Jon Snow och hans menlösa anhang i fokus och jag märker att hjärnan fladdrar iväg och tänker på ann…zzzzzzzzzzzzz. Kit Harington (Jon Snow) har ett torftigare kroppsspråk än Stephen Hawking. Han har ETT ansiktsuttryck och det kör han på oavsett om han sitter och pratar i ultrarapid med dönicken Samwell Tarly eller om han är i färd med att slåss mot white walkers. Hans nuna är brutalt sövande och jag är mer än nöjd med hans öde. Jag tror jag klappade händerna lite till och med. Skadeglädje blandat med hoppfullhet över en kommande säsong 6 som kanske kan bli liiiite mer givande nu.
Hämnden skulle komma men det utlovades mer än vad som infriades. Istället sitter jag nu och flåsar, ivrigt väntandes på Cerseis hämnd med hjälp av den där läbbiga figuren i rustning. Kunde man ana lite blå död hud där under hjälmen? Och vad han typ tre meter lång? Och Sansas hämnd mot sin våldtäktsman till make, när ska man få se det? Och kanske Margaery slipar på en frustande hämnd mot svärmor? Och Jamie som bör hämnas mordet på sin dotter. Och Tyrion som hämnas allt som rör sig – och har samma efternamn som han själv.
Det är ett smörgåsbord fullt av hämnd som väntar våren 2016. Jag tror på nästa säsong, den kommer bli bra. Den kommer bli bättre. Den kommer bli….(törs man önska det?)……bäst?
Mina tankar om:
Säsong 1
Säsong 2
Säsong 3
Säsong 4
Vill du läsa fler tankar och sammanfattningar om säsong 5 så har även Fripps filmrevyer skrivit en.