LYRRO – IN & UTVANDRARNA

 

Så var det då dags att se filmen som jag aldrig trodde någonsin skulle bli till. Herregud, Yrrol kom 1994, tjugofyra år sedan. En annan tid, ett annat liv och ett helt annat Sverige. Skulle Peter Dalles sketchdrivna manus funka även nu? Skulle han våga vara icke-PK på det sättet jag både tror och hoppas på?

Att provocera via humor anno 2018 känns som världens enklaste sak, frågan är, vågar han? Är det värt att ta i från tårna och riskera ett argt drev på kuppen? Vi har ju sett prov på det det här året, på vad som kan hända om man drar frågan ”kan man skämta om allt?” till sin spets. Jag såg att Peter Dalle ”råkade” säga ordet bullfitta i Skavlan och det räckte för en vass krönika skriven av Alex Schulman i Expressen. Johan Ulvesson spelar en nyhetsuppläsare i Lyrro som också säger bullfitta (i sändning) men när detta händer i filmen reagerar ingen i publiken. Ingen. Inga skratt, inga ”näääää-men-så-kan-man-väl-inte-säga”, ingenting. Således drar jag slutsatsen att ordet bullfitta är ungefär lika provocerande för vanligt fölk som för mig, alltså typ noll. Ändå är det tillräckligt att bygga en kvällstidningstext kring.

Bullfitta är mig veterligen ett ord som ingen säger längre. Ett nonsensord. Ingen blir kränkt av att kallas bullfitta. Då är det värre med n-ordet vilket också är ett ord Peter Dalle skrivit in i filmens manus. Ordet sägs i sin helhet i en scen och ingen av karaktärerna i själva scenen reagerar nämnvärt på detta. I biosalongen däremot, där hörs en massiv inandning och ett ”OJ!” och det skruvades en del i fåtöljerna. Jag tänker att om Peter Dalle menade att han ville provocera i Skavlan genom att säga något tjofaderittan-edgy-icke-PK som skulle få folk att sätta fredagsfikat i vrångstrupen, då kanske n-ordet (alltså uttalat sådär som ”förr i tiden”) hade gjort mer ”nytta”. Bullfitta…det är liksom helt….ute. Lika ute som att Nour El Refai i en scen ska förklara att hon inte har samma fritidsintressen som sin fästman Alexander (som sovit i åtta år) och hon istället för att säga ”jag gillar att kolla på film” använder ordet ”långfilm”. Vem fan säger ”Jag gillar att kolla på långfilm”? Är det så många som har kortfilmstittande som superintresse att man måste vara övertydlig här för att inte placeras i fel fack?

Ord alltså. Ord är viktiga. Ord kan bli en tidsmarkör på sätt man kanske inte tänker på. Peter Dalle är duktig på att skriva in många ord i manus och få till böljande dialoger och det är därför jag njuter när det blir på pricken och hoppar en halvmeter när det inte stämmer. Som med långfilm. Dom extra fyra bokstäverna i början visar – för mig – att Peter Dalle inte riktigt 100 är med i nutidens snack. Hade det varit Claes Månsson som skulle beskriva vad han gör på fritiden stämmer ordet långfilm men inte på Nour El Refai. Däremot skulle det bli mer komik om Claes  sa ”Jag gillar Netflix and chill” än om Nour sa samma sak. Men nu ska jag inte fastna i ordklyverier här, jag ska skriva om filmen Lyrro – In & Utvandrarna.

Lyrro är på många sätt en film för oss som växte upp – och tyckte om – Yrrol. Jag och min pojkvän var dom enda i hela biosalongen som inte betalat pensionärspris för biobiljetterna. Jag hade nog förväntat mig några fler i vår ålder och generation men hm….kanske är det inte en film som lockar tillräckligt för att ses på bio? Kanske väntar folk tills den kommer på TV, typ juldagen 2020 eller så? I don´t know.

Jag tyckte det var skönt att se den på bio, en film som inte kräver något av mig som tittar, en film som är gjord enbart för att underhålla en stund. Eller? Är det så? Är Lyrro (och Yrrol för den delen) verkligen bara gjord i underhållningssyfte? Är inte den bästa humorn den som kan vända och vrida på sånt vi BORDE fundera på men det tar bättre om vi skrattar åt det först? Många av scenerna i Lyrro är nämligen precis lika smarta och finurliga som dom bästa i Yrrol, frågan är, förstår vi det NU? Förstod vi Yrrols storhet redan 1994 eller behövde den några år, några omtittar och en väldans massa reciterande av oneliners för att bli den klassiker vi tycker den är nu?

När jag gick från biografen var jag tveksam till filmen. Var det en tvåa eller en svag trea? Höll den verkligen? Jag hade absolut skrattat några gånger, jag gillade baktanken med många av scenerna, Suzanne Reuter är underbar precis som Henrik Dorsin, Claes Månsson och Johan Ulvesson. Peter Dalle återupplivar sin gamle karaktär från Sundbyberg och just den scenen känns enbart som en nostalgivink till oss som var med, den skulle dagens kids aldrig så mycket som flina åt.

Det är många sketcher som handlar om mäns oförmåga att vara just män, eller fungerande människor om man ska dra det ett varv till, men det är ändå inte patriarkatbjäbb som står en upp i halsen för kvinnorna får också sin släng av sleven. Precis som muslimer, judar, astmatiker, träningsfreaks, kristna, shop-o-holics, dementa, kommunpolitiker och rasister. Han målar yvigt, Dalle, men samtidigt känns det precis som verkligheten är just nu. Ingenting är heligt, ingenting är riktigt viktigt, ingen tar ansvar för något och i princip allt GÅR att skämta om. Till och med chokladbollar.

SOLSIDAN

När den populära TV-serien Solsidan blir film är det SJÄLVKLART att jag vill se den. Inte för att jag är något hardcorefan av serien MEN har jag lidit mig igenom Svensson, Svensson-filmen (pga gillade serien på 90-talet. Oklart varför dock) samt Reine och Mimmi i fjällen (pga gillade Tre Kronor, för övrigt detsamma som i förra parentesen) så känns det som att Solsidan har alla förutsättningar att lyckas betydligt bättre som film.

Och ja, det är helt sant. Solsidan ÄR en lyckad långfilm så tillvida att den går att se även om man inte har tok-koll på alla karaktärer och den har en egen berättelse som räcker för en hel långfilm. En välskriven sådan dessutom. Lägger man till riktigt bra skådespelarprestationer (där Felix Herngren sticker ut ordentligt och imponerar stort) så får man en svensk familjekomedi som verkligen gör skäl för namnet.

Filmen börjar med att Alex (Herngren) och Anna (Mia Skäringer) droppar chockbeskedet att dom ska skiljas för Fredde (Johan Rheborg) och Mickan (Josephine Bornebusch) på självaste julafton och därifrån skjuts pilar åt olika håll. Alex ensamhet i den sunkiga ungkarlslyan, Annas nyförälskelse med den vivida David (Henrik Schyffert), Ove Sundberg (Henrik Dorsin) som är rädd att bli lämnad av frun (Malin Cederblad) pga dåliga spermier, Fredde och Mickans unga son som påvisar personlighetsdrag av socialistisk karaktär och farfar Mauritz (Sven Wollter) som Fredde misstänker är den skyldige till detta.

Det blir en resa genom det många av oss skulle kalla vardagen men självklart är det twistat en aning. Ibland fnissar jag av igenkänning, ibland vrider jag mig i biofåtöljen av att vissa saker kommer för nära och när Ove är i bild vill jag bara gömma mig bakom en såndär hård sittkudde för barn. Många i salongen tänker dock tvärtom och skratten både mullrar och rullar när Ove dominerar i sina pinsamma scener. Lyckat, såklart. Att JAG inte tokskrattar betyder ingenting i sammanhanget. Jag FATTAR grejen, jag tycker bara att det är MER skämmigt än hysteriskt kul.

Summa summarum delar jag ut en mycket stark trea till Solsidan och jag undrar samtidigt: varför fick den inte juldagspremiär? Det här är verkligen en film för ALLA och den är det på ett BRA sätt. Hur ofta händer det?

 

FLYKTEN TILL FRAMTIDEN

Svante (Elias Palin) är en 20-nånting-kille som går runt och räknar sina dagar. Han lider av ett obotligt hjärtfel, ett fel som inte går att operera 1973 vilket är det år filmen utspelar sig.

Svante hänger i Bengans skivaffär i centrala Stockholm och Bengan själv (Henrik Dorsin) vill att Svante ska köpa in sig i firman. Vinylskivor är helt klart framtidens stora business tror Bengan och fortsätter skriva progglåtar som han framför på tvärflöjt medan han väntar på att få till den stora hitten. Även den på tvärflöjt givetvis.

Att gå och vänta på döden som Svante gör är givetvis superjobbigt och därför kom kanske tunnelbanefärden in i framtiden som en glad överraskning. Var hamnade han? På samma gata fast 2016? Och vem bor i hans lägenhet? En tjej som heter Elsa (Victoria Dyrstad)?

Det är mycket som är annorlunda 2016 jämfört med 1973. Bostadspriserna till exempel. Skivindustrin för att ta ett annat. Ett tredje är att sjukvården tagit stora steg framåt och Svantes hjärtproblem är i vår tid tämligen lättfixat. Svante behöver tänka ut ett sätt så han får rätt till vård i nutid trots att han enligt personnumret i passet faktiskt inte överlevde 1973. Handlingen snurrar till sig och in sig och om sig och kring sig och jag sitter i soffan och har en riktigt trevlig stund.

Ulf Malmros gör mig sällan besviken med sina filmer, han är duktig både på att skriva manus och att se till att filmerna blir någonting alldeles extra rent visuellt. Flykten till framtiden fick en Guldbagge för Bästa scenografi och Liv Ask och Bengt Fröderberg är väl värda denna utmärkelse. Men att Henrik Dorsin INTE fick en Guldbagge för Bästa manliga biroll är rent utsagt FEL och detta säger jag trots att jag verkligen beundrar Johan Kylén som spelade Roland i Jätten (han vann inte heller…Det var ju Michael Nyqvist som vann).

Som tidsfördriv och lättsam underhållning för stunden är Flykten till framtiden perfekt. Mitt enda och största aber med filmen är egentligen titeln. Den är svår. Svår att memorera och alldeles för lik många andra. En mer unik titel hade nog gett filmen mer uppmärksamhet, uppmärksamhet som den faktiskt förtjänar.

Jag pratar lite mer om just den här filmen i avsnitt 81 av Snacka om film.

FLOCKEN

Jag känner mig lite konfunderad nu. Hur många minuter/scener måste en skådespelare ha i en film för att kunna bli Guldbaggenominerad för Bästa biroll? Jag trodde nog att det behövdes mer speltid än att man hinner säga ”poughkeepsie” och blinka ett par tre gånger. Alltså, missförstå mig rätt nu, ingen skugga ska falla på Henrik Dorsin, han är jättebra i den här filmen men han är också med jättelite. Man skulle kunna kalla det till och med pyttelite.

Jag fick (som flera andra kan jag tänka mig) upp ögonen för den här filmen just på grund av Guldbaggegalan. Den hade svept förbi mig helt obemärkt på bio och hade den inte funnits att hyra på triart.se hade mitt medvetande sannolikt fått klara sig utan den i många många år till. Antagligen hade jag klarat mig ganska bra även utan att ha sett den för med Efterskalv i färskt minne står Flocken sig tämligen slätt.

I korta drag handlar filmen om Jennifer (Fatime Azemi) som säger sig ha blivit våldtagen av sin klasskompis Alexander (John Risto). Ord står mot ord och inte många vare sig i skolan eller i byn där dom bor är på Jennifers sida. Den gemene åsikten om henne verkar vara att hon är en ”slampa” och en ”slampa” kan väl aldrig tala sanning?

Jennifers mamma Mia (Malin Levanon) och Alexanders föräldrar Susanne och Tony (Eva Melander och Henrik Dorsin) spelar otroligt bra alla tre och uppvisar vuxenhet på tre tämligen olika sätt. Alla sätten får mig att mer eller mindre skämmas över att vara just vuxen. Skolungdomarna är också bra och filmen känns ibland mer som en dokumentär än som en spelfilm och jag tycker det är ett plus.

Regissören Beata Gårdeler har fått ihop en bra och sevärd film MEN, som sagt, en film som kommer samma år och befinner sig i samma genre som Efterskalv kommer inte undan. Jag jämför, det blir så.

Flocken – Efterskalv 0-1.

Svensk söndag: MIN SÅ KALLADE PAPPA

Det var jag och drygt tio tusen andra som följde regissören Ulf Malmros #filmdagboken på Instagram.

Den toksmarta och kostnadseffektiva reklamidén att låta oss följa med under arbetet med Min så kallade pappa från den första stapplande början ända till slutet var väldigt intressant tycker jag. Ingen del av filmproduktionen var för liten, ingen del för stor och visste man det inte innan så fick man reda på det nu, det är många bitar som måste falla på plats för att en film ska bli riktigt bra – eller ens bli av.

Jag tycker Ulf Malmros har en hög lägstanivå som filmare. Jag tycker om känslan i hans filmer, lekfullheten, färgerna, den där fina linjen mellan komik och gravallvar som så ofta finns med. Men nånting sa mig tidigt att Min så kallade pappa skulle skilja sig från övriga filmer i hans produktion, jag kunde bara inte sätta ord på min känsla enbart via fotografier på Instagram. Nu har jag sett filmen och nu vet jag att min känsla var rätt. Jag ska försöka förklara vad jag menar.

Filmen handlar om Malin (Vera Vitali), en 32-årig gravid tjej som aldrig haft någon direkt kontakt med sin pappa. Pappan Martin (Michael Nyqvist) jobbar som skådespelare på Chinateatern med löständer och dåligt ölsinne och har inga som helst tankar på sin enda dotter då ”teatern är viktigare än livet”. Det börjar strula mellan Malin och det blivande barnets pappa Frank (Sverrir Gudnason). Malin är rädd att Frank ska strunta i barnet precis som hennes egen pappa gjort med henne och till slut bestämmer hon sig för att leta upp sin pappa.

Min första känsla med filmen var att den kommer vara mycket mindre rolig än Malmros övriga filmer och det visade sig stämma. Den är inte rolig. Historien är både mörk och jobbig och det ”roliga” är humor som fastnar i halsen. Fniss med eftersmak om man så säger, sådär så att glimten i ögat inte är en glimt utan en tår av is som liksom fastnat.

Det andra som slog mig är att den obligatoriska Kjell Bergqvist-rollen denna gång inte spelas av Kjell Bergqvist utan av Johannes Brost. Ett klart plus även om jag gillar Kjell Bergqvist. Skådespelarbytet gör att det som är annorlunda med filmen förstärks, vilket jag tycker är bra.

Vera Vitali i den kvinnliga huvudrollen och Michael Nyqvist i den manliga är ett strålande team. Otroligt bra castat. Castingen överlag är förresten galet bra och kombinationen av detta samt att Ulf Malmros känns som en av dom bästa i landet på personregi gör att varenda liten mini-biroll sitter som en smäck. Alla från Tova Magnusson som BVC-sköterska till Källa Bie som barnmorska till Josefin Neldén som sjuksköterska till barnen i klassrummet till Beatrice Evang som spelade Malin som barn och härliga Lotta Tejle som såklart har en roll, nån måtta får det ändå vara på förändringarna!

Det finns väldigt mycket att tycka om den här filmen. Det finns väldigt mycket att tycka OM den här filmen. Det finns även väldigt många känslor som alldeles uppenbarligen kan ta sig fram från väl gömda platser i kroppen och ta sig ut genom ögon, via kladdigt smink och ner på den svarta tröjan. Jag grät floder när jag såg den här filmen. Jag grät så det var jobbigt. Jag grät ända ut på biograftoaletten och självklart var det kö. ”Var inte du på Malmros-filmen?” kände jag att dom kissnödiga kvinnorna i kön tänkte samtidigt som dom flinade. ”Skitideru” ville jag svara dom som frågade men inte sa nåt. ”Jag får väl grina till en Ulf Malmros-film hur mycket jag vill. Det är ett fritt land vi bor i. Luften är fri, luften är fri. Och tårarna med för den delen.”

Min så kallade pappa är ingen rolig film men det är heller ingen sorglig film, vilket man lätt kan förledas att tro om undertecknad fortsätter skriva om sminkkladdiga ögon och tårar som inte ville sluta rinna. Den här helt enkelt en film som nådde in i mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt, inte med denna typ av film. Men det var möjligt.

När jag ser filmer som hamnar väldigt nära mitt eget liv kan det ibland bli som att trycka på en knapp där psyket blir den tända glödlampan. Klumpen i magen säger hejhej här är jag, tårkanalerna kallar in extrapersonal och jag är verkligen inte så stenhård som jag ibland vill framstå (men sällan lyckas med, jag vet). När jag ser Min så kallade pappa blir jag en softie. Jag blir en en softie för att jag barn med en man som gjorde sitt bästa för att vara en närvarande pappa men som inte överlevde sin 45-årsdag och jag blir en softie för att jag själv har en pappa som sedan väldigt många år valt bort mig ur sitt liv precis som Martin gjorde med Malin.

Skulle jag betygsätta filmen rent objektivt skulle den få 4/5. Det är en mycket bra film, välgjord och helt solid, i princip i avsaknad av plotholes. Men nu är jag inte objektiv, jag är subjektiv som satan och jag har grinat som en gris. En film som lyckas få mig till det förtjänar att premieras och hur ska jag kunna göra det bättre än att ge Min så kallade pappa det allra högsta betyget? Det är klart filmen ska ha 5/5, både filmen och den specialskrivna låten av och med First Aid Kit.

En liten grej bara, det här med att strunta i förtexter, det är ett otyg. Bortsett från det: Ulf Malmros, du är fantastisk!

.
Jag såg den här filmen i slutet av augusti på Malmö Filmdagar. Jag såg den innan jag läst någon recension av filmen, innan jag hört någon annan säga någonting om den. Det var skönt. Min känsla för filmen är liksom helt….orörd. Den är min och bara min och det är en lyx man väldigt sällan får chansen att uppleva.

På fredag har filmen biopremiär och inom dom närmaste dagarna kommer det explodera recensioner, spaltkilometer, kubikmeter av åsikter. Vad mina filmbloggande vänner tycker om filmen kan du läsa här. Jag fyller på med länkar när deras inlägg publicerats. Tills dess, trust me on this one!

Rörliga bilder och tryckta ord

Fredagsfemman # 37

5. Torka aldrig tårar utan handskar

Jag minns hur det var på 80-talet, jag minns pratet om HIV och AIDS (fan, jag minns när det hette HTLV3), jag minns rädslorna, tankarna, paniken och känslan av att det inte var nån idé att ha sex överhuvudtaget, i alla fall inte om jag ville leva och bli äldre än typ arton år. Så gick tankarna för mig, en tonårig hetrosexuell tjej. Hur det var för dom homosexuella förstod jag aldrig riktigt, inte förrän nu. Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar går som TV-serie på SVT och det är ett stycke nutidshistoria som ALLA borde se och läsa. Klicka här för att komma till SVT.

 

4. Josephine Bornebusch

Jag är inte en av dom som hyllar Solsidan till skyarna även om jag gärna tittar på det. Jag kan fnissa åt det, visst kan jag det, men oftast tycker jag det är mer ångestladdat än riktigt roligt. Många pratar om Henrik Dorsins Ove Sundberg, om Felix Herngrens Alex eller Johan Rheborgs Fredde men personligen tycker jag att Mickan i Josephine Bornebuschs tolkning är den bästa karaktären. Det finns (tyvärr) så väldigt många Mickans där ute, så vääääldigt många och Josephine gör henne så på pricken klockrent.

 

3. Ryan Gosling-snyftare på TV ikväll

Klockan 19.30 på Sjuan. The Notebook – Dagboken.

 

 

 

2. Andreas Öhman

Jag tycker att den här mannen är Sveriges mest intressanta regissör just nu.  Han är så begåvad att det nästan är läskigt och han är ett levande bevis för att det går att komma väldigt långt utan fina diplom och utbildningar, det gäller bara att vara tillräckligt bra på det man gör.

 

 

1. Ju mer vi är tillsammans

När jag gick ut från biografen den där tisdagen i augusti efter att ha sett Bitchkram så bestämde jag mig för två saker. 1. Att aldrig någonsin skämmas för att säga bra saker till någon jag egentligen inte känner och 2.  Att jag skulle försöka få ihop min dotters tjejkompisar och alla deras mammor för att gemensamt gå och se filmen när den har premiär. Ikväll är det dags. Massor med platser är bokade och vi ska se den tillsammans. Tillsammans är ett fint ord.

ÅSA-NISSE – WÄLKOM TO KNOHULT

Att gilla att titta på film oavsett om det handlar om ett jobb eller en hobby kan vara en ganska ensam tillställning, det tror jag dom flesta av oss filmtokar kan hålla med om.

Filmtittande som fenomen är inte speciellt socialt, det kanske är därför biograferna har varit – och sannorlikt alltid kommer att vara – en viktig plats där jag i alla fall kan få känslan av att jag upplever något tillsammans med andra även om väldigt få upplevelser är lika subjektiva som eftersmaken av en film.

Det kryllar inte av film som uppmuntrar till stormöten. Filmer som hela familjen kan samlas kring som en efter-efterrätten-samling i TV-rummet växer inte på träd och jag tror att det är därför som den obligatoriska svenska juldagsbiopremiären är så viktig för många. Då kan alla från dagisbarn till gammelmormor se samma film och det har ett absolut mervärde även om värdet kanske inte ligger i just filmens konstnärliga utförande utan i mysighetsfaktorn att göra något tillsammans allesammans.

Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult är en film som passar in i just detta. Den har alla ingredienser som behövs för att en hel klan ska kunna se den samtidigt och som en familjefilm har den alltså enligt mitt sätt att se på saken ett absolut värde men som film betraktad, haha, nej.

Dom yngre barnen känner igen Johan Glans och David Batra, mammorna kan njuta av Kjell Bergqvist med guldtand, papporna får nöja sig med Maria Lundqvist, Sissela Kyle och Ann Petrén med löständer och en äldre generationen kan ooooooa åt Stig Grybes välkända nuna och kanske även känna en viss glädje (?) åt att få återse Åsa-Nisse på film även om det varken är svartvitt eller i John Elfströms tappning. Själv blir jag som alltid glad av  Brasse Brännström och mina (enda) höjdpunkter i filmen var när han var i bild. Jag skrattade faktiskt. En hel gång. Det var när Brasse fes.

Jag valde bort att se Åsa-Nisse på bio, vilket jag är ganska glad för, men jag valde bort den av en enda anledning: jag ville se den tillsammans med ett gäng andra. Det har jag gjort nu. Vi var fem personer i åldrarna 12 till 60 år som såg den och det här är det samlade omdömet:

”Det är otroligt, hela svenska komikereliten är på plats och ändå blir det inte bättre än såhär. ” (40-åringen)

”Alltså, det är ju synd, men det här är verkligen inte bra. Jag går och lägger mig nu. Gonatt! ” (12-åringen, 20 minuter in i filmen)

”Det här är inte ens en B-film, det är en Ö-film.” (60-åringen, en timme in i filmen)

”Zzzzzzzzzzz, va, huuööoo….kolla det där är ju han som spelar Ove Sundberg….zzzzzzzz” (14-åringen)

”Hahahaha! Han fes! Hahahahaha!! Fy faaaan vad dåligt det här är, hahahaha!” (38-åringen, dvs jag)

Så säga vad man vill om svenska familjefilmer, dom skapar debatt och får hyperaktiva barn att sova som stockar.