BITCHKRAM

14 oktober, 2012

Två gånger i vuxen ålder har jag önskat att jag var tonåring igen. Första gången var en novembereftermiddag 1998 och andra gången var tisdagen den 28:e augusti 2012, kl 11:50.

Första gången var när jag precis hade sett Fucking Åmål och satt och både svor över och önskade att jag hade sett filmen när jag var fjorton, så mycket enklare allt hade varit då. Min tonårstids storfilmer, Filmen G, Ingen kan älska som vi och PS Sista sommaren kändes som fossiler i jämförelse. Vilken WOW-grej det här var, fan, jag vill va ung igen!

Strax efter frukost den 28:e augusti satt jag i biosalongen på Malmö Filmdagar och skulle precis börja titta på filmen Bitchkram. Dagen innan var jag med på ett seminarium där filmens regissör Andreas Öhman också var med och vi hann prata lite om filmen, om att det alltid är svårt att göra en uppföljare till en film som blivit omtyckt och om att Andreas själv var väldigt nöjd med slutresultatet. Så jag satt där i salongen och var lite rädd. Tänk om jag skulle tycka att filmen var apdålig? Tänk om jag skulle behöva ta fram motorsågen. Ja. Tänk om. Tänk om det var som en bal på slottet då? Tänk om filmen var bra, kanske lika bra som I rymden finns inga känslor till och med? Ja, som sagt, tänk om.

Kl 11:50 är filmen slut. Jag vänder mig mot Julia som sitter bredvid och säger: “Jag måste hitta Andreas innan jag åker hem”. Hon tittar på mig och svarar:”Vill du ha en näsduk?”

Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få en stor kram av Beppe Wolgers, att bli bjuden på den perfekta jättekoppen varm choklad, att ha på sig en randig onepiece när det är 30 grader kallt ute, rimfrost på rutorna och ha en osedd TV-serie-box som ligger och väntar. Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få ett mentalt jätteplåster som är indränkt i ångestdämpande medicin, Red Bull och Coca Cola, att få en stor jävla hästspruta med självförtroende, framtidstro och pirr-i-magen injicerad rätt in i solar plexus. Bitchkram lyckades få mig att säga orden som jag säger så sällan och egentligen inte vill: “Tänk om jag var 16 år igen. Vad lycklig jag skulle vara då.”

Fast jag ÄR ju lycklig. Fyrtio år och svinlycklig. Jag är toklycklig över att vara vuxen och kunna ta till mig den här filmen på detta sätt. Jag är lycklig över att tårarna rinner ikapp med snoret och att Andreas stod vid den där lyktstolpen utanför bion och att jag faktiskt sa till honom precis vad jag tänkte: Du är fan bäst i hela jävla världen!

Andreas Öhman har med Bitchkram lyckats göra något som känts som en omöjlighet i svensk film: få till en helt igenom supernaturlig dialog. Jag har inte varit med om det (heller) sedan Fucking Åmål. Det är så mycket som är bra med den här filmen. Musiken används helt perfekt, klippning, typsnitt, scenografi är klockrent, skådespelarna är rätt igenom helt grymma och det är med stor glädje jag ser Fanny Ketter, min favorit från TV-serien Bron, i en av huvudrollerna. Den andra huvudrollen görs av Linda Molin från Apflickorna men till skillnad mot i den filmen har hon ett kanonmanus att jobba med här. 

Filmen är annorlunda, rolig, tokig, galen, känslosam, igenkännande, snygg och sorglig samtidigt. Alla ingredienserna är varsamt nedhällda i en fin gammal soppskål, en soppskål som jag likt Emil i Lönneberga vill trä över huvudet för att kunna slicka i mig dom sista dropparna. Jag gick från bion med en längtan efter att se filmen igen, att samla ihop alla jag känner och vallfärda till biografen för en gemensam stund av filmeufori. För det här är eeeuufooooooooria för mig. Svensk film när den är som allra allra bäst.

Bitchkram har biopremiär 19 oktober.

{ 11 comments… read them below or add one }

Anna T - Nörd och Filmskapare oktober 14, 2012 kl. 10:24

Håller med! Den var tokbra!
Jag är ju en 17åring i en 23årings kropp så jag mådde superbra av denna film och blev så glad så glad :D! Bästa ungdomsfilmen på länge och som du säger, helt klart bästa svenska ungdomsfilmen sen fucking åmål! (som jag såg när jag var 14 :D)

Svara

Fiffi oktober 15, 2012 kl. 11:47

Anna T:
Vad härligt att du kände samma sak. Å andra sidan har jag svårt att tro att nån oavsett ålder kan värja sig mot detta. Då ska man va bra bitter 😉

Svara

Sofia oktober 15, 2012 kl. 04:56

Kul med sådana lovord! Själv har jag däremot aldrig önskat att jag vore tonåring igen, inte ens när jag såg Fucking Åmål. Kanske för att det är en känsla som får förstärkning varje gång jag går förbi en körskola? 😉

Svara

Fiffi oktober 15, 2012 kl. 11:47

Sofia:
Men du….gå å se denna! Kanske blir det första och enda gången du önskar du vore tonåring? 😉

Svara

Sofia oktober 16, 2012 kl. 04:50

Tja, någon gång ska ju vara den första…

Svara

Rebecca oktober 24, 2012 kl. 14:20

Gillade verkligen också filmen.. publicerade precis en recension av filmen på bloggen, eller recension och recension..det mynnade ut i att jag länkade till din text. 🙂

Svara

Fiffi oktober 24, 2012 kl. 21:47

Rebecca:
Jag såg det. Vilken cred. Tack! 🙂

Svara

JESSO december 17, 2012 kl. 22:37

jag blev sjukt lycklig av att se bitchkram, och inte minst av att läsa din recension. sjukt bra skrivet, rös till och med när jag läste texten och tänkte tillbaks på filmen. SÅ bra var den!

Svara

Fiffi december 17, 2012 kl. 23:27

Jesso:
Hej! Tack för din kommentar, vad glad jag blir 🙂
Det är verkligen en makalöst bra film!

Svara

BlueRoseCase november 24, 2013 kl. 11:05

Såg den här för ett par veckor sen och kan bara hålla med, även om jag tycker det fanns en del ojämnheter i filmen. De hamnade dock i skuggan av helheten. Filmen har stannat kvar i mig, soundtracket missbrukas på Spotify och jag drömmer om att se en film som lämnar samma fina, men obeskrivliga känsla!

Svara

Fiffi november 24, 2013 kl. 15:32

BlueRoseCase:
Du får helt enkelt sluta drömma och istället se om filmen. 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: