Etikett: James Gunn

Publicerat

Skräckfilmssöndag: SLITHER (2006)

Regissören James Gunn har gjort sig ett riktigt stort namn i Hollywood dom senaste åren. Jag tänker såklart på Guardians of the Galaxy-filmerna. Men det är blott tolv år sedan han regisserade sin första långfilm, den film jag nu ÄNTLIGEN har sett, skräckisen Slither.

Jag har haft den här filmen på min radar sedan den kom men….det finns ett men….en anledning till att jag väntat med att se den, medvetet avstått alltså. Kolla på bilden. Så. Jävla. Äckligt. Alltså. Kleggiga, krypande djur, röda slemmiga orm-penisar som tar sig in i människokroppar genom – såklart – MUNNEN.

Jag hade nog tänkt mig slippa fler liknande filmer efter att ha sett den svinäckliga men superbra A cure for wellness i somras men när det kommer till bloggteman brukar jag försöka lägga in en extra växel och släppa på spärrarna. Så. Jag klickade igång Slither på CMore och satte mig väl tillrätta i soffan.

Illamåendet infinner sig rätt så snabbt faktiskt. Kräldjur av detta slag är verkligen min akilleshäl när det kommer till filmiskt äckel och den här filmen är verkligen otroligt bra gjord när det kommer till effekter, speciellt effekterna i det lilla. Skådespelarmässigt måste jag säga att filmen också sticker ut på ett intressant sätt. Michael Rooker, Elizabeth Baks och Nathan Fillion strör stjärnglans över dessa 95 minuter och ger trovärdighet till den rätt tramsiga grundhistorien. En småstad som blir invaderad av aliens, ormsnopparna som käkar upp människor inifrån och gör dom till nån form av zombies.

Är man inte lika kräsmagad som jag är vad gäller krälande ”djur” kan filmen säkert kännas mesig men för mig är den obehaglig, otäck och spännande. Betygsmässigt pendlar den mellan en 3:a och 4:a och det som gör att du ser tre fiffiluror här nedanför och inte fyra är att filmen trots allt äckelpäckel inte riktigt sitter kvar i mitt medvetande. Den försvann liksom. Jämför jag med A cure for wellness så är det en film jag tänker tillbaka på nästintill dagligen, det kommer jag inte göra med Slither. Däremot är det ett tips till alla som gillar skräckfilm, jag skulle säga att det är en must-see-film!

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här. Och här kan du läsa om övriga filmer jag skrivit om i temat.

Publicerat

THE BELKO EXPERIMENT

Ett gäng amerikaner tror att dom ska gå till jobbet som vilken vanlig dag men ACK så fel dom har. Detta gäng jobbar på Belko Industries i Bogotá i Colombia och en morgon som vilken som helst är det nya vakter utanför kontorskomplexet, vakter som skickar hem dom columbianska medarbetarna och kvar är alltså cirka åttio amerikaner, med olika rang och befattning, i en typ 20-våningars-kontors-hus där dom blir inlåsta på ALLA sätt som går och där en ytterst brutal röst förklarar i högtalarsystemet att dom måste döda två av sina kollegor inom en halvtimme annars kommer det sluta illa för många av dom.

Alla medarbetare har nämligen ett chip insatt i bakhuvudet, en tracer, en sändare, något som arbetsgivaren sålt in vid anställningstillfället som en säkerhetsgrej. Nu visar det sig att detta chip även är explosivt och fungerar som en bomb för den som kontrollerar ”knappen”.

Det här är en film som säljs in som en blandning av The Office och Battle Royale och det känns helt korrekt. Dock är det enda ”komiska” i filmen alla dessa dumjävlagrejer som folk hittar på i pressade situationer och jag kan inte göra annat än att skruva på mig i soffan och hoppas att jag aldrig behöver få reda på hur jag själv skulle agera i en situation som denna.

Underhållande för stunden, ingenting som biter sig kvar, lagom hjärndött och snyggt gjort för en trött fredagkväll. Såna filmer behövs också.

I avsnitt 103 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen och dess experiment.

 

Publicerat

GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2

Det händer inte alltför ofta nuförtiden att jag ser en film på bio två gånger. Inte för att jag inte VILL göra det men fritiden räcker inte riktigt till och då prioriterar jag oftast en osedd film framför en återtitt. Men här mina damer, herrar och alla där emellan, här kommer undantaget som bekräftar regeln.

Två lördagar på raken har jag haft ynnesten att umgås med gänget i Guardians of the Galaxy Vol 2 och där jag första vändan blev helt knockad av Baby Groots gullighet blev jag den anda vändan precis lika kär. Han är fantastiskt charmig den lille kvisten! Jag skulle gärna ha en liten fnösktorr pryl som han springa omkring i lägenheten och säga ”I am Groot” hela tiden. Jag fattar också att jag är rätt banal som faller så hårt för denna uppenbara comic relief men jag är sån, jag blir alltid betuttad i dom små söta bifigurerna, dom som alltid är med för att alla såna som är som jag ska säga åååååååh, lägga huvudet på sned och ge filmerna överbetyg pga blödig. Men vet du vad? Det är okej. Man får vara sån utan att skämmas, det har jag bestämt.

Jag tyckte förra Guardians-filmen var bra men jag blev inte helt blown away av det nyskapande fräscha som många verkade se i den filmen. Den var annorlunda och lite crazy med blandningen av rymdfilm, 70-talsmusik och en ihopskrapad samling knasbollar som genom mestadels en slump började jobba ihop mot samma mål. Mina förväntningar på denna uppföljare var därför rätt modesta, vilket som alltid är både bra och skönt. Bra/skönt – för det är inte vettigt att gå omkring med kaninpuls vid varenda biopremiär, skönt/bra – för med rimliga förväntningar blir man sällan besviken.

När jag såg filmen första gången kan jag säga att jag var allt annat än besviken. Herregud, hur skulle jag kunna vara det, Sylvester Stallone dök ju upp och även om hans namn visades före Kurt Russells i förtexterna kan ingen fullt fungerande människa säga att hans rollfigur bräcker Kurtans i viktighet. Stallones roll kunde ha klippts bort hur lätt som helst så jag undrar om hans medverkan inte bara är en språngbräda inför vad som väntar i film nummer tre.

För det är klart som korvspad att det kommer en trea, den informationen ges klart och tydligt i eftertexterna. Peter Quill/Starlord (Chris Pratt), Rocket Raccoon, Drax (Dave Bautista) och Groot är alldeles för tacksamma figurer för att inte profitera på, däremot måste jag säga att dom kvinnliga karaktärerna lämnar en hel del i övrigt att önska.

Gamora (Zoe Saldana) och hennes syster Nebula (Karen Gillan) känns som dom är med för att visa att tjejer visst kan slåss, om inte mot män så väl med varandra. Att Gamora även är Quills kärleksintresse känns bara tröttsamt, det sprakar inte av passion omkring dom direkt. Mantis, tjejen med antenn-tentaklerna (spelas jättebra av Pom Klementieff), men hennes roll är mest att bli kritiserad av Drax samt att ta emot denna subjektiva information, tugga och svälja.

MEN…..jag måste få lägga till mitt MEN nu. Jag köper allt det där. Jag köper att Drax är en utseendefixerad gubbe, han är go ändå. Jag köper att Quill är betuttad i Gamora, för jag inser att som heterosexuell snubbe i den där världen har han inte så många (någorlunda) liggvänliga (någorlunda) mänskliga (någorlunda) kvinnliga varelser att välja bland. Okej, hon är grön, det får duga, liksom. Jag köper att det sker massmord till tuff musik trots att det är en 11-årsfilm och att det därmed sitter en hel hög lågstadieelever i salongen och att dom antagligen inte fattar hur många döingar dom faktiskt beskådat under dessa 136 minuter. För det är MÅNGA. Det är JÄTTEMÅNGA. Men syns det inget blod så gills det inte, eller hur är det nu dom resonerar, den där censuren som inte längre finns?

Jag köper att Kurt Russells rollfigur Ego har två monologscener som är så långa och utdragna att vore han en bröllopstalare skulle han blivit utbuad redan i halvtid och jag köper att slutfajten är alldeles åt helvete för lång. Jag köper allt det där för när jag ser Peter Quill med Baby Groot i knät dela på ett par hörlurar för att tillsammans lyssna på Cat Stevens Father and son och jag blir alldeles blöt i ögonen så tänker jag att regissören James Gunn gör så jävla rätt, han får mig att bry mig om karaktärerna i en superhjältefilm och DET mina damer, herrar och alla där emellan är inget som hör till vanligheterna. Galaxens väktare har ingenting genetiskt gemensamt men dom är en familj och som familj väljer dom varandra. Det är fint. Jag blir rörd och berörd och jag skrattar och underhålls. Vad mer kan man begära av en film som denna? Nä, precis. Ingenting mer än så.

 

 

,.

Andra gången jag såg filmen var det tillsammans med mina filmspanarvänner. Är du nyfiken på om dom gillade filmen lika mycket som jag? Klicka vidare på länkarna här nedan.
Sofia
Henke
Jojje
Johan
Steffo
Cecilia
Johan
Mackan

Publicerat

GUARDIANS OF THE GALAXY

Det osade lite mellanstadiedisco på Saga 1 igår när klockan närmade sig 21.15 och det var premiärkväll för Guardians of the Galaxy. Det var ett glatt sorl i salongen, fnissiga förväntningar i luften, det var inget slammer med klantiga 3D-glasögon och det var varmt som satan.

När SF-tjejen presenterade filmen, bad alla stänga av mobilerna samt sa att det var okej för alla som satt långt upp att byta plats till tomma stolar längre ner för det kunde bli olidligt varmt däruppe så hände något förunderligt. Folk stängde av mobilerna OCH började flytta runt. Det blev liksom ÄNNU mer uppsluppen stämning och när filmen började var det som att publiken bara väntade på att spiltan skulle öppnas och att kosläppet äntligen skulle vara ett faktum.

Det som överraskade mig positivt var att inte en enda i salongen bjussade på en lysande mobilskärm på hela filmen och jag hörde inga som kacklade för att störa. Det jag hörde var genuina skratt, spontana applåder under filmens gång samt en jätteapplåd när eftertexterna började rulla. Otroligt härligt måste jag säga! Sen är det en väldigt härlig film också. Bitvis. Och ganska seg också. Bitvis. Jag har stött och blött mina åsikter med mig själv hela natten för att komma fram till vad jag egentligen tycker om filmen och det är banne mig inte lätt, det hjälpte inte ens att klappa händerna fram på småtimmarna.

Chris Pratt är den perfekta svennebananhunken i rollen som Peter Quill/Star-Lord. Han ser precis lagom vanlig ut och han är väldans charmig men han har ett litet problem som just i denna film blir ett ganska stort: han är inte helt hundra när han ska spela mot figurer som inte finns.

När jag var på Harry Potter-museet utanför London berättades det att studion byggde upp fullskaliga modeller av alla påhittade djur som Hogwartsbarnen skulle spela mot för ingen kunde begära av en 10-11-12-åring att dom skulle veta var dom skulle titta och var händerna skulle vara om dom enbart agerade mot ingenting framför en greenscreen. Kanske hade Guardians of the Galaxy-regissören James Dunn tjänat på att tänka likadant för även 35-åringar kan ha uppenbara svårigheter med att låtsas bära runt på en liten tvättbjörn vid namn Rocket eller titta på rätt ställe när han ska prata med en vandrande trädstam som heter Groot.

Rocket och Groot är annars filmens stora behållningar tycker jag. Tvättbjörnen med Bradley Coopers röst är en riktig comic relief och att Vin Diesel gör rösten till Groot är kanske inte så viktigt även om han gör det jättbra. Det bästa med Groot är att han är för denna film vad Hodor är för Game of Thrones: en stor personlighet på sitt relativt enstaviga vis.

Filmens kvinnliga fägring Gamora spelas av Zoe Saldana och hon är filmens tveklöst svagaste kort. Hon har noll kemi med Chris Pratt och hon är alldeles för opersonlig överlag för att fylla den kostym Gamora kräver. Jag satt och tänkte under filmens gång vilka tjejer jag hellre hade sett i den rollen och det var inte svårt att hitta flera. Emma Stone såklart, hon är given och hade varit perfekt och till och med Jada Pinkett Smith hade funkat bättre än Saldana. Men den jag satt och fnulade mest på var Anna Faris, det hade varit spännande att se henne i en sånhär stenhård actionroll. Att hon dessutom är gift med Chris Pratt borde ha fått filmens PR-byrå att göra snigelspår över hela Hollywood Boulevard.

Nåja. Kanske är det dumt att klaga på EN skådespelare när alla dom andra är så bra, det känns bara så typiskt att det är tjejen som inte levererar. Det är så synd. Men när ett animerat träd visar mer äkta känslor än den kvinnliga huvudrollen då måste jag åtminstone reagera liiite.

Men det finns många scener i den här filmen som är uppe och sniffar på riktigt höga betyg, en handfull kanske ända upp på toppbetyget, fast det hjälper inte. Bråk-skrik-slåss-scenerna är för många och för långa och blir här rent TV-spelsaktiga när det så uppenbart inte finns en mänsklig gen i bild så många minuter i stöten. Samtidigt blandas det in en hel drös populärkulturella referenser, vilket är sånt som jag själv verkligen uppskattar, men jag märker att publiken delas upp i två läger här. Ett som har åldern inne och vet vad Footloose, Kevin Bacon, blandband och Jackson Pollock är och ett läger som helt enkelt är för unga.

Extrascenen, den som kommer efter den maratonlånga eftertexten, är ett ypperligt bevis för just detta. Jag vill inte spoila nåt så jag säger bara: sitt kvar, titta på den. Lägger du huvudet på sned och säger ”ååååååååå” eller säger du ”har jag väntat en kvart på DET HÄR LILLA?”. Den som fattar  fattar, så är det och så är det med hela filmen. Jag själv fattade den, jag tyckte om den men den berör mig inte. Det finns NOLL stakes här. Ingenting står på spel. Alla med puls inser att det kommer att komma en Guardians of the Galaxy 2 och att alla huvudkaraktärer är så balla att ingen kan försakas. Det är inte Game of Thrones det här tyvärr, trots ”I am Groot”.

Publicerat

MOVIE 43

HAHAHAHAHhaaahahHAHAHA! Va fan ÄÄÄÄÄR det här? Vad var det jag såg? Såg jag det jag tror? HihHAhahhahahahaa! Nåt så överjävla galet har jag aldrig sett förut, jag är heeeeelt slut, helt mentalt sönderskrattad.

Okej. Jag backar bandet lite, jag ska försöka bena ut det här. Movie 43 är en episodfilm. Bob Odenkirk, Elizabeth Banks, Steven Brill, Steve Carr, Rusty Cundieff, James Duffy, Griffin Dunne, Peter Farrelly, Patrik Forsberg, Will Graham, James Gunn, Brett Ratner och Jonathan van Tulleken har regisserat varsin liten del, varsin liten film-i-filmen där den ena filmen är sjukare/roligare/galnare än den andra. Stilmässigt påminner Movie 43 mest om Dum & Dummare, Den där Mary, Kingpin och alla dom andra Bröderna Farrelly-filmerna men lägg dom filmerna i en gryta och koka ihop dom med allt du kan komma på PLUS allt du INTE kan komma på så får du en försmak av den här filmen.

Jag är fullt medveten om att det här är en av dom mest sågade filmerna i modern tid om man läser recensioner – vilket jag gör ibland – och om man litar på recensioner – vilket jag sällan gör. Jag bildar helt enkelt min egen uppfattning om filmen och den är otroligt simpel:

1. Hyr filmen. Är du misstänksam kan du alltid göra diskrensning på den delen av hjärnan som innefattar god smak innan du trycker på play.

2. Se dig omkring. Tycker du det är pinsamt att se underbältet-kiss-å-bajs-å-och-nakenhumor ihop med svärmor/barnen/nån annan – se filmen själv.

3. Öppna ögonen, titta på filmen.

4. Skratta.

Enklare än så blir det inte. Roligare än såhär blir det inte heller. Jag har fan kramp. Det var banne mig läääänge sedan jag hade såhär kul. Och det var inte bara nyhetens behag. Jag har sett filmen två gånger och den höll även andra gången  – och imorgon blir det en tredje.

[Svensktips! Håll lite extra koll på reklamfilmen för Tampax (efter typ halva filmen). Den är regisserad av Patrik Forsberg och skriven av samme Forsberg samt Olle Sarri.]

[Tips #2. ”Under” detta inlägg kan du se namnen på en del av alla skådisar som är med i filmen. Det är en lika imponerande som annorlunda som häftig samling men det roligaste kanske är att inte veta, att bara låta sig bli överraskad i scen efter scen?]

Publicerat

SUPER

Nu börjar vi bli ett gäng filmbloggare som sett den här filmen och det är kul. Fripp, Movies-Noir, film4fucksake, Filmparadiset och Filmitch har alla skrivit om den och betygen har varierat en hel del.

Själv gillade jag både Kick-ass och Defendor som väl får sägas spelar i exakt samma genre som Super: vanliga tjommar som leker superhjältar och som utan övernaturliga krafter försöker få samhället att bli en bättre plats att leva i.

Jag tror att vi är ganska många som kan känna igen oss i filmens huvudperson Frank (Rainn Wilson), i alla fall i scenen där allting rämnar. Hans fru (Liv Tyler) lämnar honom och han själv hamnar i ett tycka-synd-om-sig-själv-jag-är-värdelös-och-har-ett-hundraprocentigt-shitty-liv-och-det-är-klart-som-korvspad-att-ingen-vill-ha-mig-tänk. Han fulgråter sittandes på golvet, han struntar i att tvätta sig, han ältar och känner sig som ett offer för omständigheter. Så långt är hans beteende ganska allmänmänskligt när livet krisar men där jag (och dom flesta) hade satt ner foten och sagt ”Nu är det fan NOG med ältande, skärp dig nu!” till sig själv, rest mig upp, duschat och kommit in i matchen igen där börjar Frank dagdrömma, där kommer Gud in i bilden och Gud gör honom till en utvald, till någon vars mening på jorden är att kämpa mot det onda.

Så han syr sig en superhjältedräkt (så som den ser ut i drömmen) och med hjälp av unga Libby (Ellen Page) som jobbar i kassan i serietidningsaffären får han hjälp med att luska ut vilket som ska bli hans unika vapen då han inte vill riskera att hitta på nåt som redan är uppfunnet. Frank och Libby hittar varandra på nåt konstigt vänster och blir vänner, eller nåt åt det hållet. Det är en relation som inte är busenkel vare sig att förstå sig på eller kategorisera.

Jämför jag Super med Defendor så är det skönt att huvudrollsinnehavaren Frank faktiskt inte uppvisar solklara psyksjuka tendenser (åtminstone inte till en början) så som Defendor gör. Det är lite lättare att ta till sig honom, lite enklare att se filmen som ”verklig” men sen ballar det ut fullständigt tycker jag. Frank /The Crimson Bolt behöver inte och får aldrig ta ansvar för sina handlingar. Han kan typ slå ihjäl folk och ingenting händer och där förstörs den verkliga känslan rätt hårt för mig. Sista kvarten är så utflippad att den retar mig till max, vilket den inte hade gjort om hela filmen varit on-the-edge.

Trots att jag retar mig på slutet och trots att jag har svårt att ta till mig vissa av dom andra delarna i filmen så är den underhållande. En schysst film helt klart och nej, jag är inte det minsta trött på superhjältar och serietidningsestetik på film. Mer sånt åt folket!