Tre om en: Tre filmer med skalliga män i visst fokus

LAY THE FAVOURITE (2012)

Catherine Zeta-Jones och en ganska skallig Bruce Willis lockade.

Det hjälpte inte.

 

 

 

 

 

7 BELOW (2012)

Minns du låten I owe you nothing med Bros? Kommer du ihåg som där blonda tvillingbröderna som sågs som nån form av snygg-kille-ideal på 80-talet? Hur som helst, den ena brorsan, Luke, har slutat utstöta bajsljud när han sjunger och istället sadlat om till skådespelare. Nu är han nästan skallig och är med i ”toppenfilmer” som denna.

Hurra. Eller nåt.

 

 

 

 

GAME CHANGE (2012)

Det var länge länge sedan jag såg den här filmen men jag har helt enkelt glömt skriva om den. Hur kommer det sig? Jag frågar mig själv det nu när jag sitter här och försöker knappra ihop nåt fiffigt som ska få dig att se filmen (om du inte redan gjort det) och jag lyckas inte komma fram till nåt alls egentligen, inget mer än att skådespelarna är bättre än filmen och att verkligheten ibland är alldeles tillräcklig för att göra film på. Lite som spenat och soppa.

Game change är en spelfilm som tar oss bakom kulisserna på John McCains (skallig Ed Harris) presidentkampanj och visar vägen Sarah Palin (Julianne Moore) tog/gavs då hon var guvernör i Alaska och valdes ut att bli McCains vicepresientkandidat.

Klart sevärd film där skådespelarna förtjänar toppbetyg hela bunten.

Fiffis filmtajm jämför: Den thailändska och den amerikanska versionen av SHUTTER

Fotografen Tun (Ananda Everingham) och hans flickvän Jane (Natthaweeranuch Thongmee) är ute och åker bil. Mitt i natten, mitt ute i ingenstans, kör dom på en tjej. Inget lik hittas och dom klarar sig båda två tämligen oskadda men efter olyckan märken Tun oförklarliga vita märken på fotografier han framkallar. Det är som om något övernaturligt smugit sig in i bilden och att kameran ser det som det mänskliga ögat inte uppfattar. Är det spöken? Är det andar? Är det den påkörda flickan eller kanske någon helt annan?

Dom thailändska regissörerna Banjong Pisanthanakun och Parkpoom Wongpoom (riktigt schysst namn!) har med Shutter lyckats göra en riktig hoppa-till-i-soffan-skräckis, en sån som åtminstone jag gärna ser med stadigt sällskap. Visst har jag sett vitsminkade asiatiska tjejer i skräckfilmer förut men här är dom gjorda med en liten twist (i alla fall som jag ser det). Det är otäckt som satan bitvis och jag flyger runt som en studsboll i soffhörnet.

Shutter är filmat på ett ganska typiskt asiatiskt vis, det är lågmält, tyst, vackert nästan. Scenerna i Tuns framkallningsrum är så smarta, det där mörka röda ljuset som gör pupiller (även på levande människor) otroligt läskiga.

Fyra år efter att originalfilmen gjordes bestämde den japanska regissören Masayuki Ochiai att det vore coolt att göra en remake av Shutter. Han fick ihop ett gäng amerikanska skådespelare och en påse gröna sedlar och förlade handlingen till Japan.

Det nygifta New York-paret Ben (Joshua Jackson) och Jane (Rachel Taylor) reser till Japan på en kombinerad bröllops-och-jobbresa annars är det mesta av handlingen ganska likt förlagan. Ben är fotograf, dom kör på en tjej med bilen och det är ”andar” på bilderna. Den största skillnaden är att filmen så uppenbart är anpassad till det västerländska sättet att filma och det är synd tycker jag. Det finns liksom ingen mening med att förlägga handlingen till Japan om det enda man vill skapa är en läskig variant av Lost in translation.

Joshua Jackson ger jag inte mycket för som skådespelare men Rachel Taylor gör sitt allra bästa som Jane, blond och bortkommen i den stora staden.

Effekterna är hästlängder sämre och mindre skrämmande än i originalet, inte ens det läskiga framkallningsrummet är otäckt. Jag hoppar inte till en enda gång och ändå är filmen inte trist, den är bara så mycket beigare än thaivarianten. Jag såg filmerna direkt efter varandra och drog faktiskt lott om vilken jag skulle se först (lotten föll på den thailändska versionen) men jag tror inte betyget och känslan av filmen hade varit annorlunda om jag börjat med den amerikanska. För att göra en jämförelse med The Ring så såg jag den amerikanska versionen före den japanska och den amerikanska skrämde skiten ur mig, det gjorde inte den japanska.

När mina barn är redo för att experimentera med skräckfilm kommer jag att se om den ena av dessa två. Den andra låter jag vara.

Shutter 2004 (Thailand)

Shutter 2008 (USA)