Fiffis filmtajm jämför: Den thailändska och den amerikanska versionen av SHUTTER

11 januari, 2012

Fotografen Tun (Ananda Everingham) och hans flickvän Jane (Natthaweeranuch Thongmee) är ute och åker bil. Mitt i natten, mitt ute i ingenstans, kör dom på en tjej. Inget lik hittas och dom klarar sig båda två tämligen oskadda men efter olyckan märken Tun oförklarliga vita märken på fotografier han framkallar. Det är som om något övernaturligt smugit sig in i bilden och att kameran ser det som det mänskliga ögat inte uppfattar. Är det spöken? Är det andar? Är det den påkörda flickan eller kanske någon helt annan?

Dom thailändska regissörerna Banjong Pisanthanakun och Parkpoom Wongpoom (riktigt schysst namn!) har med Shutter lyckats göra en riktig hoppa-till-i-soffan-skräckis, en sån som åtminstone jag gärna ser med stadigt sällskap. Visst har jag sett vitsminkade asiatiska tjejer i skräckfilmer förut men här är dom gjorda med en liten twist (i alla fall som jag ser det). Det är otäckt som satan bitvis och jag flyger runt som en studsboll i soffhörnet.

Shutter är filmat på ett ganska typiskt asiatiskt vis, det är lågmält, tyst, vackert nästan. Scenerna i Tuns framkallningsrum är så smarta, det där mörka röda ljuset som gör pupiller (även på levande människor) otroligt läskiga.

Fyra år efter att originalfilmen gjordes bestämde den japanska regissören Masayuki Ochiai att det vore coolt att göra en remake av Shutter. Han fick ihop ett gäng amerikanska skådespelare och en påse gröna sedlar och förlade handlingen till Japan.

Det nygifta New York-paret Ben (Joshua Jackson) och Jane (Rachel Taylor) reser till Japan på en kombinerad bröllops-och-jobbresa annars är det mesta av handlingen ganska likt förlagan. Ben är fotograf, dom kör på en tjej med bilen och det är “andar” på bilderna. Den största skillnaden är att filmen så uppenbart är anpassad till det västerländska sättet att filma och det är synd tycker jag. Det finns liksom ingen mening med att förlägga handlingen till Japan om det enda man vill skapa är en läskig variant av Lost in translation.

Joshua Jackson ger jag inte mycket för som skådespelare men Rachel Taylor gör sitt allra bästa som Jane, blond och bortkommen i den stora staden.

Effekterna är hästlängder sämre och mindre skrämmande än i originalet, inte ens det läskiga framkallningsrummet är otäckt. Jag hoppar inte till en enda gång och ändå är filmen inte trist, den är bara så mycket beigare än thaivarianten. Jag såg filmerna direkt efter varandra och drog faktiskt lott om vilken jag skulle se först (lotten föll på den thailändska versionen) men jag tror inte betyget och känslan av filmen hade varit annorlunda om jag börjat med den amerikanska. För att göra en jämförelse med The Ring så såg jag den amerikanska versionen före den japanska och den amerikanska skrämde skiten ur mig, det gjorde inte den japanska.

När mina barn är redo för att experimentera med skräckfilm kommer jag att se om den ena av dessa två. Den andra låter jag vara.

Shutter 2004 (Thailand)

Shutter 2008 (USA)

{ 13 comments… read them below or add one }

Micke januari 11, 2012 kl. 14:27

Jag tycker det asiatiska originalet oftast är bättre än den amerikanska nyinspelningen: Dark Water, The Eye, The Grudge, Ring, Shutter m.fl.
Nyinspelningen av A Tale Of Two Sisters heter The Uninvited.

Svara

Fiffi januari 11, 2012 kl. 16:24

Micke:
Jag håller med om det – oftast. The Ring däremot tyckte jag var ett zzzzzzöööömnmedel i originalversionen.

Svara

Sofia januari 12, 2012 kl. 10:19

Haha, jag kan bara inte tänka mig att Jackson funkar i en skräckfilm. Han är Pacey, punkt slut.

Svara

Fiffi januari 12, 2012 kl. 12:18

Sofia:
Pacey?

Svara

Sofia januari 16, 2012 kl. 15:20

Under ett par intensiva tentaperioder blev jag hooked på Dawsons Creek. Inget jag är stolt över 😉

Svara

Fiffi januari 16, 2012 kl. 19:25

Sofia:
Aha! Dawsons Creek. Det förklarar varför jag inte kände till någon Pacey 😉

Svara

filmitch januari 14, 2012 kl. 12:07

Har oxå sett båda filmerna i “rätt” ordning och kan till viss del hålla med. Orginalet är MYCKET bra och uppföljaren är lite blekare. Nu såg jag de inte direkt efter varandra ngt jag tror kan en anledning till att jag inte var lika kritisk till uppföljaren. Filmen finns även i en Indisk version om den innehåller dans och sång vet jag inte.
Tycker både de ameriikanska versionerna av The Grudge och The Ring är avsevärt bättre än sina japanska förlagor speciellt The Grudge.

Svara

Fiffi januari 14, 2012 kl. 15:33

Filmitch:
Japp, originalet är verkligen MYCKET bra 🙂

Svara

Sofia januari 16, 2012 kl. 15:21

Nä, jag måste nog säga att jag tyckte original-Ringu var bättre. Otäck som fan (så i det avseendet var ju remaken “bättre”) men inte lika övertydlig. Grudge vågade jag inte ens se originalet 😉

Svara

Fiffi januari 16, 2012 kl. 19:26

Sofia:
Grudgeoriginalet är rätt läskig faktiskt…

Svara

Sofia januari 17, 2012 kl. 05:57

Jag har inga större planer på att ta mig an det om jag ska vara ärlig. Däremot tyckte jag remaken av Dark Waters var hanterbar, så det originalet står faktiskt och väntar.

Svara

Fiffi januari 17, 2012 kl. 19:30

Sofia:
Så det kanske blir en skräckisjämförelserecension även hos dig nån dag? 🙂

Svara

Sofia januari 18, 2012 kl. 06:11

Det vet man aldrig… Men det var nog lite för länge sedan jag såg remaken, är inte riktigt utrustad med samma filmminne som vissa andra 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: