EXPENDABLES 3

Jag känner mig som dom där fem männen i lustiga hattar på julafton, dom som letar efter den starkaste och tuffaste tjuren till tjurfäktningen i Madrid och hittar Ferdinand just som han sätter sig på en humla.

Bravo! Excelente! Magnifico! Espléndido! Honom ska vi ha!

Jag vet inte hur många gånger jag fick lägga band på mina impulser att brista ut i superlativ under dom dryga två timmar Expendables 3-cirkusen pågick framför mina ögon, men det var många. Jag vet inte hur många tårar som sakta trillade nerför mina kinder trots att jag inte var ledsen en endaste gång. Jag vet inte hur många gånger jag skrattade, jag vet inte hur många gånger jag fnissade och jag vet inte hur många gånger jag la huvudet på sned, log och suckade sakta när ännu en barndomsidol visade sitt mer-eller-mindre-ålderdomsfåriga ansikte på vita duken.

Att Sylvester Stallones närvaro i en biosalong gör mig glad förvånar inte ens en lobotomerad ekorre men i den här filmen är det faktiskt tre andra som stjäl showen rätt rejält från min gamla idol.

För det första, Wesley Snipes. Denna undervärderade skådespelare har inte gjort mycket av filmiskt värde på länge så det var härligt att se honom igen, galen, skäggig och med smittande energi.

För det andra, Antonio Banderas. För såna som jag som håller Dödligt möte väldigt högt var det en kär återträff att se Banderas och Stallone spela mot varandra igen. Banderas karaktär Galgo var minst lika galet excentrisk och sugen på att döda som väl Miguel Bain någonsin var, skillnaden är att Galgo är rolig. Han är jättekul. Han är tokflippad och konstig, pratar oavbrutet och han är perfekt som comic relief, mycket bättre än Dolph Lundgrens Gunnar någonsin varit.

Den tredje skådespelaren som överglänser både Stallone själv och hela den övriga bunten är Mel Gibson. Jäklar alltså, vilken närvaro den mannen har. Vilken blick! Jag vet faktiskt inte varför jag blev överraskad av hans skådespelarinsats men jag blev det. Denna typ av film manar inte direkt fram dom högsta och starkaste förväntningar på just skådespelarprestationer, jag får skylla på det.

Alltså, det är nåt speciellt med det här gänget, uppenbarligen är det det. Det känns som att Sylvester Stallone i och med Expendables-serien uppfunnit en alldeles egen subgenre bland actionkomedier. Jag kan inte med all vilja i världen säga att det är spännande, jag kan inte för mitt liv tycka att dessa överdrivna pang-pang-scener som pågår i det oändliga är underhållande (speciellt inte när alla dummisar alltid dör och snällisarna aldrig gör det, eller ja, sällan i alla fall) men – ja det finns ett men – det märks att dom har roligt tillsammans och det är charmigt som fan. Det finns ett hjärta, det finns en grundmurad tilltro till manlig kramlös vänskap (ja, KRAMlös) och till den i film så populära hämnden som drivkraft. Expendables-gänget är som de tre musketörerna fast sexton och med betydligt mer avancerade vapen.

Att Expendables 3 i mina ögon är den överlägset bästa Expendablesfilmen tror jag man kan tacka regissören Patrick Hughes för. Simon West som regisserade tvåan lyckades helt okej, det blev en godkänd film trots allt men han som regisserade första filmen, vad heter han…Sylvester Stallone, han lyckades med nostalgitrippen men ingenting mer än så. Den filmen är verkligen rutten. Patrick Hughes tar trean till en helt annan nivå, främst för sitt sätt att använda sig av musik – rätt musik, bra musik, cool musik – i många av scenerna men också för att han har fått fason på just skådespelandet. Det känns som att samtliga inblandade faktiskt skärpt till sig.

Jo. En sak till.  Barney Ross (Stallone) erkänner att han blir åksjuk. Världens hårdaste man blir ÅKSJUK! Jag döööör, jag dör sötdöden.

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke, jag tyckte han behövde lite hederlig gubb-bio-action i sitt liv efter att jag följt med honom på gubb-gitarr-action a la Neil Young. Så vad tyckte Henke om filmen och om att Neil Young faktiskt var representerad på soundtracket? Klicka här för att stilla din nyfikenhet.

Och Vrångmannen har sett filmen – och gillade den. Och Filmparadiset har sett filmen – och gillade den. Och The Nerd Bird-Cecilia har sett filmen – och gillade den. Det sistnämnda är riktigt jäkla omvälvande! Jag kan förstå om tilliten till min objektivitet och filmsmak är tämligen låg när det vankas Stallonefilm men hey, Cecilia hon är normalt sett inte alls som jag. Det är som om jag skulle ge ett godkänt betyg till en film om djur, typ Babe – Den modiga lilla grisen. Det hade varit lika konstigt. Fast det ballaste av allt var att hon såg filmen med Kellan Lutz´s (Smilee i filmen) stuntman, borlängebon Fredrik ”Frog” Berggren! Klicka här för att läsa Cecilias intervju med honom.

THE TWILIGHT SAGA: BREAKING DAWN PART 2

Varning för grova och grava spoilers i texten!

I slutet av förra filmen dör Bella men Edward biter henne frenetiskt för att försöka förvandla henne till vampyr och därmed skänka henne evigt liv. Men hann han i tid? Lyckas han väcka henne? Skiter björnen i skogen? Älskar Taylor Lautner att se sig själv i spegeln med bar överkropp?

Bella vaknar upp med brunröda vampyrögon och en hunger efter blod. Edward har fått en jämlik, eller nä, Bella är både starkare och snabbare och framförallt, hennes ögonfransar har växt 300% på längden sådär som dom gör i reklamfilmer för nya super-turbo-extra-volume-superstrong-hyperlong-lashes-from-space-mascara. Edward har också tappat mycket av sin blekhet i ansiktet. Om det har med varandra att göra förtäljer inte historien.

Barnet som föddes i slutet på förra filmen var inte en pojke som Bella trodde utan en flicka som fått namnet Renesmee. Renesmee är till hälften vampyr och hälften människa och hon växer mycket fortare än en vanlig människa gör. Vid 7 år ålder är hon i princip fullvuxen.

Det som är jättefånigt i den här filmen är när det springs jättefort i skogen. Det är träd överallt, precis överallt, men Bella kan springa rakt fram i galet hög hastighet och samtidigt vrida huvudet och hålla blicken fäst rakt åt höger utan att krocka med ett enda träd. Det är helt osannolikt.

Skillnaden mellan denna film och de övriga fyra är att flera scener bygger på att många människor är närvarande och att dessa människor står i snygga/coola poser och är tysta. Det gör att scenerna blir som små reklamfilmer för kläder. I slutet är det även en tämligen storslagen slagsmålsscen som även den involverar en himla massa folk (eller är det ett krig kanske till och med?) och den filmsekvensen är så dåligt gjord rent effektmässigt att jag sitter med skämskudden vid ansiktet.

Men.

Jag erkänner. Det finns ett men. Det finns ett stort men. Eftertexterna. En jättefin låt och namnen på alla som varit med i filmserien och låten börjar strax efter vad jag förstår det som är det sista ordet i boken som liksom fejdar ut.

Forever.

Då brister det för mig. Fördämningarna bakom ögonen ger vika och jag känner mig som Suorvadammen, den som reglerar vattenflödet till Porjus vattenkraftverk. Fan vilken sucker jag är för ordet forever. För alltid. Precis som orden aldrig mer. Det där utomjordiska när man träffar nån som det är forever med. Bella och Edward har träffat varandra och nu är dom vampyrer i varandras sällskap härifrån till evigheten. Det är så fint att man dör. Och gråter. Och jag kan inte sluta heller. Patetiskt, jag vet, men då får det vara så (och reklam för vattenfast mascara ska man tro på lika lite som extra-volume-varianten).

Romantikern i mig ger filmen ett högre betyg än den egentligen är värd för äkta kärlek är så jävla fint, även om det är mellan en kvinna som inte kan stänga munnen och en man som är doppad i maizena.

Filmserien Twilight började i hånskratt, tog sig igenom ett nickande okej och ner till underjorden där den hittade sig lite pinnar och började tillverka sig en repstege för att sluta vid en punkt där jag faktiskt kommer minnas filmerna som helt okej trots oootroligt många svagheter – och detta på grund av fenomenala eftertexter i sista skälvande sekunderna. Snyggt jobbat måste jag säga!

Nu undrar jag hur Sofia knutit ihop sin Twilightsäck. Här kan du läsa hennes sista inlägg om denna vampyrsaga.