EXPENDABLES 3

16 augusti, 2014

Jag känner mig som dom där fem männen i lustiga hattar på julafton, dom som letar efter den starkaste och tuffaste tjuren till tjurfäktningen i Madrid och hittar Ferdinand just som han sätter sig på en humla.

Bravo! Excelente! Magnifico! Espléndido! Honom ska vi ha!

Jag vet inte hur många gånger jag fick lägga band på mina impulser att brista ut i superlativ under dom dryga två timmar Expendables 3-cirkusen pågick framför mina ögon, men det var många. Jag vet inte hur många tårar som sakta trillade nerför mina kinder trots att jag inte var ledsen en endaste gång. Jag vet inte hur många gånger jag skrattade, jag vet inte hur många gånger jag fnissade och jag vet inte hur många gånger jag la huvudet på sned, log och suckade sakta när ännu en barndomsidol visade sitt mer-eller-mindre-ålderdomsfåriga ansikte på vita duken.

Att Sylvester Stallones närvaro i en biosalong gör mig glad förvånar inte ens en lobotomerad ekorre men i den här filmen är det faktiskt tre andra som stjäl showen rätt rejält från min gamla idol.

För det första, Wesley Snipes. Denna undervärderade skådespelare har inte gjort mycket av filmiskt värde på länge så det var härligt att se honom igen, galen, skäggig och med smittande energi.

För det andra, Antonio Banderas. För såna som jag som håller Dödligt möte väldigt högt var det en kär återträff att se Banderas och Stallone spela mot varandra igen. Banderas karaktär Galgo var minst lika galet excentrisk och sugen på att döda som väl Miguel Bain någonsin var, skillnaden är att Galgo är rolig. Han är jättekul. Han är tokflippad och konstig, pratar oavbrutet och han är perfekt som comic relief, mycket bättre än Dolph Lundgrens Gunnar någonsin varit.

Den tredje skådespelaren som överglänser både Stallone själv och hela den övriga bunten är Mel Gibson. Jäklar alltså, vilken närvaro den mannen har. Vilken blick! Jag vet faktiskt inte varför jag blev överraskad av hans skådespelarinsats men jag blev det. Denna typ av film manar inte direkt fram dom högsta och starkaste förväntningar på just skådespelarprestationer, jag får skylla på det.

Alltså, det är nåt speciellt med det här gänget, uppenbarligen är det det. Det känns som att Sylvester Stallone i och med Expendables-serien uppfunnit en alldeles egen subgenre bland actionkomedier. Jag kan inte med all vilja i världen säga att det är spännande, jag kan inte för mitt liv tycka att dessa överdrivna pang-pang-scener som pågår i det oändliga är underhållande (speciellt inte när alla dummisar alltid dör och snällisarna aldrig gör det, eller ja, sällan i alla fall) men – ja det finns ett men – det märks att dom har roligt tillsammans och det är charmigt som fan. Det finns ett hjärta, det finns en grundmurad tilltro till manlig kramlös vänskap (ja, KRAMlös) och till den i film så populära hämnden som drivkraft. Expendables-gänget är som de tre musketörerna fast sexton och med betydligt mer avancerade vapen.

Att Expendables 3 i mina ögon är den överlägset bästa Expendablesfilmen tror jag man kan tacka regissören Patrick Hughes för. Simon West som regisserade tvåan lyckades helt okej, det blev en godkänd film trots allt men han som regisserade första filmen, vad heter han…Sylvester Stallone, han lyckades med nostalgitrippen men ingenting mer än så. Den filmen är verkligen rutten. Patrick Hughes tar trean till en helt annan nivå, främst för sitt sätt att använda sig av musik – rätt musik, bra musik, cool musik – i många av scenerna men också för att han har fått fason på just skådespelandet. Det känns som att samtliga inblandade faktiskt skärpt till sig.

Jo. En sak till.  Barney Ross (Stallone) erkänner att han blir åksjuk. Världens hårdaste man blir ÅKSJUK! Jag döööör, jag dör sötdöden.

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke, jag tyckte han behövde lite hederlig gubb-bio-action i sitt liv efter att jag följt med honom på gubb-gitarr-action a la Neil Young. Så vad tyckte Henke om filmen och om att Neil Young faktiskt var representerad på soundtracket? Klicka här för att stilla din nyfikenhet.

Och Vrångmannen har sett filmen – och gillade den. Och Filmparadiset har sett filmen – och gillade den. Och The Nerd Bird-Cecilia har sett filmen – och gillade den. Det sistnämnda är riktigt jäkla omvälvande! Jag kan förstå om tilliten till min objektivitet och filmsmak är tämligen låg när det vankas Stallonefilm men hey, Cecilia hon är normalt sett inte alls som jag. Det är som om jag skulle ge ett godkänt betyg till en film om djur, typ Babe – Den modiga lilla grisen. Det hade varit lika konstigt. Fast det ballaste av allt var att hon såg filmen med Kellan Lutz´s (Smilee i filmen) stuntman, borlängebon Fredrik “Frog” Berggren! Klicka här för att läsa Cecilias intervju med honom.

{ 9 comments… read them below or add one }

Henke augusti 16, 2014 kl. 08:21

Jag detta var en nostalgiresa av bästa sort. Lekfull och med hjärtat på rätt ställe. Kul att ha sett den på bio, och tack för ett trevligt biobesök tillsammans! 😀

Svara

Fiffi augusti 16, 2014 kl. 13:47

Henke:
Härligt att den gick hem hos dig. Det var verkligen fullt ös, mer en kick mot trötthet än allt godis i världen 😉

Svara

Cecilia augusti 16, 2014 kl. 08:51

Ha ha ha åh du är fantastisk! Jag tänkte faktiskt på dej efter filmen och insåg att om JAG tyckte om den, vad skulle då inte DU tycka?! Håller helt med om att Mel Gibson var vass, liksom Wesley Snipes men även Jason Statham. Gillar Stallone/Statham som kompisduo. Jag har inte sett Expendables 2, men ettan var ju gräslig. Så ja, tack Patrick Hughes för att du gjorde dinosaurierna 2014 trovärdiga och omtyckbara 🙂

Svara

Fiffi augusti 16, 2014 kl. 13:51

Cecilia:
Jag blev verkligen lycklig av filmen! Satt med ett dumt leende på läpparna på tunnelbanan hem och kunde nästan inte sova. Jag blir så GLAD av att se alla dom här filurerna igen. Det kanske är dags att sluta sucka åt äldre som njuter av Hasse å Tage-repriser på TV. Det är samma känsla kan jag tro 😉

Och jag är glad att du blev bjuden på filmen, tänk, annars hade du missat den 🙂

Svara

Steffo augusti 16, 2014 kl. 09:46

Härligt Fiffi. 🙂
Jag har också sett den och satt faktiskt och tänkte på dig och din förmodade glädje.
Och visst är det en trevlig stund!
Jag ska väl inkomma med ett par rader vartefter.

Svara

Fiffi augusti 16, 2014 kl. 13:52

Steffo:
En riktig mysrulle, kul att du också tyckte om den. Ska bli intressant att läsa dina funderingar om den 🙂

Svara

Sofia augusti 18, 2014 kl. 20:13

Härligt 😀 Det får väl bli alla tre på raken ngngång. Pensionärsprojekt kanske?

Svara

Fiffi augusti 18, 2014 kl. 21:26

Sofia:
Eller kanske jullovsfilmer? 😉

Svara

Sofia augusti 20, 2014 kl. 18:34

Man ska aldrig säga aldrig….

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: