JOHAN FALK 4: GSI – GRUPPEN FÖR SÄRSKILDA INSATSER

Johan Falk (Jakob Eklund) har bytt jobb. Nu har han avancerat till GSI, Gruppen för särskilda insatser, en del inom polismyndigheten som jobbar mot grovt kriminell verksamhet.

Patrik Agrell (Mikael Tornving) är hans nya chef, norrländsk, lugn och korrekt, egenskaper som kommer mer än väl till pass när ett tillslag i Gothia Tower går snett och en polis blir skjuten. Frank Wagner (Joel Kinnaman) misstänks direkt och han letar upp Johan Falk för han har nåt att berätta, något verkligen viktigt.

Joel Kinnaman är för Johan Falk-serien vad Edward Norton var för Primal Fear. Alla som har sett Primal Fear förstår precis vad jag menar. Alla andra förstår säkert också – nu – men när Falk-filmerna kom var Joel Kinnaman ett helt nytt ansikte och det enda jag kände var: han kommer bli nåt, han kommer bli nåt inihelvete STORT. Den där blicken som skär genom TV:n, det är sällan man ser det.

Jens Hultén som Seth Rydell är iskall, stenhård och fullkomligt trovärdig även om man har Bet365-reklamen i färskt minne. Jag undrar förresten om det inte är mer Seth än Jens som gör den reklamen. Det låter så när han pratar i alla fall.

Filmen Kodnamn Lisa kommer först tre år efter denna film men här är första gången vi får höra om detta. Det tänkte jag inte på – då – men nu. Tänk så bra det är att se om filmer ibland!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

JOHAN FALK 3: DEN TREDJE VÅGEN

Efter det som hände i den förra filmen (Livvakterna) har Johan Falk (Jakob Eklund) sagt upp sig från polisen. Han vill bara leva ett lugnt och tryggt familjeliv utan att behöva se brottslighet i vitögat både på och efter arbetstid. Men…..det finns ju alltid ett men.

”Mennet” i det här fallet är Johans förre chef Sellberg (Lennart Hjulström) som har fått ett toppjobb inom Europol, EU:s polisorganisation. När Johan är på semester hälsar han på sin gamle vän och hamnar – såklart – mitt i skottgluggen.

Den tredje vågen ska symbolisera den våg av organiserad brottslighet som drar fram genom Europa och jag kan känna att jag skulle vilja sätta händerna för öronen och skrika LALALALALA för att slippa tänka att nånting av det här är verklighet, eller skulle kunna vara eller bli.

Med en budget på 50 miljoner kronor utklassar den här filmen dom föregående, i alla fall i cash. Att internetinformationen säger att filmteamet bara spenderade 37 av dessa miljoner är en annan femma. Jag tänkte i alla fall inte en enda gång att filmen hade kunnat bli ännu bättre med mer pengar.

Det den här filmen däremot har ökat på jämfört med dom första två filmerna är actionmomenten. Det här känns mer som en ren actionfilm än en thriller och/eller polisfilm. Jag tycker om filmen även om den känns aningens svagare nu än vid första (andra och tredje) gången jag såg den. Men en svag fyra är ändå en fyra.

JOHAN FALK 2: LIVVAKTERNA

Efter Noll tolerans trodde jag inte att uppföljaren skulle kunna bli så mycket bättre. Men det kunde den. Livvakterna är en mycket spännande och solid film som håller riktigt bra även vid en omtitt.

Johan Falks gamle vän Sven (Samuel Fröler) ska starta upp en verksamhet i Estland, ett konfektionsföretag. När den lokala maffian sätter käppar i hjulet för honom tar han kontakt med ett säkerhetsföretag vars representant heter Nikolaus Lehman (Christoph M. Ohrt) och vars metoder för att bibehålla lugn och arbetsro är ytterst moraliskt tveksamma. För att inte säga brottsliga. Sven vill inte vara med längre och reser hem i tron att han lämnat både Nikolaus och allt annat bakom sig, vilket han givetvis inte har. Riktigt så enkelt gick det inte.

Thrillertempot i Livvakterna är härligt, frustande, nånting helt annat än man vanligtvis ser i svenska filmer. Filmen är även spännande som ett helvete, speciellt när klockan tickar (du som sett filmen vet vad jag menar). Paniken! Oj oj!

Samuel Fröler, Lia Boysen och Alexandra Rapaport gör fina inhopp och det känns som att Jakob Eklund satte ner foten ordentligt i den här filmen. Han ÄR Johan Falk och han ÄR badass när det behövs!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

JOHAN FALK 1: NOLL TOLERANS

Första gången jag såg Noll tolerans höll jag på att grädda i byxan. Spänning från första filmminuten var inget jag var van vid i svensk film, det kändes som den började på femmans växel på en motorväg och sedan bara gasade.

Filmens klara fördel, förutom att den utspelar sig i Göteborg och jag slipper sitta i soffan och grumpa om stockholmsåkningar som inte stämmer rent geografiskt, är att den är trovärdig. Johan Falk (Jakob Eklund) är en trovärdig polis, hans kollegor är trovärdiga, bovarna likaså. Jag köper hela storyn, rätt av, utan minsta bismak i munnen.

Nu när jag ser om filmen slår det mig hur otroligt bra den fortfarande är, sexton år senare. Bara det att en film som denna blir femfaldigt guldbaggenominerad säger faktiskt en hel del om hur väldans bra och egen den är. Bästa Film, Bästa Foto, Bästa Regi, Bästa Manliga Huvudroll (Jakob Eklund) samt Bästa Manliga Biroll (Peter Andersson). Hur Noll tolerans kunde bli snuvad på Bästa Film-baggen till Tsatsiki morsan och polisen är banne mig ett under – ÄVEN om den också är bra.

Ett rån mot en juvelbutik, en polis och hans fru som var på fel ställe vid rätt tillfälle (eller tvärtom), några oskyldigt döda och en man vid namn Leo Gaut (Peter Andersson) som mannen bakom det hela, en man som får stämpeln psykopat att kännas….lindrig.

Noll tolerans är en film som vinner på att ses i juletid, ungefär som Die Hard-filmerna. Det är en vinterstämning som är supermysig. Nu såg jag den i 35-gradig sommarhetta med neddragna persienner och ja, den funkade då med. En bra film funkar alltid och den här filmen är bra, den är närapå en fullpoängare!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

KÄNN INGEN SORG

Som av en händelse befinner sig jag och mina barn i Göteborg när Känn ingen sorg har premiär. Vi köper biljett till första visningen för dagen och promenerar till Bergakungens stora salong 1 (otroligt fin biograf för övrigt) i gassande solsken. Vi är lagom pepp alla tre fast av olika anledningar. Sonen för att det alltid är kul att gå på bio, jag för att jag gillar Håkan Hellströms musik OCH tycker det är en spännande idé att göra film på det här sättet och dottern för att Adam Lundgren är så jäääääääla snygg.

Min son är – vad jag kan se – ensam av manligt kön i salongen. Nu är det inte fullsatt på något sätt men det är slående att det bara är unga/ganska unga tjejer i publiken. Fler som tycker Adam Lundgren är snygg eller är dom Håkan-fans? Jag behöver inte fundera så länge. Filmen börjar och jag kan konstatera att KOMBINATIONEN Lundgren&Hellström är helt klockren. Tjejerna skrattar högt åt ALLT denne Adam säger – eller Pål som han heter i filmen. Dom skrattar även när det inte är tänkt att vara roligt. Det är ett sånt där enerverande skratt som tjejer (ja, oftast tjejer) tar till för att ”imponera” på killar dom vill ”imponera på” genom att få dom att tro att dom har en skön humor som tjejen i fråga förstår genom att skratta lite för högt på helt fel ställen. Står man bredvid och lyssnar känner man mest för att skaka på huvudet för killen är oftast torr som fnöske och fattar inte alls att tjejen bara vill ligga, inte skratta åt hans ”skämt”. Precis så känns det att sitta i salongen, som att bevittna nån form av masspsykotiskt wannabe-ragg. Några gånger vänder jag mig mot dottern för att se om hon skrattar hon med (och om det är jag som bara inte fattar komiken) men det är alldeles tyst. Det kanske är göteborgshumorn jag inte greppar? Jag vet inte. Jag vet bara att filmen är väldigt lite komisk i mina ögon.

Vad är då filmen? Mmmmmm. Första halvan av filmen är en studie i scenografi och poser. Det är ett sammelsurium av prylar, kläder, bostäder, situationer som ger mig hintar från väldigt många tidsepoker, så många hintar att jag kollrar bort mig själv. Är det ens nödvändigt att tidsbestämma filmen? Kanske inte, men i mitt huvud är det det. Kläderna känns 20-30-40-tal men dottern säger att det ”ju bara är vanliga hipsterkläder”. Kan så vara att hon har rätt. Pål bor hos sin farfar (Tomas von Brömssen) i en lägenhet som andas Söderkåkar, med tidningspapper på väggarna och utedass. Påls bästa kompis Johnny (Jonathan Andersson) bor i en flådig våning som utstrålar nån form av påkostad, hemtrevlig cirkusinredning. Påls andra bästis Lena (Josefin Neldén) boxas men träningslokalen känns mer som nåt ur Rocky/Million Dollar Baby än atletmodern a-la-SATS.

Men den underligaste karaktären är ändå Eva (Disa Ostrand) som skrider omkring som en Ava Gardner med obeskrivligt höga byxor och knallröd putmun. Mig veterligen finns det inte en hipster i världen som klär sig så, men jag kan ha fel. Pål har en mobiltelefon, en gammal Nokia (typ), som får mig att tänka att det är början på 2000-talet men så hissar Eva upp en Iphone som hon filmar med i en scen och då är jag borta igen.

Sånt tänker jag på hela första timmen. Jag tänker att scenografen måste ha haft julafton och att regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein har skapat en hittipåkänsla i filmen som är rätt skön. Underlig – men skön. Sonen skruvar på sig, han har tråkigt det känns lång väg och ja, jag håller med honom, det är snyggt men segt. Jag säger som indianerna: fyra posörer gör ingen film.

Men, sen kommer det ett men. Det kommer ett ganska stort men. Ett MEN helt enkelt. Det händer en grej i filmen, en scen på ett tåg och med ens får filmen en nerv, en puls, en personlighet och jag känner att jag ler. Jävlar alltså, nu börjar filmen, NU fattar jag grejen. Dom skrattande tjejerna skrattar inte längre, jag hör snor rinna, det hulkas, det låter både det ena och det andra och jag tycker om Håkan Hellström kanske mer än jag nånsin gjort. Jag känner värmen i bröstet, den där goa filmiska värmen och jag får svälja både en och två gånger för att faktiskt inte gråta.

Trots en svag början är eftersmaken god så nej, jag känner ingen sorg, inte för filmen, inte för Håkan Hellström och absolut inte för Göteborg.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Dotterns betyg:

NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Prästen i filmens lilla samhälle Borunda funderar högt. Vad är det som gör att det är så erbarmeligt svårt att klippa banden från sin hembygd? Den sanning som fanns där när vi växte upp sitter som en skadad nervtråd i ryggmärgen och precis som hundar fastbundna i en löplina försöker springa längre än dom kan precis så försöker många av oss som lämnade våra barndoms hålor komma loss bara för att märka att det inte går. Linan har en ände, det tar stopp.

Någon annanstans i Sverige hade lika gärna kunnat heta Överallt i Sverige. Det är inte så att någonstans i Sverige ligger EN by likt Borunda där invånarna över 30 är socialt missanpassade, avundsjuka, psykiskt instabila, skitsnackande, alkoholfokuserade, trasiga, ärriga, ensamma, kärlekstörstande och överbreppsbenägna och invånarna under 18 har tappat all form av tro på mänskligheten och framtiden. Det är inte en hittepå-by uppdiktad i Hans Gunnarssons roman och sedan överförd till film, det är fucking jävla vardag för alla som bor i samhällen med mindre än 40000 invånare och ju färre antal människor i byn desto starkare procentuell soppa.

Jag känner att jag blir lite upprörd här. Filmen måste verkligen ha funkat. I tankarna förflyttas jag 25 år tillbaka i tiden, till en tid och plats då jag insåg att jag måste flytta till en större stad för att överleva och då menar jag inte fysiskt utan mentalt.

Mikael Persbrandts Stefan är den enda i filmen som tagit sig ifrån byn och skapat ett liv i en större stad (Stockholm eller Göteborg, ja, nån stad med NK i alla fall) och trots att han är belevad, lyckad och känns rätt sund så hamnar han i gamla mönster på en pisskvart inne på den lokala pizzerian. Barndomsminnen tar sig genom märg och ben som infekterade pilar och direkt känner han igen Jonas Indes Krille även kallad ”Nifen” eftersom han gjorde det livsavgörande felet att uttala det svenska ordet kniv på engelska under ett glosförhör i typ mellanstadiet. Krille känner igen Stefan precis lika väl och minns dagen då Stefan tryckte ner hans huvud i en ospolad toalett som om den var igår.

Det finns mängder av scener jag skulle kunna skriva om och referera till men jag vill inte. Jag vill inte berätta hela filmen och jag kan inte se scenerna enbart som filmiska diton då ingenting av det som händer i filmen är nyheter för mig. Det jag inte själv har upplevt har jag sett på nära eller relativt nära håll och kanske är det därför jag har så jävla svårt med att att filmen kallas ”en djupt tragisk komedi”. Det här är fantamej inte roligt! Det här är Sverige, det här är svenskar, det här är VI och vårat land och hur vi beter oss och mår och visar man Sverige på det här viset finns det inte mycket att flabba åt. Kanske går det att se det tragikomiska om man är uppvuxen i en storstad med glada, friska och harmoniska vuxna omkring sig, jag vet inte. Kanske.

Mitt enda ”problem” med filmen är det gamla vanliga: typecastandet. Det är trist att se Magnus Roosman som det obligatoriska svinet, Helena Bergström som självklart gråter och snorar, Jonas Inde som överförfriskad-äldre-ungdom-på-glid, Peter Andersson som sunkig, Jacob Nordenson i brun manschesterkavaj och Marie Richardson som milf-våp. Jag hade gärna sett samma skådespelare i filmen men det hade känts långt mer intressant om regissören Kjell-Åke Andersson vispat runt ordentligt bland rollerna. Jag undrar när den svenska filmen kommer, den som känns riktigt nyskapande, spännande och modig i rollbesättandet men utan att ge avkall på dom kända stora namnen. Tänk att få se Lasse Åberg som våldtäktsman, Helena Bergström som Black Army-ledare, Jakob Eklund som långtradarchaufför, Eva Röse som hjärnkirurg och Mikael Nyqvist som typ…bonde.  Ja just det, bondegrejen är ju redan avklarad och det gick ju bra.

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Någon annanstans i Sverige ger mig inga svar. Å andra sidan har 24 års funderande inte heller gett mig några svar så vad trodde jag? Om jag så blir hundra år så kommer jag aldrig kunna knäcka den här nöten, jag vet bara att jag aldrig kommer att flytta tillbaka till ”min” håla. Jag kan absolut tänka mig att bo i en annan håla men aldrig någonsin mer i min.

Filmen finns på Voddler.

Fredagsfemman # 5

5. Snygglo-Sharon

Ibland händer det att jag tror att photoshoppade bilder i glassiga tidningar är direkt tagna ur verkligheten. Det händer lika ofta att jag slår mig själv i huvudet med en sten. Att skådisar ser likadana ut när dom går upp på mornarna som dom gör på galapremiärer är ju en helt världsfrånvänd tanke och jävligt korkat dessutom. Klart det inte är så. Sharon Stone må vara en av världens vackraste kvinnor men även hon trycker i sig transfetter och fuskpotatis när andan faller på. Det känns skönt på nåt vis. Och imorgon fyller hon 54. Grattis! 


4. Transa-Sean

Den här killen kan lysa upp ett murket utedass med sin blotta närvaro. I This must be the place (som har premiär idag) gör han det kanske mest knasiga karaktärsporträtt hittills i karriären. Ett udda litet fint drama och en udda liten fin Sean Penn. Men den stora frågan kvarstår: är hans karaktär Cheyenne transa? I biograffoajén efter visningen på Stockholms filmfestival debatterades detta rätt hårt och åsikterna gick isär. Är det ett bevis för eller emot att han är transa att han i filmen är gift med Frances McDormand?

 

3. Hubot-Marie

Marie Robertson är en av höjdpunkterna i SVT´s serie Äkta människor. Hon är alltid bra men här är hon bättre än vanligt. Det som slår mig nu är att hon är nästa generations Marie Richardson. Hon kommer få alla dom roller Richardson ”växt ur”. Det som är bra för till exempel  Jakob Eklund är att han inte verkar åldras på samma sätt och kommer fortsätta få samma roller och fortsätta spela mot Marie, fast nu den nya, hon som ju heter nästan samma sak som gamla men inte är hans fru.

 

 

2. Robo-Joel

Att Joel Kinnaman är klar för att axla Peter Wellers gamla roll som Robocop är så stort så jag blir kissnödig när jag tänker på det. Robocop är en av min barndoms största actionupplevelser och en historia som tål att berättas igen. José Padilha, mannen bakom Tropa de elite och Tropa de elite 2, ska regissera. Det HÄR ska bli kul att följa!

 

 

1. Tron-Danny

Inte en cell i min kropp tvivlar på en Danny-vinst i morgondagens Melodifestivalfinal (även om jag tror att Lisa Miskovsky skulle ha bättre chans i Europa). Jag älskar låten och jag äääälskar kläderna. Att Danny inte kan sjunga live bortser jag ifrån, det är ändå låten som tävlar, väl?

ONDSKAN

Jag undrar om någon film någonsin varit mer aktuell inom mina fyra väggar än just Ondskan just nu.

På nyheterna pratas det dagligen om dysfunktionella internatskolor, det skrivs om samma skolor i tidningen, historier från verkligheten förs fram och samtidigt har min dotter läst boken på svenskan och min son har haft den som bänkbok alldeles frivilligt. Självklart dukar vi upp söndagfrukost framför Erik Ponti med ”vänner” på Stjärnsberg, internatskolan från helvetet.

16-årige Erik lever med sin ”goda mor” och sin styvfar i ett rikt hem i Stockholm. Det är rikt på prylar men föga på ömhet och empati. Styvfars bäste vän är bältet han pryglar Erik med var gång han inte förstår honom och modern väljer var gång att vända ryggen till, att blunda och/eller spela piano under tiden detta pågår.

Misshandeln skapar ett monster i Erik, en slagskämpe som aldrig slutar slå och Erik sätter sig till slut i en omöjlig situation och blir relegerad från skolan. Mammans lösning är då Stjärnsberg, den fina internatskolan som ska ge Erik slutbetygen han så väl behöver för att kunna ta sig vidare in på gymnasiet.

För Erik blir nya skolan inget annat än same-same-but-different. På skolan råder kamratuppfostran, pennalism är kung och Erik är på tok för ifrågasättande och uppkäftig för att bara smälta in i systemet. Rumskamraten Pierre blir hans enda vän och årskurs nio en lång svart sträcka mot ljuset på andra sidan.

Som alltid när jag tittar på ”svåra” filmer med mina barn blir det en diskussion på nån timme eller två efteråt. Frågorna strilar som spön i backen och jag blir så glad över det. Varför gör inte lärarna nåt? Varför ringde Erik inte Bris? Hur kan såna här skolor få finnas? Vem köpte ut cigaretterna? Barnen ställde alla dom rätta frågorna men tänkte inte på den som stör mig allra mest: Vad är det för jävla morsa som blundar när ens barn blir slaget? Hur fan är hon funtad? När vi pratade om det hade dom ganska krassa men ändå vettiga tankar. Det var ju männen som bestämde då, mamman var beroende av honom, det var inte alls då som nu, nu har mammor egna jobb och pengar och behöver inte vara beroende på samma sätt.

Ser man det genom barnens ögon så har kvinnans roll verkligen förändrats och stärkts dom senaste årtiondena. Det är ju bra. Ser man det genom mina ögon så hade jag hellre bott i tält och bara ägt kläderna jag hade på kroppen än att genom tyst medgivande säga ja till att mitt barn får stryk.

Ondskan var det ja. Vad är det onda i filmen, vem är den onde? Intressanta frågeställningar i en välgjord film baserad på Jan Guillous självupplevda roman med samma namn. Andreas Wilson spelar Erik Ponti med trovärdig James Dean-look, i alla fall så länge han inte pratar. Han svarar liksom en millisekund för sent hela tiden så att dialogen blir precis sådär styltig som den ofta blir i svensk film. Men bortsett från det så tycker jag hela ensemblen sköter sig fint. Gustaf Skarsgård som den gänglige Otto Silverhielm är otäckt trovärdig och Henrik Lundström som Pierre Tanguy är precis sådär mysig som han var redan i Tillsammans (och sedan i Kocken).

Jag hade inte sett filmen sen premiären 2003 och mina tankar om den var i det närmaste identiska nu som då – en helt okej film men läs hellre boken.