THE POST

Trion Spielberg-Streep-Hanks skojar man inte bort i en handvändning. Klart som korvspad att dom alla tre drar folk till biograferna och lägger man dessutom till att The Post är en såndär ultramysig murvelfilm som utspelar sig på 70-talet bland tidningsmakare med riktiga skrivmaskiner, beiga gabardinbyxor och en oförställd tro på att rollen som den tredje statsmakten faktiskt var viktig, ja då får man en rätt igenom gedigen Film-Film!

Tänk alltså, på 70-talet trodde journalisterna att dom kunde göra en verklig skillnad i världen genom att inte som nu skriva om Camilla Läckbergs senast köpta leopardtofflor eller vara först med att publicera namn och bild på tafsare med namn som gör sig på löpsedlar utan genom att utmana etablissemanget, att stå upp för sin sak, ha en vision, att vara politiska. Och vet du. Det var inte bara något dom trodde, dom gjorde skillnad! Tror du mig inte kanske du borde se The Post.

Det var i juni 1971 som dom största tidningarna runt om i USA tog ställning för yttrandefriheten och publicerade dokumenten som kallas The Pentagon Papers, regeringshemligheter som varit hemligstämplade i flera decennier. Katherine Graham (Meryl Steeep) var chefredaktör och ansvarig utgivare på Washington Post – och också den enda kvinnliga chefen i den amerikanska tidningsvärlden – och det är hon som är filmens fokus. Men trots att titeln The Post syftar till just Washington Post så var det hos New York Times det hemliga materialet först landade.

Det finns absolut ingenting att klaga på med The Post, scenografin är så in i minsta detalj perfekt att det inte går att förstå att filmen är gjord 42 år efter Alla presidentens män. Meryl Streep är  – såklart – Oscarsnominerad för sin roll som Kay Graham och jag suckade när jag hörde det för det kändes så…blasé…att nominera henne så fort hon visar sig på vita duken. Men nu med facit i hand undrar jag om inte den här rollen är åtminstone topp-fem i hennes karriär? Tom Hanks har en tacksam roll som charmige redaktören Ben Bradlee och han är så likeable att klockorna stannar. För mig är det annars Bruce Greenwood som Robert McNamara som imponerar stort. Han harvar runt bland birollerna i Hollywood och är sällan dålig och även om även detta är en biroll så gör han nånting mer med den.

Är du sugen på att se en riktig film sådär som bara riktiga regissörer kan göra när riktiga skådespelare presterar på topp med ett manus som är så frejdigt skrivet och John Williams komponerat musiken och Spielbergs favoritfotograf Janusz Kaminski står bakom kameran – se The Post! Dessutom, det är så SATANS trevligt med skrivmaskinsknatter!

THE SCAPEGOAT

Sen jag kom på min förtjusning för dubbelgångarfilmer är det som om ögonen transformerats till nån form av slamsug. Jag försöker luska fram fler filmer i ämnet, det kryllar verkligen inte av dom men dom finns. Dead Ringers, Enemy och The Double i all ära men det finns fler, min högt älskade och überromantiska Sommersby till exempel eller denna film som jag ”sprang över” av en slump på Netflix.

Filmen utspelar sig i England 1952. Johnny (Matthew Rhys) är ett överklass-as. Han bor på en såndär överdådigt brittiskt gård på landet tillsammans med fru, barn, mamma, svägerska och personal med – givetvis – hår uppsatt i stram knut i nacken. Han är notoriskt otrogen, har problem med spriten, ljuger och jävlas. Ingen tycker om honom.

John (Matthew Rhys) har fått sparken från din tjänst som lärare i grekiska på en pojkskola. Han var omtyckt och trivdes med sitt jobb men var övertalig, rektorn uppfattade andra ämnen som viktigare att satsa på. John lever ett ensamt liv men nån moster som närmast anhöriga och det är ingen som saknar honom när han tar sig in till London för att ta sig ett glas och summera livet en smula. Han ställer sig vid bardisken och försöker beställa men bartendern behandlar honom som luft. Till slut kommer nån fram och ger honom växeln trots att han inte har beställt något. I ögonvrån ser han en man, en man som ser ut exakt som honom själv och han bestämmer sig för att gå efter honom.

Två identiskt lika män men två diametralt motsatta personligheter i en välspelad film med klassiska twistar. Matthew Rhys är verkligen jättebra i din dubbelroll, Andrew Scott (Moriarty i Sherlock) sticker ut i en liten roll och Alice Orr-Ewing gör sin roll som Frances, kuvad hustru till Johnny, med den äran.

Gillar man brittisk adel, gammalengelsk inredning och/eller dubbelgångarfilmer är det här en film att kolla in.