ENEMY

25 augusti, 2014

Att se Enemy är som att titta på ett kärleksförhållande i retrospektiv.

Först tänker man bara på slutet, på uppbrottet, och slutet i Enemy gjorde mig mer eller mindre mentalt handlingsförlamad i flera dygn. Det gäckade mig. Jag förstod inte. Det skrämde mig, fascinerade mig, gjorde mig upprörd och jag fick svårt att sova.

Sen när sista scenen lagt sig i medvetandet började analysen av handlingen, av förhållandet, av allt man varit med om och sett. Jake Gyllenhaal som skäggig lärare och Jake Gyllenhaal som skäggig skådespelare, han spelar både rollen som lärare samt rollen som statist i en film som läraren Jake Gyllenhal hyrt i den lokala videoaffären efter tips från en kollega han inte verkar dela så mycket mer än lärarrummet med.

Läraren Jake Gyllenhaal blir som besatt av denne man på filmen som ser ut exakt som honom själv. Han letar upp honom, ringer, ringer igen, ringer återigen och den andre mannens gravida flickvän tror till slut att hennes man är otrogen. Den skäggige mannen Jake Gyllenhaal är liksom på två ställen samtidigt i filmen, han lever två liv, ett som brunklädd lärare med lugn flickvän, ett som svartklädd man med nojjig gravid flickvän men samtidigt ÄR han två personer, inte en. Männen må se likadana ut men dom beter sig olika, för att sedan på nåt sätt byta plats.

Alltså, Enemy är en film som biter sig kvar, den hugger sig in i magen med en liten liten vass yxa och den stannar där. Såna filmer är inte att leka med. Såna filmer växer inte på träd. Såna filmer ska man ta till sig, unna sig att fundera på och försöka njuta av även om det tar på krafterna.

Att Denis Villeneuve är en av världens mest intressanta och relativt unga regissörer står helt klart efter hans superår. Vad annat kan man kalla 2013 då han gjorde både Prisoners och Enemy, två fenomenala filmer och båda med Jake Gyllenhaal i huvudrollerna. Jag är MYCKET imponerad.

Tillägg en vecka efter jag såg filmen.

Jag trodde jag hade kommit över slutet, jag trodde jag hade slutat fundera men….icke. Jag drömde om spindlar och satt och skrev anteckningar för att få ut mina analyser om filmen ur huvudet. Det kändes som om jag fått rätt bra kläm på vad filmen egentligen handlade om, bortsett från det där förbannade slutet då. Nästan-bajsa-i-byxan-slutet.

Så fick jag tipset av Viktor på Filmmixern att titta på detta och sedan se om filmen. Jag följde hans råd. Nu känns det bättre. Det visade sig att jag hade koll på kanske 75% av filmen men med hjälp av förklaringsfilmen föll sista 25 på plats. Nu kan jag sluta grubbla, nu kan jag sova och nu kan jag höja filmen till det betyg den är värd. Jag skulle dessutom vilja lista (spoila) varenda smart liten detalj, varenda plantering, varenda genial scen men det tänker jag inte göra.

Det kommer att komma en tid då Enemy klassas som en klassiker från 2010-talet så se den om du inte redan gjort det. Den kommer göra dig galen ett tag men det är det värt, jag lovar.

{ 4 comments… read them below or add one }

Henke augusti 25, 2014 kl. 07:38

Kul med film som utmanar en. Du är inne på samma spår som jag i min text. Det är dessa ofantligt gäckande och överraskande filmer man vill åt! Nu har du sett den tre (?) gånger och betyget letat sig upp till en femma. Riktigt najs. Jag har bara sett den den enda gången, på filmfesten förra året och då fick den en rejält stabil fyra.

Min revy:
http://fripp21.blogspot.se/2013/11/enemy-2013.html

Svara

Fiffi augusti 25, 2014 kl. 14:09

Henke:
Visst är det härligt med filmer som utmanar dom små grå litegrann. Eller mycket. Eller MEGAMYCKET, som denna 🙂
Kanske kommer du också höja betyget vid en omtitt?

Svara

Bozo augusti 25, 2014 kl. 19:01

Kolla in The Double med Jesse Eisenberg. Tänkte att det är liknande tema, tror du skulle uppskatta den. 🙂

Svara

Fiffi augusti 26, 2014 kl. 06:07

Bozo:
Jag tror du kan ha helt rätt 🙂 Tack för tipset!

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: