DUBBELGÅNGARE

9 oktober, 2011

Att 1988 är ett av mina solklara favoritår i filmhistorien är ingen nyhet, inte heller att David Cronenberg är en av mina favoritregissörer.

Cronenberg gjorde filmen Dubbelgångare (Dead ringers) just 1988 och det var en av dom första filmer av honom som jag såg. Kombinationen Cronenberg, Jeremy Irons (som jag just då fullkomligt avgudade) och genren gynekologskräckis var lika perfekt för mig DÅ som en läskburk Fanta Black Orange var 1983 eller som en neonblå cykel med röd-vit-prickig sadel är 2011.

Därför var det med skräckblandad förtjusning jag satte mig ner och såg om filmen. Det kan ju gå så illa när jag gör sånt. Det kan bli gallimattias av alltihop och jag tycker det vore hemskt tråkigt, speciellt i det här fallet. Dubbelgångare är nämligen en film som legat på min Topp-10-bästa-lista sen jag såg den första gången.

Enäggstvillingpojkarna Beverly och Elliot Mantle (Jeremy Irons X 2) är rätt udda redan som barn och inte blir dom mindre udda som vuxna, om än aningens mer framgångsrika. Dom jobbar båda som gynekologer och har en förkärlek och en klar kreativ begåvning för att uppfinna nya gynekologiska instrument. Deras gemensamma gynekologmottagning är specialiserad på att försöka göra infertila kvinnor fertila.

Beverly och Elliot gör det mesta tillsammans vilket även inkluderar att dom delar kvinnor. Den ene är nämligen framåt, social och en kvinnokarl medans den andre är mer inåtvänd och…svår. En dag kommer en känd skådespelerska till kliniken, Claire (Genevieve Bujold). Hon vill inget hellre än att bli mamma men alla hennes försök har hittills gått i stöpet och hon tycker ändå hon provat allt från att strunta i preventivmedel till att leva ett extremt promiskuöst leverne. Det som framkommer vid undersökningen är att Claire är muterad, hon har tre livmödrar och kommer aldrig att kunna få ett biologiskt barn hur mycket hon än försöker.

Bröderna tycker (såklart) att hon är intressant på väldigt många sätt och det dröjer inte mer en en dejt för Elliot att få henne i säng. Han “lämnar över” Claire till Beverly som på direkten faller för henne på ett sätt han aldrig förut gjort och han vill ha henne för sig själv, han vill ha ett privatliv, vilket är helt nytt för båda bröderna. Claire själv anar inte ens att det är två olika snubbar, så lika är dom.

Filmen är baserad på en sann historia och jag kan inte säga att jag är dödsugen på att ha en manlig gynekolog efter att ha sett den, inte den här gången heller. Däremot blev min omtittning en MYCKET BRA upplevelse. Allt var precis som “förr”. Jag hamnade i Cronenberg-känslan direkt och  jag tycker fortfarande att Jeremy Irons röst är som plåster på skrapsår, alltså SATAN I GATAN vad han är bra! Hela filmen har en sån otäck underton och är filmad med en otrolig precision. Det fanns inte riktigt samma tekniska möjligheter att filma två personer som är gestaltade av samma skådis 1988 som det gör nu.

Jag måste helt enkelt ta fram hockeytutan och bröla en stund för det här är bra, det här är S Å J Ä V L A B R A att jag blir lite vattnig i ögonen och det beror inte på att jag är ledsen, nej inte alls. Det beror enbart på glädje. Genuin filmisk glädje.

[Här finns några fler exempel på vilket fantastiskt bra filmår 1988 var: Mississippi brinner, Det stora blå, Working girl, Farligt begär, Die hard och Rain man – och det finns fler. Många fler.]

{ 20 comments… read them below or add one }

Joel Burman oktober 9, 2011 kl. 10:36

Jag instämmer i hockeytutan iaf när det gäller vilket bra filmår 1988 var.
Får försöka se om Deadringers snart faktiskt.

Svara

Fiffi oktober 9, 2011 kl. 19:11

Joel:
Det tycker jag absolut du ska göra. Det är en film som åldrats med rynkorna på rätta ställena 🙂

Svara

Jojjenito oktober 9, 2011 kl. 15:25

Hmm, intressant betyg. Nu är ju inte förväntningarna höga eller så. 😉 Det här är en Cronenberg som jag inte har sett, en av få. Jo just det, Crash har jag inte sett heller.

Jag håller med, Jeremy Irons är grymt bra, just rösten som du säger. Han är som en bättre blandning av Daniel Day Lewis och John Malkovich.

Svara

Fiffi oktober 9, 2011 kl. 19:12

Jojjenito:
Har du inte sett den? WOW! Vad härligt att ha den framför sig. Även om du kanske inte faller för den riktigt lika hårt som jag så tror jag definitivt du kommer se den som en intressant film. 🙂

Svara

Conny Filmveckan oktober 9, 2011 kl. 19:25

Har inget minne av att jag skall ha sett denna så nu MÅSTE jag se den efter denna salut pryda hyllning.

Svara

fiffi oktober 9, 2011 kl. 19:53

Conny:
Ja det MÅSTE du 😉

Svara

Movies - Noir oktober 10, 2011 kl. 04:20

Jag såg Dead Ringers för runt tre år sen och även om det inte är min Cronenberg-favorit (det är istället The Dead Zone) så är den klart sevärd och intressant.

Och jag kan bara instämma, Jeremy Irons är en riktigt bra skådespelare. Mysteriet von Bülow (1990), som han vann en Oscar för, måste ses.

Svara

Fiffi oktober 10, 2011 kl. 09:48

Movies-Noir:
Det är en lite bortglömd pärla, Bülow-filmen alltså 🙂

Svara

Movies - Noir oktober 10, 2011 kl. 15:37

Glömde förresten säga att jag också tyckte 1988 var ett mycket bra film år. Men favoriten är nog istället charmiga Midnight Run 🙂

Svara

Fiffi oktober 10, 2011 kl. 21:56

Movies-Noir:
Du ser, det går att vaska fram maaaaassor med guldkorn från det året 🙂

Svara

Sofia oktober 10, 2011 kl. 06:06

Är bara att rätta in sig i ledet i måste-se-kön. Kul att den höll hela vägen för din del!

Svara

Fiffi oktober 10, 2011 kl. 08:55

Sofia:
Jag är SÅ glad för det! 🙂

Svara

Micke oktober 11, 2011 kl. 15:30

David Cronenberg är en av mina favoritregissörer, han gör ofta filmer som handlar om hur människans kropp förändras. Jag gillar speciellt hans tidiga filmer. The Brood är en av hans bästa. Nu gör han ju bara “normala” filmer.

Svara

Fiffi oktober 11, 2011 kl. 20:01

Micke:
Jag förstår vad du menar med “normala” filmer även om jag tror att många tycker att han fortfarande är ganska “onormal” i sitt sätt att filma. Jag tycker dock att hans nyare filmer är väldans bra. Eastern promises och A history of violence är båda toppenfilmer! 🙂

Svara

Micke oktober 11, 2011 kl. 21:02

Jag tycker eXistenZ var den sista riktiga Cronenberg-filmen. Jag gillar filmerna han gjorde 1975-1988.

Svara

Fiffi oktober 11, 2011 kl. 22:22

Micke:
Det gör jag med. Filmerna han gjorde då går inte att jämföra med några andra. Härligt udda och jättebra 🙂

Svara

filmitch oktober 12, 2011 kl. 20:49

En obehaglig liten film som jag inte sett sedan den fick premiär m.a.o mycket länge sedan. Minns att jag tyckte Irons storspelade i sin dubbelroll.

Svara

fiffi oktober 12, 2011 kl. 20:52

filmitch:
Det gör han verkligen. Det går nästan inte att förstå att det är en och samma person som spelar dessa två.

Svara

Vrångmannen oktober 19, 2011 kl. 08:27

Härligt! Var riktigt längesen jag såg den och gillade den då. Dags att se om (och kolla in fler filmer från 1988)! 🙂

Svara

Fiffi oktober 19, 2011 kl. 10:11

Vrångmannen:
1988 är verkligen ett sånt lysande år att man skulle kunna kolla in enbart 88-filmer i en månad och ändå aldrig se en dålig film. Undrar om det finns något annat årtal som matchar 1988? Jag letar vidare….:)

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: