THE DROP

Det är nåt med Tom Hardy. Nåt är det. Han behöver inte säga så mycket, han behöver mest bara vara och vips känns samtliga filmer han är med i lyxiga, som om dom fått ett mervärde, en aura av något alldeles extra.

Tom Hardy utstrålar inge jidder. Han utstrålar hundraprocentig energi i allt han gör. Varje blick, när han snörper ihop ögonbrynen och jag som tittar fattar vad han känner utan att han behöver ordbajsa en massa, säger han nåt så menar han vad han säger och ingen kan som han uttala ordet ”Go”. Han befinner sig helt enkelt på en nivå där där det är tämligen ensamt, det brukar vara det på toppen.

I The Drop spelar han en bartender vid namn Bob. En tystlåten man med uttrycksfulla och liksom tänkande ögon. Han jobbar för sin kusin Marv (James Gandolfini), en bitter man som tvingats sälja sin älskade bar genom maffialiknande metoder och dom båda har sin vardag bakom bardisken och jobbar på.

När Bob är ute och går hör han ett gnyende från en soptunna. Han stannar och lyfter på locket och ser en liten hundvalp titta upp, en misshandlad hundvalp, alldeles blodig är han. Bob tar upp jycken och en dörr öppnas från huset bredvid. En kvinna ropar, frågar vad han håller på med. Hon heter Nadia (Noomi Rapace).

The Drop är en mörk historia skriven av Dennis Lehane som även ligger bakom Mystic River, Gone Baby Gone och Shutter Island. Alla dessa filmer spelar i samma universum men med olika infallsvinklar. Filmens regissör heter Michaël R. Roskam och är mest känd för sin förraa film Bullhead, ej heller det en munter historia.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Noomi Rapace i den här rollen men rent reflexmässigt känns det som att hon är okej. Inte bra, inte dålig, okej. Det känns som att hon heter Nadia av en anledning, att hon inte ska vara en infödd amerikan sedan generationer utan har något utländskt påbrå som gör att man kan köpa hennes annorlunda accent.

Hur som helst, filmen är sevärd, den ligger närmare en fyra än en tvåa men det som gör filmen till något extra – för mig – är bara Tom Hardy.

Filmen:

Tom Hardy:

BULLHEAD

Att den italienska maffian finns, det vet jag. Jag känner även till den ryska maffian, krogmaffian, chicagomaffian, den japanska maffian och costa nostra. Det jag däremot inte visste fanns är den belgiska hormonmaffian men jorå, den finns, den med.

Jacky Vanmarsenille (Matthias Schoenaerts) hjälper till med att driva familjens bondgård. Han är i trettioårsåldern, han missbrukar steroider och naken i motljus ser han ut som en en mänsklig välhängd variant dom köttmonster som belgiska bönder producerar: Belgian Blue.

Bullhead är inspirerad av mordet på en belgisk korrupt veterinär som skedde i mitten på 1990-talet. Han ville byta steroidleverantör, vilket inte föll i god jord hos Jacky och hans posse.

Historien hade kunnat vara både spännande och allmängiltig men det är den tyvärr inte.  Med en speltid på 124 minuter är den minst en halvtimme för lång. Filmen är seg på ett sätt som den inte hade behövt vara med en klippare som känt till uttrycket kill your darlings. Jag lyckas inte hålla mitt intresse uppe ens med en dryg liter mörkrostat kaffe och det blir många kisspauser där jag inte ens känner att jag behöver pausa.

Nu såhär efteråt har jag en djup bekymmerrynka mellan ögonbrynen för trots att jag inte hade skyhöga förväntningar på filmen så hade jag trott den om mer. Jag hade väntat mig mer känslor, mer oumpff liksom.

Det jag gillar mest med filmen är inblicken jag får i ett sammanhang jag inte kände till alls. Sånt är alltid spännande. Det är som att få en lektion i samhällskunskap, historia och biologi samtidigt. Nyttigt, lärorikt, vettigt men ändå ganska så tradigt genomfört.