STRONGER

Redan i förra årets jättefina Boston Maraton-bomd-attentatsfilm Patriots Day fick man se en skymt av Jeff Bauman, mannen som Jack Gyllenhaal spelar i Stronger. Jeff Bauman som stod vid målet och hejade på sin löpande flickvän och BANG sa det, BANG och benen sprängdes bort.

Stronger är berättelsen om Jeff, bara Jeff och filmen är baserad på verklighetens Jeff och hans memoarer med den passande titeln Stronger. Det som är skönt med den här historien är att den är berättad utifrån Jeffs egna ord och att alla mindre smickrande sidor av honom som visas i filmen således får antas vara okejade av honom själv. Hade hans flickvän skrivit manus kanske hon hade strukit dom värsta bitarna (eller kryddat när hon hade chansen?) men så är alltså inte fallet. Jeff Bauman beskrivs alltså inte som något helgon. Han är en vanlig snubbe med fel och brister – både före och efter han blir handikappad.

Filmens stora plus är Jack Gyllenhaal i huvudrollen. Han håller hela filmen på sina axlar och utan honom – helt ärligt – ingen film. Att jag verkar ha nån fascination för alla filmer där folk saknar ben är en annan femma. Jag blir liksom imponerad att det allt sedan Liutenant Dans dagar går att göra detta så verkligt rent effektmässigt. Den allra starkaste scenen i den här filmen har visserligen fokus på benen men det är inte dessa man ser skarpast i bild. Jack Gyllenhaals ansikte, ögon, är i väldig närbild när bandagen ska bytas på hans båda blodiga stumpar på sjukhuset och det skär genom märgen att se honom lida så.

Regissören David Gordon Green har gjort en bra film, en sevärd film men det är inte en film som på nåt sätt stannar kvar hos mig. Det saknas något och jag kan inte riktigt beskriva vad. Kanske är den bara för ytlig trots allt det hemska och svåra?

TESTAMENT OF YOUTH

Det är svårt att visa passion för en påse brasved, till och med om man heter Alicia Vikander.

Vikander är en ynnest att skåda i vilken film hon än är med i men Kit Harrington (ja, Jon Snow), trots att han försöker le och ler med hela munnen så att varenda kvadratmillimeter av garnityret syns så ler han inte med ögonen och därmed känns han ungefär lika livfull som den där torra packen björkved i entrén på någon förorts-Coop.

Det är synd. Kärleken mellan Alicia Vikanders Vera Brittain och Kit Harringtons Roland Leighton är nämligen grundpelaren på vilken Testament of youth är byggd, filmen som är baserad på Brittains memoarer från tiden under första världskriget när hennes enda dröm var att som ung kvinna komma in på en utbildning på Oxford men vars livsuppgift blev att överleva männen som dog runt omkring henne och berätta deras – och hennes – historia.

Veras bror Edward spelas av Taron Egerton (från Kingsman) och hennes vän Victor av Colin Morgan (han som ser ut som Benedict Cumberbatchs lillebror, han som är med i andra säsongen av The Fall) och jag hade önskat att någon av dom bytt plats med Mister Vedklabbe, vilken boost för filmen, vilken handbromsvändning i 80 knyck för kärlek och passion det hade varit!

Testament of youth är – vad man än kan försöka läsa in mellan mina rader – en bra film. 129 minuter film kändes som 129 minuter film och jag hade rätt mysigt hela vägen. Regissören James Kent har fin fingertoppskänsla både i det stora och i det små och Alicia Vikander äger varenda scen hon är med i, vilket är många. Kanske till och med alla.

SPIDER

På biografen Victoria på Götgatan i Stockholm finns det en salong som är så liiiiten så liiiiiten. Är det mindre än tio personer i publiken kunde man lika gärna ha väntat in filmen på DVD och dragit in TV:n i städskrubben hemma.

Jag och en kompis såg Spider på denna salong dagarna efter premiären och vi var själva, helt själva. Två personer och en psyksjuk Ralph Fiennes, det är klart att det är en bioupplevelse jag minns och det ganska väl.

Spider (Ralph Fiennes) är ingen frisk man. Han är heller ingen man som jag tror luktar gott eller som behärskar konstformen tango. Han har bott på nåt institut för behandling av sin schizofreni i många år men är nu utskriven och väldigt långt ifrån kurerad. Via tillbakablickar får vi reda på hur uppväxten varit och hans relation med sin mamma, den relation som för många verkar vara den svåraste, djupaste och mest komplicerade av dom alla.

David Cronenberg är en regissör med många strängar på sin lyra. Till skillnad mot tex Woody Allen så vet man aldrig riktigt vad man får när man ser en Cronenberg-film. Det kan bli precis vad som helst. Det kan vara både högt och lågt, toppenbra eller jättekonstigt eller en kombination av hela tjofaderittan men det jag alltid vet är att det är något annorlunda jag kommer att få se.

Spider hamnar i facket ”udda och ganska beige” men det är långt ifrån en ointressant film. Lite långsam, lite illaluktande på det där ammoniak-viset och om jag ska fantisera ihop ett ljud som jag får i huvudet när jag tänker på filmen så är det smacket som blir när man håller munnen stängd, tar tag i ena kinden och drar utåt. Ett litet anspråkslöst klafs-smack sådär.

Att säga något annat än att Ralph Fiennes är svinbra på att spela psyksjuk vore rent idiotiskt för han ÄR bra här. Dessutom är han inte i närheten av att ta av sig kläderna, nej här gör han tvärtom, här är det fyra lager ljusbruna skjortor plus en kavaj som gäller.

Till förtexterna bjuder Cronenberg oss på något som vid första anblicken är flagnade putsväggar. Det är det inte, det är Rorschachtest i sin allra mest utvecklade form. Jag ser bland annat en trollslända med mangaögon och hängtuttar och en man som röker cigariller genom näsan.

Eller så är det bara flagnande putsväggar.

Inte vet jag.

Men jag ser ju vad jag ser.