Veckans klassiker: FORREST GUMP

Världen blir aldrig mer densamma när man sett den genom Forrest Gumps ögon.

Hur sant är inte det på en skala? Det kan vara det sannaste nån tagline-hittipåare någonsin hittipåat.

1994 var året då Tom Hanks blev Forrest Gump med oss alla och ja, jag skriver OSS ALLA för det här är en film ingen jäkel med fungerande hjärta kan värja sig mot. Kanske skulle inte alla ge den en fullsmockarfemma men jag undrar om det finns någon som med gott samvete kan såga den jämns med fotknölarna. Finns det det? Någon? Nån som vågar sig fram och erkänner sin hjärtlöshet? Nån som inte tycker det här är en charmig film? En fin film? En film att bli glad åt? Ledsen åt? En film som ger upphov till eftertänksamhet? Nähäpp, inte det, nämen då fortsätter jag min lilla hyllning.

Det här är den första filmen jag såg tre gånger på bio samma vecka. Det här är den enda filmen som kan få mig att gråta bara jag hör introt till förtexterna. Det här är den enda film som får mig att tänka på djupa livsfrågor när jag öppnar en Aladdinask. Det här är även den första ickeanimerade vuxenfilmen jag visade för mina barn och det kan ha varit bland det bästa jag gjort i mitt liv.

Att ge sina barn en bit av Forrest Gump tidigt i sina liv är att ge dom en syn på världen som alla borde ha. Det går inte att vara inskränkt, inte på nåt sätt, när man sett världen genom Forrests ögon. Det går inte att tänka att det finns sånt som är omöjligt, inte heller att tycka illa om räkor. Det finns nämligen inget som heter omöjligt. Allt är möjligt, precis allt. Historien om Forrest Gump är givetvis skruvad, tillspetsad och härligt knasig men jag tror att vi alla har upplevelser och möten som skulle kvala in i vår egen Gump-film om vi bara öppnade ögonen och tillät oss vara lite mer okritiska, orädda och en anings mer naiva.

Ur specialeffektssynpunkt är Forrest Gump en fulländad film. Med små men inte enkla medel har Robert Zemeckis och hans crew gjort en episk saga så verklighetstrogen att jag aldrig kan sluta häpna. Det här är filmmagi, det här är en klassiker, det blir liksom inte bättre än såhär. Jag älskar den här filmen och jag älskar allt Forrest Gump står för.

11 svar på ”Veckans klassiker: FORREST GUMP”

  1. Jag älskar Forrest Gump. Tyvärr har jag förstått att det i filmbloggarkretsar (i alla fall de där jag rör mig) inte är någon film man ”ska” tycka om. Men det gör jag alltså i alla fall. Tycker om.
    Glad att se att det i alla fall är en film vi är helt överens om!

  2. Jamen det känns väl lite såhär: när jag nu kommer att se om rullen inom snar framtid kan jag väl helt enkelt bara lägga in din recension efteråt. Liksom låna in den som en ett snyggt exempel på hur filmen är… 😉

    En helt galet fantastisk film. I love It!
    Kanske man skulle uppfinna betyget 6 till vissa alster…?

  3. Ehh, då tillhör väl jag konformisterna i Jessicas filmbloggkretsar 😉 Jag har av någon anledning aldrig kunnat älska Forrest reservationslöst och mitt enda flatskratt när jag såg den första gången kom vid referensen till ”some fruitcompany”. Jag hatar den inte, är bara ”helt ok”. Lite för smörig, lite för många sammanträffanden (om än snyggt utförda).

    Japp, jag är anti-krist…

  4. Jag har en bekännelse… Jag har bara sett den en enda gång. Och det var mycket riktigt som du är inne på när den var ny, för ”alla” såg ju denna film. Var det vanligare förr att vissa filmer sågs av ”alla”? Har det moderna, splittrade samhället med allt för många kommunikationskanaler gjort att vi inte längre kan drabbas av ”kollektiva sanningar”, eller kalla det gärna masspsykoser? Lite trist i så fall. Men, nu var det ju Forrest Gump vi pratar om. Kommer ihåg den som himla bra, men den har svalnat kraftigt, och nu sällar jag mig mer till Sofias församling. Kanske ett skäl nog att se om den…?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.