Filmtips i samarbete med Netflixguiden.se

Vissa människor växer aldrig upp – och det är väl skönt, tänker jag, när jag sitter i soffan och skrattar så jag gråter åt dom här totalt hjärndöda och numera lite äldre männen som fortfarande hittar på skit och halv-om-halvt slår ihjäl sig. Ingenting är snällare, tvärtom. Hisnande vidriga påhitt faktiskt. Men kul. Riktigt kul. Om man är lagd åt det hållet humormässigt såklart. Inte annars. Då är Jackass Forever 1/5.

Fler filmtips hittar du på Netflixguiden.se

Filmtips i samarbete med Netflixguiden.se

Jag trodde inte det var möjligt att sakna George Michael mer än jag gör men efter att ha sett dokumentären Wham! erkänner jag att nu är det fan illa. Vad skulle han dö för? Så satans onödigt!

Det här är en snäll dokumentär som inte vill någon illa men som ger en fin och nostalgisk inblick i denna grupps få år som aktiva. Underbar stund framför TV:n!

Fler filmtips hittar du på Netflixguiden.se

Filmtips i samarbete med Netflixguiden.se

Dissa inte den här filmen bara för att hela klanen Sandler är med i rollistan. Dissa heller inte den här filmen bara för att du är vuxen och den handlar om en tonårstjej. Dissa för övrigt ALDRIG filmer osedda. Det ger inte bara dålig karma, det är värre än så. Det är bara ynkryggar som gör sånt. You are so not invited to my Bat Mitzvah finns att se på Netflix.

Fler filmtips hittar du på Netflixguiden.se

Filmtips i samarbete med Netflixguiden.se

När störsköna Mille Dinesen (Rita i TV-serien Rita, hon med filmvärldens snyggaste jeansstjärt) gör en lättsmält komedi då tittar man, det är sen gammalt. Bytte bytte baby (eller Maybe baby som den också heter) är en dansk förväxlingskomedi av det lite annorlunda slaget. Perfekt för en fredagskväll i soffan.

Fler filmtips hittar du på Netflixguiden.se

Filmtips i samarbete med Netflixguiden.se

Att jag tycker 1988 är världens bästa filmår är ingen nyhet för de som känner mig. En nyhet för mig är däremot den sydkoreanska serien Reply 1988 som utspelar sig i Seoul just 1988, fast den kom ut redan 2015. Det är serier som denna man kan hitta om man går in på Netflixguiden.se. Såna jag inte visste fanns! Hux flux är det liksom roligt att kolla på Netflix!

Filmtips i samarbete med Netflixguiden.se

På Netflix kan du se den fantastiska, kolsvarta, läskiga, välskrivna och välspelade serien ”Huset Ushers undergång”. Åtta timslånga avsnitt som kryper sig innanför huden och som till och med gör en härdad skräckfilmstittare som jag en smula mörkrädd. Kanske det bästa Mike Flanagan gjort – och då är ändå The haunting of Hill House 5/5.

Fler filmtips hittar du på Netflixguiden.se

MALEVOLENT

Florence Pugh är den bästa unga skådespelaren jag sett sedan Nathalie Portman var liten men inte ens hon kunde beröra mig på samma sätt som Florence Pugh kan.

Här har vi alltså en tjej som 23 år gammal har övertygat mig både som psykisk instabil lady i Lady Macbeth, som trasig och ledsen midsommarfirare i Midsommar, som skolflicka i The Falling, som tuff wrestlingbrutta i Fighting with my family och i TV-serien The Little Drummer Girl.

I Malevolent spelar hon en tjej som tillsammans med sin bror åker runt och till folk och scammar dom, hittar på att hon kan se övernaturliga saker, att hon får kontakt med döda. Idén är att lura folk på pengar och det gör dom bra ända tills en dag då Angela (Pugh) faktiskt är med om något som skrämmer skiten ur henne. Ser hon spöken? Verkligen? Och vad kommer denna gåva ifrån? Är det ens en gåva förresten, är det inte mer en förbannelse?

Jag hittade den här filmen av en slump på Netflix och jag måste säga att den passade mig som handen i handsken just den kvällen jag såg den. H.E.L.V.E.T.E, jag blev skrämd! Den var otäck, filmen! Bra, såklart men ändå otippat att jag skulle bli SÅ pass rädd.

Jag kan inte göra annat än bjussa på detta filmtips i sommarnatten för alla som liksom jag uppskattar en ryslig film lite nu och då. Och Florence Pugh gör verkligen INGEN besviken.

OTHERHOOD

Motherhood, men utan M, det blir något helt annat. Det blir otherhood som i filmen med just det namnet förklaras som nån form av…bottenskrap? Kanske? Tre mammor med vuxna söner som INTE ENS BLIR UPPMÄRKSAMMADE PÅ MORS DAG! INTE ENS DET!?!!! SKAM GÅR PÅ TORRA LAND!!

Carol (Angela Bassett), Gillian (Patricia Arquette) och Helen (Felicity Huffman) har hållt ihop sin lilla ”mammagrupp” sedan sönerna var små och nu är dom alla tre utflugna och bosatta i olika delar av New York. Det blir Mors dag och då det visar sig att ingen av sönerna hört av sig (bortsett från ett sms som tydligen inte dög) beslutar sig dessa kvinnor att göra något dom hittills aldrig förut gjort. Dom knör in sig i Gillians gamla skrik-oranga Volvo 240 och åker till New York. Målet är att dom alla tre ska våldgästa sina söner och bo hos dom nån dag. Eller två. Eller tre. Det är lite oklart hur länge, det är en del uppsluppen ”Thelma-och-Louise-feeling” i bilen kan man säga när två av mammorna åker ifrån sina äkta män och den tredje från huset där hon bott med sin numera döde man i alla alla år.

Såklart blir detta en roadtrip både längs memory lane men också med nån form av ny framtid i sikte, något mammorna naturligtvis inte ser direkt dom kommer fram. En son är nämligen nydumpad och deprimerad, en är one-night-stand-kung och en är gay och bor i ett homosexuellt kollektiv.

Jag tycker filmen börjar lite knackigt men allt eftersom den tuggar på känner jag mig mer och mer bekväm med karaktärerna. Angela Bassett, Patricia Arquette och Felicity Huffman är tre skådespelare som inte har några som helst problem med att bjussa på sig själva och DET är filmens stora behållning tycker jag. Dom är otroligt olika varandra men jag köper deras vänskap rätt av OCH jag tycker att dom känns väldigt mänskliga.

Visst finns det saker att reta sig på med filmen – om man vill – men jag vill inte. Jag hade trevligt, jag blev underhållen, jag kände både med mammorna och för sönerna och det är väl ändå ett rätt bra betyg för en ”Netflix-bagatell”?

MURDER MYSTERY

Adam Sandler och Jennifer Aniston teamar upp igen (sist var i den charmiga pärlan Min låtsasfru från 2011) och denna gång i en Netflix Original-film med ett manus skrivet av James Vanderbilt.

Vanderbilts förra manus var Independence Day: Återkomsten och det är ett plus, det innebär nämligen att mina förväntningar på filmen är noll och detta alldeles oavsett två huvudrollsinnehavare som jag verkligen gillar.

Audrey Spitz (Aniston) har varit gift med sin Nick (Sandler) i en herrans massa år. Han jobbar som polis, hon som hårfrisörska och i alla deras gifta år tillsammans har hon drömt om att han ska ta med henne till Europa. Varje årsdag blir hon dock lika besviken. Hennes mustaschprydde äkta man har inte haft denna resa på världskartan, han är aningens mer torrboll, krass och hemmakär.

Av lite olika ödens nycker hamnar dom i alla fall till slut på denna europaresa och detta öde spelar dom bra många spratt. Dels träffar Audrey på en mångmiljardär på flyget som bjuder dom till hans superlyxiga yacht och dels får dom vara med om ett MORD just på denna båt. Det blir upprinnelsen till denna mordhistoria i vilkens anda Agatha Christie kan skönjas, i alla fall på ytan.

Adam Sandler och Jennifer Aniston är riktigt bra här, deras kemi är toppen, nästan lika bra här som i Min låtsasfru. Mitt enda problem med filmen är att den känns så light och så snabbproducerad och trots att jag vet att det är Netflix Original-stämpeln på filmen som får mig känna så så känner jag det likväl. Netflix själva har med sitt ”kvantitet före kvalitet”-utprånglande av egenproducerad (i stora stycken) skit gjort att min Netflix-tröttma är rätt massiv. Det är i nuläget den streamingstjänst jag tittar absolut minst på. Jag orkar liksom inte, det är too much.

Med detta sagt, visst kan det blir orättvist mot filmer som Murder Mystery men det spelar i sanningens namn ingen roll. Folk och fä och alla där emellan kommer se filmen ändå. Själv hade jag en okej stund framför TV:n men inte mer än så. Sandlers musche är det enda bestående minnet jag har av filmen. Den var fin.

ALWAYS BE MY MAYBE

Älskar man Keanu Reeves är det anledning nog att se den här filmen.

Han är inte med mycket men JÄVLAR vad han är med när han är med.

Resten av filmen är också okej. Ali Wong är alltid toppen. Randall Park är mysig.

Perfekt fredagsfilm.

Tänk. Vi lever på en jord på vilken även Keanu Reeves samtidigt knatar omkring. Tänk på det. Tänk på det en gång till. Sug in informationen.

Ja, det är okej att le.

THE PERFECTION

Två unga kvinnor. Två av världens främsta cellister. Ettan vars karriär är på väg uppåt. Tvåan vars karriär gick i stöpet då hennes mamma blev sjuk och hon tvingades sköta henne i hemmet i åratal. Ettan som är sprudlande glad och uppenbarligen sprängkåt så fort hon får se tvåan. Tvåan är missunnsam och oskuld.  Ja, tills hon träffat ettan en kväll alltså.

Både ettan och tvåan har blivit ”upptäckta” av ett musikaliskt par som även driver ett musikskoleinternat och den skolan fungerar som något slags ”nav” för berättelsen som för övrigt kan beskrivas som en thriller för treåringar.

Jag har sällan varit med om en film vars manus skriver mig som tittar så IHIHELVETE på näsan. Den på riktigt SPOLAR TILLBAKA för att scen för scen beskriva det man redan fattat har hänt. PÅ RIKTIGT alltså.

Jag blir dumihuvvet av att titta på den här filmen. Den fördummar mig, den förminskar mig, den gör mig förbannad och den gör mig ännu mer less på Netflix Original-filmer som återigen visar att kvalitet inte är dess starkaste sida.

Varför ger jag inte filmen en etta då, kanske du undrar? Med RÄTTA borde du undra det. Jo, såhär är det. Filmen inkluderar en lång sekvens som utspelar sig på en buss som befinner sig i bushen, nånstans utanför Shanghai. Den scenen är bland det bästa jag sett på film i år. Otroligt spännande, äcklig, välspelad, på gränsen till galen scen och jag gnyr och vrider mig och får fan panik själv bara av tanken att befinna mig i en liknande situation. Den scenen är alltså så pass klockren att jag höjer betyget för filmen ett snäpp. Fast helt ärligt, den scenen är FEM PLUS. Då kanske du förstår hur jävla illa resten av filmen är.

WINE COUNTRY

Ett gäng medelålders kvinnor ska fira en i ”tjejgänget” som fyller 50. Vad passar bättre än att åka på en gemensam vinresa till Napa Valley?

För en massa år sedan jobbade dessa sex kvinnor tillsammans på Antonio´s Pizzeria och trots att åren gått, alla dragit åt olika håll, män har kommit och gått, barn har fötts, karriärer har gått toppen eller i sank, trots allt detta så har vänskapen bestått.

Det här är Amy Poehlers regidebut och hon har dragit ihop en massa kvinnliga komiker för att sporta upp manuset, skrivet av Liz Cackowski och Emily Spivey. Det här är egentligen varken bättre eller sämre än något av alla löpande-band-producerade Netflix-filmer som vi vanligtvis ser med män (*host* Adam Sandler *host*) i huvudrollen men jag känner mig ändå lite besviken. Antagligen har jag högre förväntningar på Poehler & co men jag förstår inte riktigt varför.

Kanske är mitt problem inte förväntningar förresten, kanske är mitt problem att jag på något sätt förväntas känna igen mig (som alltid är fallet i så kallade ”tjejfilmer”)? Är det såhär kvinnor är? Kvinnor i grupp? Kvinnor i min ålder? Ja, kanske. Tydligen. Jag är bara inte med i den matchen.

Visst funkar filmen för stunden, den har ett visst underhållningsvärde men jag måste erkänna att jag varken skrattade eller fnissade åt en enda scen. Betyget blir en vääääldigt svag trea och detta endast för att jag just idag känner mig ovanligt snäll.