MALEVOLENT

Florence Pugh är den bästa unga skådespelaren jag sett sedan Nathalie Portman var liten men inte ens hon kunde beröra mig på samma sätt som Florence Pugh kan.

Här har vi alltså en tjej som 23 år gammal har övertygat mig både som psykisk instabil lady i Lady Macbeth, som trasig och ledsen midsommarfirare i Midsommar, som skolflicka i The Falling, som tuff wrestlingbrutta i Fighting with my family och i TV-serien The Little Drummer Girl.

I Malevolent spelar hon en tjej som tillsammans med sin bror åker runt och till folk och scammar dom, hittar på att hon kan se övernaturliga saker, att hon får kontakt med döda. Idén är att lura folk på pengar och det gör dom bra ända tills en dag då Angela (Pugh) faktiskt är med om något som skrämmer skiten ur henne. Ser hon spöken? Verkligen? Och vad kommer denna gåva ifrån? Är det ens en gåva förresten, är det inte mer en förbannelse?

Jag hittade den här filmen av en slump på Netflix och jag måste säga att den passade mig som handen i handsken just den kvällen jag såg den. H.E.L.V.E.T.E, jag blev skrämd! Den var otäck, filmen! Bra, såklart men ändå otippat att jag skulle bli SÅ pass rädd.

Jag kan inte göra annat än bjussa på detta filmtips i sommarnatten för alla som liksom jag uppskattar en ryslig film lite nu och då. Och Florence Pugh gör verkligen INGEN besviken.

OTHERHOOD

Motherhood, men utan M, det blir något helt annat. Det blir otherhood som i filmen med just det namnet förklaras som nån form av…bottenskrap? Kanske? Tre mammor med vuxna söner som INTE ENS BLIR UPPMÄRKSAMMADE PÅ MORS DAG! INTE ENS DET!?!!! SKAM GÅR PÅ TORRA LAND!!

Carol (Angela Bassett), Gillian (Patricia Arquette) och Helen (Felicity Huffman) har hållt ihop sin lilla ”mammagrupp” sedan sönerna var små och nu är dom alla tre utflugna och bosatta i olika delar av New York. Det blir Mors dag och då det visar sig att ingen av sönerna hört av sig (bortsett från ett sms som tydligen inte dög) beslutar sig dessa kvinnor att göra något dom hittills aldrig förut gjort. Dom knör in sig i Gillians gamla skrik-oranga Volvo 240 och åker till New York. Målet är att dom alla tre ska våldgästa sina söner och bo hos dom nån dag. Eller två. Eller tre. Det är lite oklart hur länge, det är en del uppsluppen ”Thelma-och-Louise-feeling” i bilen kan man säga när två av mammorna åker ifrån sina äkta män och den tredje från huset där hon bott med sin numera döde man i alla alla år.

Såklart blir detta en roadtrip både längs memory lane men också med nån form av ny framtid i sikte, något mammorna naturligtvis inte ser direkt dom kommer fram. En son är nämligen nydumpad och deprimerad, en är one-night-stand-kung och en är gay och bor i ett homosexuellt kollektiv.

Jag tycker filmen börjar lite knackigt men allt eftersom den tuggar på känner jag mig mer och mer bekväm med karaktärerna. Angela Bassett, Patricia Arquette och Felicity Huffman är tre skådespelare som inte har några som helst problem med att bjussa på sig själva och DET är filmens stora behållning tycker jag. Dom är otroligt olika varandra men jag köper deras vänskap rätt av OCH jag tycker att dom känns väldigt mänskliga.

Visst finns det saker att reta sig på med filmen – om man vill – men jag vill inte. Jag hade trevligt, jag blev underhållen, jag kände både med mammorna och för sönerna och det är väl ändå ett rätt bra betyg för en ”Netflix-bagatell”?

MURDER MYSTERY

Adam Sandler och Jennifer Aniston teamar upp igen (sist var i den charmiga pärlan Min låtsasfru från 2011) och denna gång i en Netflix Original-film med ett manus skrivet av James Vanderbilt.

Vanderbilts förra manus var Independence Day: Återkomsten och det är ett plus, det innebär nämligen att mina förväntningar på filmen är noll och detta alldeles oavsett två huvudrollsinnehavare som jag verkligen gillar.

Audrey Spitz (Aniston) har varit gift med sin Nick (Sandler) i en herrans massa år. Han jobbar som polis, hon som hårfrisörska och i alla deras gifta år tillsammans har hon drömt om att han ska ta med henne till Europa. Varje årsdag blir hon dock lika besviken. Hennes mustaschprydde äkta man har inte haft denna resa på världskartan, han är aningens mer torrboll, krass och hemmakär.

Av lite olika ödens nycker hamnar dom i alla fall till slut på denna europaresa och detta öde spelar dom bra många spratt. Dels träffar Audrey på en mångmiljardär på flyget som bjuder dom till hans superlyxiga yacht och dels får dom vara med om ett MORD just på denna båt. Det blir upprinnelsen till denna mordhistoria i vilkens anda Agatha Christie kan skönjas, i alla fall på ytan.

Adam Sandler och Jennifer Aniston är riktigt bra här, deras kemi är toppen, nästan lika bra här som i Min låtsasfru. Mitt enda problem med filmen är att den känns så light och så snabbproducerad och trots att jag vet att det är Netflix Original-stämpeln på filmen som får mig känna så så känner jag det likväl. Netflix själva har med sitt ”kvantitet före kvalitet”-utprånglande av egenproducerad (i stora stycken) skit gjort att min Netflix-tröttma är rätt massiv. Det är i nuläget den streamingstjänst jag tittar absolut minst på. Jag orkar liksom inte, det är too much.

Med detta sagt, visst kan det blir orättvist mot filmer som Murder Mystery men det spelar i sanningens namn ingen roll. Folk och fä och alla där emellan kommer se filmen ändå. Själv hade jag en okej stund framför TV:n men inte mer än så. Sandlers musche är det enda bestående minnet jag har av filmen. Den var fin.

ALWAYS BE MY MAYBE

Älskar man Keanu Reeves är det anledning nog att se den här filmen.

Han är inte med mycket men JÄVLAR vad han är med när han är med.

Resten av filmen är också okej. Ali Wong är alltid toppen. Randall Park är mysig.

Perfekt fredagsfilm.

Tänk. Vi lever på en jord på vilken även Keanu Reeves samtidigt knatar omkring. Tänk på det. Tänk på det en gång till. Sug in informationen.

Ja, det är okej att le.

THE PERFECTION

Två unga kvinnor. Två av världens främsta cellister. Ettan vars karriär är på väg uppåt. Tvåan vars karriär gick i stöpet då hennes mamma blev sjuk och hon tvingades sköta henne i hemmet i åratal. Ettan som är sprudlande glad och uppenbarligen sprängkåt så fort hon får se tvåan. Tvåan är missunnsam och oskuld.  Ja, tills hon träffat ettan en kväll alltså.

Både ettan och tvåan har blivit ”upptäckta” av ett musikaliskt par som även driver ett musikskoleinternat och den skolan fungerar som något slags ”nav” för berättelsen som för övrigt kan beskrivas som en thriller för treåringar.

Jag har sällan varit med om en film vars manus skriver mig som tittar så IHIHELVETE på näsan. Den på riktigt SPOLAR TILLBAKA för att scen för scen beskriva det man redan fattat har hänt. PÅ RIKTIGT alltså.

Jag blir dumihuvvet av att titta på den här filmen. Den fördummar mig, den förminskar mig, den gör mig förbannad och den gör mig ännu mer less på Netflix Original-filmer som återigen visar att kvalitet inte är dess starkaste sida.

Varför ger jag inte filmen en etta då, kanske du undrar? Med RÄTTA borde du undra det. Jo, såhär är det. Filmen inkluderar en lång sekvens som utspelar sig på en buss som befinner sig i bushen, nånstans utanför Shanghai. Den scenen är bland det bästa jag sett på film i år. Otroligt spännande, äcklig, välspelad, på gränsen till galen scen och jag gnyr och vrider mig och får fan panik själv bara av tanken att befinna mig i en liknande situation. Den scenen är alltså så pass klockren att jag höjer betyget för filmen ett snäpp. Fast helt ärligt, den scenen är FEM PLUS. Då kanske du förstår hur jävla illa resten av filmen är.

WINE COUNTRY

Ett gäng medelålders kvinnor ska fira en i ”tjejgänget” som fyller 50. Vad passar bättre än att åka på en gemensam vinresa till Napa Valley?

För en massa år sedan jobbade dessa sex kvinnor tillsammans på Antonio´s Pizzeria och trots att åren gått, alla dragit åt olika håll, män har kommit och gått, barn har fötts, karriärer har gått toppen eller i sank, trots allt detta så har vänskapen bestått.

Det här är Amy Poehlers regidebut och hon har dragit ihop en massa kvinnliga komiker för att sporta upp manuset, skrivet av Liz Cackowski och Emily Spivey. Det här är egentligen varken bättre eller sämre än något av alla löpande-band-producerade Netflix-filmer som vi vanligtvis ser med män (*host* Adam Sandler *host*) i huvudrollen men jag känner mig ändå lite besviken. Antagligen har jag högre förväntningar på Poehler & co men jag förstår inte riktigt varför.

Kanske är mitt problem inte förväntningar förresten, kanske är mitt problem att jag på något sätt förväntas känna igen mig (som alltid är fallet i så kallade ”tjejfilmer”)? Är det såhär kvinnor är? Kvinnor i grupp? Kvinnor i min ålder? Ja, kanske. Tydligen. Jag är bara inte med i den matchen.

Visst funkar filmen för stunden, den har ett visst underhållningsvärde men jag måste erkänna att jag varken skrattade eller fnissade åt en enda scen. Betyget blir en vääääldigt svag trea och detta endast för att jag just idag känner mig ovanligt snäll.

EXTREMELY WICKED, SHOCKINGLY EVIL AND VILE

Alla fans av Zac Efron bör se den här filmen. Varför? Det här är hans kanske bästa rollprestation hittills och då tycker jag ändå att han alltid är bra. Alla som fascinerat suger i sig det mesta om seriemördare i allmänhet och Ted Bundy i synnerhet kanske däremot kan skippa filmen. Konstigt va? Ja, det är mycket konstigt. Det här är ju en film som handlar om Ted Bundy men det är också en film som handlar väldigt lite om honom som våldsman och mördare då den koncentrerar sig på hans förhållande med Elizabeth Kendall (Lily Collins) och allt som händer runt omkring dom.

Inget fokus på mördarens offer alltså. Inget blod, inga direkt hemska scener. Jag tycker det blir komplicerat.

Ted Bundy var en charmig man. En snygg man. En man med talets gåva och sängkammarblick när han satte den sidan till. Och det gjorde han – såklart – när det gynnade honom. Han snurrade kvinnor kring sina fingrar och många var dom som höll honom bakom ryggen ända in i det sista. Hade han kunnat mörda fullt lika många kvinnor om han sett ut som Engla-mördaren Anders E? Troligtvis inte. Och det är DÄR jag tycker filmen hamnar lite snett. När den inte visar något av hemskheterna Bundy begår håller den sig på en nivå som blir tveksam. Bundy blir ”bara” en vardagspsykopat med trevligt yttre.

Visst, det kan vara jag som är överdrivet visuell i min önskan nu, att det bara är jag som önskar få se åtminstone något mer av offren och allt elände kring detta men jag tror inte min önskan är enbart min. Förutom detta aber tycker jag filmen är väldigt bra gjord, tidstypisk assnygg scenografi och skådespelare som (i princip) alla gör det dom ska, med Efron i spetsen. Filmen är kanske sevärd men den är lika lättglömd som en shoppinglista i en ICA-korg.

THE SILENCE

I kölvattnet av en del andra ”du-måste-sluta-använda-ett-av-sinnena-för-annars-dör-du-filmer” (A quiet place och Bird Box till exempel) finns nu The Silence på Netflix. Ett dumt och mycket ologiskt manus har bakats ihop till en thriller som i sina bästa stunder är tittbar och i sina sämsta så dum att jag baxnar.

Att anlita Stanley Tucci för huvudrollen är smart, det lurar säkert många att tro att filmen är intelligentare än den egentligen är, i alla fall ett bra tag – och inklusive undertecknad.

Här är det blinda flygande monster-alien-fåglar som riskerar att döda (den amerikanska) mänskligheten och dom är långt ifrån konsekventa, alienfåglarna. Nä, det här är korkat så det förslår ändå är filmen säkert underhållande nog för många. Jag själv hade svårt att se den utan att längta efter spolknappen och betygsmässigt är den otroligt nära en etta. Kanske är jag för snäll, kanske gillar jag Stanley Tucci FÖR mycket, kanske kommer jag ångra mig och korrigera betyget vad det lider? Just nu landar den i alla fall på bloggens kanske svagaste tvåa någonsin.

THE HIGHWAYMEN

Det finns egentligen bara en RIKTIGT bra anledning till att slösa två timmar och tolv minuter fritid på Netflix-filmen The Highwaymen: du saknar Kevin Costner och önskar att han kunde ha en roll i alla filmer av väsentlig vikt – och dom utan.

Det här är en film om Bonnie och Clyde men inte ur dom jagades synvinkel utan ur polisens. Sherifferna. Kevin och Woody.

Jag har svårt att riktigt ta filmen på allvar, den är snygg som fan och skådespelarna är toppen MEN den är samtidigt så ojämn och ibland så seg att jag nästan somnar. Sen tänker jag på hur jävla BRA Kevin Costner är och då blir filmen som av ett trollslag helt okej ändå.

En svag trea får det bli, inte mer.

 

THE DIRT

Ett av dom banden jag lyssnade allra mest på som barn var Mötley Crüe. Jag var ett stort och idogt fan och jag stod upp för sångaren Vince Neil i alla lägen. Tidningen Okej fick både en och två och tre insändare med mig som avsändare d(”Inte MIN Vince!!”) är jag protesterade mot tidningens uthängande av Vince Neil som nån form av kriminell, lufs och mördare men jag tror bara det var en av insändarna blev publicerade.

Nu finns The Dirt på Netflix, filmen som är baserad på Neil Strauss biografibok om gruppen, boken som heter just The Dirt. Alla fans av en härlig biografisk läsupplevelse bör ta sig an denna bok, den är i sanning en av dom mest underhållande, välskrivna OCH snabblästa tegelstenar jag någonsin läst.

Redan i filmens första sekunder har den mig fast. 80-talet, mitt älskade årtionde, det räcker med lite frisyrer och axelvaddar så är jag inne i rätt stämning. Sen radas dom upp, killarna. Nikki Sixx (Douglas Booth) och hans minst sagt stökiga barndom, sparrisen Tommy Lee (Machine Gun Kelly), åldermannen i sammanhanget, Mick Mars (Iwan Rheon) och hans sjukdom samt det blonda bombnedslaget Vince Neil (Daniel Webber).

För att vara en Netflix-original-film andas filmen väldigt mycket HBO. Det är så mycket bröst, så mycket sex, droger, kiss-och-andra-underlivs-skvätt att jag inte sett lika mycket sammantaget på ALLA Netflix produktioner sammantaget. Det är vågat men samtidigt, går det att göra på något annat sätt när det är denna grupp som står i fokus? Dom var ju såhär. DET var ju såhär.

Jag älskar den här filmen! Jag kommer se om den flera gånger! Jag fick gåshud när dom sjöng Live Wire första gången, ja, alla dessa låtar som jag lyssnat på på repeat, det är en del av mitt liv. Filmen må vara ytlig as fuck, i alla fall vid en första anblick, men se den är inte bara det. Det finns en svärta, ett mörker i alla dessa mäns liv och filmen ryggar inte för något av det. Samtidigt är filmen befriande kul i vissa sekvenser, snyggt och smart filmat när personerna bryter den fjärde väggen och pratar direkt till oss som tittar. Det är frejdigt och färgglatt och underhållande som FAN! Kantboll på full pott betygsmässigt.

TRIPLE FRONTIER

I avdelningen ”vuxna män gör saker tillsammans” kommer vi nu till en ny Netflix-film där före detta soldater ska stjäla pengar från en brasiliansk knarkkung innan denne ska mördas av samma soldater. Filmen hamnar i ordspråksavdelningen ”liten tuva stjälper ofta stort lass” eller ”den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”, det vill säga, pengar kan göra en både blind och dum – eller en kombo av dom båda.

Här får vi se en samling av det bästa Hollywood har att erbjuda av generiska Ken-män med Charlie Hunnam och Garett Hedlund i spetsen. Ben Affleck är med och ser plufsig-men-i-karaktär ut och Oscar Isaac visar återigen vilket ESS han är. Finns det någon genre han inte bemästrar?

Filmen är lång, strax över två timmar och den pendlar mellan riktigt jävla bra i vissa scener och otroligt korkad. Jag tycker den är svår att betygssätta men eftersom jag var underhållen mesta delen av tiden får den godkänt. Men ändå, ÄNDÅ, vissa logiska luckor i filmen är verkligen helt sjuuukt idiotiska.

PADDLETON

Obegripligt segt drama om en mustaschman med cancer och hans granne som pratar som om han har gröt i halsen.

Mark Duplass och hans elaka ögon har jag vant mig vid och jag skulle faktiskt vilja säga att jag tycker om honom som skådespelare nuförtiden men Ray Romano tål jag bara inte. Paddleton har då ett stort problem ur min synvinkel eftersom dessa två män är i bild oavbrutet och dom pratar minst lika ofta och mycket.

Filmen är givetvis inte helt utan små plus, den kan säkert ses som mysigt indie-gubb-härlig men för mig är det kantboll på lägsta betyget. Segt som sirap men ändå inte sött.

ISN´T IT ROMANTIC

Rebel Wilson är Nathalie, en kvinna som som ung växte upp med en kärlek till romcoms och en dröm att Richard Gere ska komma och rädda henne, precis sådär som han gjorde med Julia Roberts i Pretty Woman när det begav sig. Nu är hon vuxen och betydligt mer cynisk. Klart som faen att hon vet att livet inte är som i en romcom! Det är väl bara att jobba och ha sig, kämpa på och fortsätta vara osynlig för killarna.

Nathalie jobbar som arkitekt, har en assistent på kontoret, bor i en vanlig lägenhet ihop med sin uppfostrade hund. En dag blir hon påkörd och hamnar på sjukhuset och när hon vaknar till liv märker hon att allt runtomkring henne är förändrat. Det är liksom renare, snyggare, härligare på alla sätt. Fåglarna flyger i hjärtformationer, det är kliniskt rent på New Yorks gator, det är blombuketter överallt, det är lyckliga par i vartenda gathörn, romantisk musik spelas, snyggingar kollar in henne, hennes lägenhet är numera en fashionabel våning och hennes gräsrökande sure granne Danny är numera sådär underbart sprittande….gay!

Vad fan har hänt? Är Nathalie mitt i en….ROMCOM???!!!!?????

Jadu, vem kunde ana att en film som denna skulle knocka mig så ända in i benmärgen. Jag älskar den! Älskar den I tell you! Den är klockren från början till slut i allt från fiffigt manus till otippade musikalnummer till en humor som är både subtil OCH lagom under bältet (för att vara en PG 13 film). Rebel Wilson är sjukt bra och det gör mig superglad att se att hon har fått den här komiska rollen utan att för den skullen behöva dras med trötta tjockisskämt var och varannan minut (som i Pitch Perfect-filmerna till exempel).

Det här är nittio minuter må-bra-film, nedkokad i en film som stannar kvar och som funkar även för en omtitt. Tro mig. Jag har redan sett om den TVÅ gånger och fler kommer det bli!

THE NIGHT COMES FOR US

Jag läste Filmparadisets recension av den här filmen och blev enormt sugen att ta mig an den. Vilka superlativer! Jag gillade dessutom The Raid så jag kände mig inte speciellt rädd för vad en indonesisk actionfilm kan göra.

Med det sagt, det här var ett rent helvete att ta sig igenom. Det kändes som att titta på några som spelar TV-spel – och nej, det är verkligen inte en positiv kommentar. Det slåss oavbrutet filmen igenom, grundstoryn är så svag att den inte behövt finnas, det är slagsmålen och martial arts-scenerna som är filmens stomme och jag döööööööör så jävla trist är det!

Självklart förstår jag hur extremt svårt det måste vara att koreografera och filma dessa scener och viljan att ändå göra det kan imponera på mig, men ändå, det är väl en FILM, inte en dokumentär om tillblivelsen av slagsmålsscener?

Mängden blod, klegg och tarmar gör att filmen inte får lägsta betyg men sett till min känslomässiga investering (eller brist på) borde filmen få en etta (eller knappt det). Det här är ingenting att se om du inte sedan innan är en hängiven anhängare av asiatisk slagsmålsfilm men eller utan tillhyggen.

Filmen finns att se på Netflix.

BUSTER´S MAL HEART

Känner du att du vill ha mer av Rami Malek efter att ha sett honom briljera i Bohemian Rhapsody? Ett enkelt tips är att ratta in på Netflix och söka på filmen Buster´s mal heart.

Här spelar han Jonah, en tystlåten familjefar som känns väldigt nöjd med livet trots att allt inte riktigt är som han önskar. Han har en bedårande dotter och en fru han älskar men på grund av dålig ekonomi och i väntan på att dom ska kunna spara ihop lite pengar bor dom hemma hos hans svärföräldrar. Jonah jobbar natt på ett sjaskigt hotell och lider av sömnbrist. Ringarna under ögonen blir större och större och rödare och rödare och han verkar inte kunna se någon förändring i sikte. Han önskar byta till dagskift med hotellets manager vill inte gå honom till mötes.

En natt kommer en namnlös man (DJ Qualls). Han behöver ett rum. Han vill dock inte uppge sitt namn och ej heller visa sitt leg varpå Jonah är förbjuden att hjälpa honom. Den namnlöse mannen säger att han är ”den siste frie mannen” och börjar prata med Jonah om en annorlunda typ av livsåskådning. Han är en mix av ödesmättad mindfulnessnubbe och foliehatt skulle jag vilja säga men Jonah fastnar. Och lyssnar. Och förändras.

Det här är en film skriven och regisserad av Sarah Adina Smith, en ung kvinna som i mina ögon (efter att jag sett denna film) känns som en jätteintressant filmmakare att följa framöver. Det här är hennes andra och senaste långfilm i karriären (den första, The Midnight Swim, kom 2014) men efter den här filmen har hon mest regisserat TV-serieavsnitt. Tyvärr. För det är ”nåt” med det här manuset jag verkligen gillar. Den har samma typ av creepy luddighet som Fight Club, Twin Peaks, The Double och Enemy och det är svårt att inte dras med i Rami Maleks känslosvängningar. För att vara ett svart psykologiskt drama är den förvånansvärt lättsedd.

Ett filmtips i vårvinternatten!

Finns att se på Netflix!