Min låtsasfru

10 juni, 2011

Danny Maccabee (Adam Sandler) lever mitt i en livslögn. Med en bred guldring på vänster ringfinger skulle man lätt kunna tro att han är gift men så är inte fallet. Ringen är inget annat än en babemagnet och ett hjälpmedel för att karln ska få ligga utan att behöva ta konsekvenserna efteråt, konsekvenser som stavas riskera att bli kär och det otäcka i att ha någon nära.

När han träffar det blonda unga bombnedslaget Palmer (Brooklyn Decker) har han ringen i byxfickan men hon hittar den, blir förbannad och han får panik. Det är ju henne han vill ha, alldeles på riktigt vill han ha henne och han är villig att göra vad som helst för att få henne även om det innebär att ljuga ihop ett helt liv inklusive en ex-fru vid namn Devlin (Jennifer Aniston) som egentligen heter Katherine och är hans assistent på plastikoperationsmottagningen och två biologiska barn som egentligen är bara Katherines.

Dart, längdhopp, schack, slalom och bågskytte. Det är fem exempel på mätbara fritidsaktiviteter. Det är lätt att veta om det går bra eller dåligt, om det är ett lyckat kast, hopp, drag, åk eller skjut. Filmtittande är en subjektiv hobby. Det finns inga rätt och fel, inga åsikter som är skrivna i sten. Magkänslan är den enda logiska mätmetoden för det spelar ingen roll om en film är kliniskt korrekt uppbyggd, ljussatt och klippt om den är tråkig så klockorna stannar. Precis som tvärtom. Det har ingen betydelse om en komedi egentligen är dum som en åsna om jag sitter framför TV:n och skrattar. Då funkar den. Tänker jag dessutom på filmen flera dagar efteråt med en härlig känsla av att ha en glödhet kamin i magen, ja då ÄR den bra, då har den lyckats med sitt syfte.

Min låtsasfru gör egentligen allt fel som film. Det är en komedi med en speltid på i det närmaste två timmar, det är en handling som kretsar kring en egocentrisk och  ljugande man och folk som säljer sig för att backa upp honom, det är en ung vacker blondin som köper det ena galnare än det andra utan att ifrågasätta det minsta och detta för att hon vill ha icke-snyggingen Sandler vars humor hon inte ens förstår och denne Sandler har med stigande ålder verkligen blivit kiss-och-bajs-filmernas svar på Woody Allen: han får alltid alla snyggingar oavsett åldersskillnad.

Nu har Adam Sandler ingenting mer med Min låtsasfru att göra än att han är skådespelare och producent men den är ändå fullsmockad med ALLT som kännetecknar en Sandler-film. Det är missbildningar, utanförskap, bajsskämt, tjommigheter med barn som är både svinenerverande och charmiga på en och samma gång och kända ansikten i små roller. Kanske är det det sistnämnda som gör Min låtsasfru till en annorlunda film i Sandlers repertoar då det inte är Steve Buscemi och/eller Rob Schneider som fått den lilla värstingrollen utan Nicole Kidman! Hennes minutrar framför kameran är komisk filmhistoria om du frågar mig. Hon släpper loss på ett sätt som känns väldigt otypiskt Kidmanskt och jag gapskrattar.

Dennis Dugan har regisserat flertalet av Sandlers filmer (och så även denna) men jag undrar om han någonsin fått fram ett mer personligt uttryck än just här. Att han gjort mycket rätt med Kidman är utom allt tvivel men även Jennifer Aniston känns avslappnad och “sig själv” på ett sätt som jag inte sett på länge. Hon och Sandler klickar dessutom på ett sätt som objektivt borde vara jättefel och superkonstigt men jag tycker dom känns äkta och jättefina tillsammans. Hon kanske skulle lägga alla sina six-pack-snubbar på hyllan och leta en rolig lite fulare livskamrat istället?

Precis som med alla Adam Sandler-filmer så tror jag det finns två läger, antingen gillar du dom eller så gillar du dom inte. Det är liksom det grundläggande och eftersom jag gillar både honom och hans filmer så kan jag inte värja mig mot det här.

Filmen är charmig och välspelad och framförallt så är den ROLIG nästan hela tiden! Hur ofta händer det?

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia juni 10, 2011 kl. 14:15

Fascinerande att Sandler själv aldrig tröttnar på den här rollen — killen som har en angle men som sedan blir Kär På Riktigt. Men iofs, liknelsen till Woody Allen var ju riktigt klurig. Det kanske blott och bart är tjejerna det hänger på?

Svara

Fiffi juni 10, 2011 kl. 15:34

Sofia:
Liknelsen med Woody Allen skulle gå att analysera länge. Den där kärleken till ordbajseriet – och gärna sitt eget – är ju också en gemensam punkt likaså att ingen av dom är speciellt snygg men ÄNDÅ flockas (dom unga) fotomodellerna kring dom som getingar kring blandsaft. Inget fel på dessa mäns självförtroende i alla fall, däremot självbilden 😉

Svara

Sofia juni 11, 2011 kl. 10:12

Eller också är det självförtroendet det är fel på — ingen av dessa män skulle kanske lägga an på tjejer av den åldern och kalibern i “verkligheten”. Lite som halvfula musiker som har en massa tjejer klängades på sig i musikvideon.

Svara

Fiffi juni 11, 2011 kl. 17:25

Sofia:
Woodys dotter/pingla/fru har väl rätt ålder men kanske inte riktigt rätt snygghetsfaktor jämfört med tjejerna i filmerna men det var ett bra – men rätt äckligt – försök 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: