JACKIE

Jackie Kennedy, henne känner man väl till? Frisyren, kläderna, den svala späda uppenbarelsen som var en trendsetter för kvinnor världen över. Gift med JFK, hon satt med i bilen när han blev skjuten, mamma till två barn. Hon borde ha varit en rätt spännande kvinna med en fascinerande livshistoria väl värd att berätta på film.

MEN DÅ KANSKE MAN SKULLE HA GJORT NÅT MER AV VÄRDE ÄN ATT NÖJA SIG MED ATT TYPECASTA NATALIE PORTMAN SOM JACKIE? NÅT MER?? KANSKE?? KANSKE BEMÖDAT SIG OM ATT FAKTISKT BERÄTTA NÅT OM MÄNNISKAN BAKOM YTAN? VEM HON ÄR? VAR HON KOM IFRÅN? NÄHÄ, INTE DET? INTE ENS SKRAPA…LITE?

Kan det vara så att Jackie Kennedy var en sån ytlig och själlös människa som hon framstår i filmen? Kan det vara så att den där ångestdrypande musiken komponerad av Mica Levi som låg som en nervös och alldeles för hög ljudmatta över hela filmen (precis på samma sätt som hennes musik gjorde i Under the skin) gjorde mig freakin GALEN I HUVUDET och att jag därför inte kunde ta till mig filmen? Ja. Jag tror det. Och oavsett vad det berodde på så finns det ingenting i filmen som berörde mig.

Det jag kan ge filmen som ett plus är att den är snygg. Otroligt snygg. Men vem är förvånad? Vem gör en film om Jackie Kennedy utan att se till att ytan är perfekt? Nä, precis, ingen. Det är bara det att yta är fullkomligt ointressant. Tänk om man hade fått se hur Jackie var en vanlig eftermiddag. Vad hon gillade att göra. Hur hon hängde med sina barn och hur hon mådde när hon tvingats begrava två andra barn. Jag hade velat se ett liv liksom, för jag är rätt säker på att det finns en ”vanlig vardagssida” hos alla människor men just Jackies hade uppenbarligen ingenting på vita duken att göra. Nämen gud nej, hon kan ju inte framställas som MÄNSKLIG. Hur skulle DET se ut?

Natalie Portman är naturligtvis perfekt i rollen som Jackie och självklart är hon Oscarsnominerad för sin roll. Något annat var naturligtvis inte att vänta.

(en extreeeeemt svag tvåa, det är så nära en etta att det nästan är larvigt)

Jag pratar om Jackie i avsnitt 74 av Snacka om film och jag såg den på Stockholm Filmdagar samtidigt som några av mina filmbloggarkompisar. Här är deras tankar om filmen:
Sofia
Christian
Jimmy
och Simon

NO

Ibland när jag går på (tråkiga) 3D-visningar brottas jag med tvångstanken att ta av mig glasögonen och försöka titta på filmen utan.

Ibland brottas jag bra och behåller glasögonen på, ibland vinner tvångstanken och jag drar upp glasögonen i pannan, tittar på filmen nån minut eller två och sen, sen, seeeeeen kommer huvudvärken som ett brev på posten.

Att titta på No är som att trycka ner migrän i huvudet i 118 minuter. Den är filmad så den ska se ”gammal” ut, som en dokumentär om man så vill eller bara tidstypiskt från Pinochets Chile anno 1988. Tanken är god men resultatet förkastligt. Det är som att titta på dålig 3D utan glasögon – i TVÅ FUCKING TIMMAR!

Jag är ledsen, jag vet inte om jag ens kan bedöma filmen. Två pauser för Alvedon-intag, smärta mellan ögon och öron, så svindåligt gjord film rent fototekniskt att en kanske bra story går förlorad. Gael García Bernal är som alltid bra och han är fin i skägg men helt ärligt, filmen är piss.

Vad gör man inte för en filmspanarkompis, jag hade lovat Jojjenito att titta på filmen.Vad tyckte han? Här är hans funderingar kring No, en film som blev Oscarsnominerad för Bästa utländska film 2012. Jag hoppas han slapp huvudvärk.