BACK TO THE 80´S: KARATE KID (1984)

.

.

.

Om man ska föra över The Karate Kid himself, Ralph Macchio,  till nutid så var han som en mix av Darin-på-tandställningstiden, Jaden Smith-när-han-fortfarande-var-charmig, Logan Lerman och en hundvalp. Han var SÅ söt och han var SÅ stor och filmen var SÅ het. Karate Kid var verkligen The Shit 1984.

När jag ser om filmen kan jag förstå varför, jag kan verkligen det, för filmen håller fortfarande! Jag vet inte om det är otippat men för mig är det det. Färgerna, musiken, historien, mysigheten, jag tror faktiskt att det går att uppskatta filmen även utan att trä nostalgipåsen över TV:n. Storyn om den mobbade pojken som får hjälp av en martial arts-kunnig äldre man för att bli duktig på karate är så pass allmängiltig att den utan tvekan tål att ses även av yngre generationer – och nej, bara för att man är ung behöver man inte nödvändigtvis välja remaken med Jaden Smith i huvudrollen.

Ralph Macchio är inte bara söt, han spelar rollen som Daniel med den äran, Daniel som är betuttad i blonda Ali (Elisabeth Shue) och som i alla situationer gör så gott han kan.

Jag tyckte bra om filmen när jag var 12 men den funkar finfint även när jag är 42. Och Cruel summer med Bananarama har aldrig låtit bättre än här.

Wax on… wax off. Wax on… wax off.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer ännu en film från 1984. En riktig höjdare!

HITCHCOCK

Trivia är en ganska kul grej. Att ta reda på värdelöst vetande om människor kan skänka mig stor glädje och även om glädjen till synes bara är kortvarig så fastnar en del av informationen nånstans i hjärnan och kan tas fram när det behövs som bäst, typ när det spelas TP och jag är i desperat behov av den sista tårtbiten.

Vissa människors trivia är såklart bra mycket mer intressanta än andra men jag undrar om jag inte hittat trivians totala lågvattenmärke i filmen Hitchcocks regissör Sacha Gervasi.

”His mother is Canadian who lives in London and Toronto” är den information jag hittar om honom på hans Imdb-sida. Klickar jag vidare kan jag läsa att han var trummis i bandet Bush innan bandet blev känt och att han var den sista som intervjuade dvärgen Hervé Villechaize innan denne tog sitt liv 1993. Att han har en dotter med Ginger Spice Geri Halliwell visste jag sedan innan, Bluebell Madonna. Men erkänn att det är torftig info!

Jag undrar hur det kom sig att just denne Gervasi-man fick chansen att regissera den här filmen. Hitchcock måste ändå räknas som nån form av ”storfilm” och jag tror inte direkt den var gratis att göra. Sir Anthony Hopkins ikläder sig inte rollen som glufsande tjockis utan pröjs, inte ens om tjockisen heter Alfred Hitchcock. Helen Mirren går inte gratis med på att spruta in så mycket botox i området mellan överläppen och näsan att det enbart är morrhåren som fattas för att hon ska kunna ta en roll i musikalen Cats. Scarlett Johansson går mest omkring och är mysig som Janet Leigh och Jessica Biel kan inte gestalta något annat på film än den mänskliga versionen av en animerad disneyflicka men ingen av dom lyfter ett finger för mindre än en shitload av dollars.

Usch, jag vet att jag låter grinig nu men jag är det faktiskt inte. Skenet bedrar. Jag hade nämligen NOLL förväntningar på månadens filmspanarfilm annat än att kanske få sova gott en stund och sett till mina förväntningar så överraskade filmen på ett positivt sätt. Jag hade en trevlig stund i biosalongen men nu när det gått några dagar måste jag säga att känslan av filmen svalnat betänkligt. Varför? Jag vet inte. Kanske för att filmen var ytlig och tveksamt filmad, kanske för att Anthony Hopkins inte direkt briljerade med sina påklistrade extrakilon och plutande läppar, kanske för att filmen känns väldigt otydlig. Vem ingår i den typiska målgruppen? Vi i Filmspanarna borde rimligtvis göra det då Hitchcock handlar om inspelningen av Psycho, en film som dom flesta  filmintresserade har sett både en och två gånger men jag tror inte jag kommer att få läsa så värst många hyllningar från mina filmspanarvänner idag.

Helen Mirren och Scarlett Johansson är dom som ger filmen det där lilla extra som gör att den blir godkänd i mina ögon, samt scenerna från själva filminspelningen. Jag hade gärna sett att filmen haft mer fokus på detta. Nu blev det lite tjosanhejsan över alltihop och det är inte så man skapar en filmklassiker. Alfred Hitchcock visste det, Sacha Gervasi har ingen aning.

Läs gärna mina filmspanarkollegors recensioner av filmen: Filmparadiset,  Fripps filmrevyer, Har du inte sett denJojjenito, Mode+FilmPlox, Rörliga bilder och tryckta ord och The Velvet Café.