MEAN CREEK

Den unge pojken Sam (Rory Culkin) får stryk i skolan av en tjock pojke vid namn George. Mobbaren George (Josh Peck) går runt med sin filmkamera och gör livet surt för många både fysiskt och mentalt och det verkar som att det inte går att få slut på eländet och göra nåt åt hans taskiga beteende.

Sam sitter med en iskall ärtpåse och försöker kyla ner huvudskadan samtidigt som han berättar för sin äldre bror Rocky (Trevor Morgan) om vad som hänt och tillsammans bestämmer dom sig för att ge igen. På nåt sätt måste dom få George att sluta vara en sån vidrig ursäkt till människa. Dom sätter planen i handling och involverar Rockys två vänner Clyde (Ryan Kelley) och Marty (Scott Mechlowicz från Eurotrip) samt Sams flickvän (Carly Schroeder) och självklart slutar det i en tragedi, hämndlystna planer har en tendens att göra det.

Mean Creek är en såndär film som borde göra så JÄVLA ont att se och grejen är den att halva filmen GÖR ont, den gör svinont, är sjukt bra och hemskt jobbig. Halva filmen alltså. När exakt halva filmen gått borde filmen lika gärna kunna ta slut men då hade den varit 45 minuter lång och klassats som en kortfilm. Å andra sidan hade det antagligen blivit väldens bästa kortfilm.

Det behagliga med filmen, om det nu finns något som är behagligt, är att ingenting är svart och ingenting är vitt. Ungdomarna är som ungdomar är, det finns inga änglar och det finns inga demoner. Det finns på ytan snälla kids som gör jävliga saker och det finns jävliga kids som under ytan är rätt snälla.

It runs in the family

Det här är ett litet anspråkslöst drama som inte gör mycket väsen av sig nånstans egentligen. Men även ett litet anspråkslöst drama kan bjussa på maffiga scener och här är det en hel del av den varan. Det finns en del scener av sällan skådat slag i filmhistorien och nu överdriver jag inte ens.

Filmens nav är advokaten Alex Gromberg (Michael Douglas). Han är gift med Rebecca (Bernadette Peters) och utåt sett har dom det rätt bra men tristessen har smugit sig in i förhållandet och allting känns lite avsomnat, sexlivet speciellt.

Dom har två söner, lillebror Eli (Rory Culkin) som precis börjat intressera sig för tjejer och är kär i en tjej med näsring och svarta kläder och Asher (Cameron Douglas) som tycker det är roligare med droger, tjejer och att spela musik än att studera och nu börjar hela hans liv gå utför i en väldig fart. Sen får vi även lära känna farfar Mitchell (Kirk Douglas) och farmor (Diana Douglas) och upptäcka en del av problematiken med att bli gammal.

Såg du nu? Fyra personer med efternamnet Douglas – i samma film – och filmen heter It runs in the family. Det gör det verkligen, det är en bra titel i det här fallet. Michael är pappa till Cameron även i verkligheten, Kirk är pappa till Michael och farfar till Cameron även i verkligheten och Diana Douglas är faktiskt Michaels riktiga mamma och ex-fru till Kirk (dom var gifta 1943-1951) och alltså farmor till Cameron även i verkligheten. Vetskapen om detta gör att många scener får en djupare dimension än om skådespelarna varit vilka-som-helst. Speciellt dansscenen, där farmor får farfar att stänga av TV:n trots att det är en pågående Yankeesmatch och dom tar sig en stilla svängom på vardagsrumsgolvet. Då rinner mina tårar, det är verkligen en fin scen. Scenen med tre generationer Douglas i en eka hör också till höjdarna.

Det finns som sagt en hel del som är bra med den här filmen även om den är ganska basal i sitt upplägg men det som jag bär med mig som det starkaste minnet av filmen är Alex och Rebeccas lägenhet som enligt mitt tycke och smak är det ULTIMATA boendet. Mixen av industrilokal, starka färger, konst, naturmaterial, leksaker och Ikea är en perfekt symbios och jag vill bo i den där lägenheten. Jag vill bo där. VILLVILLVILLVILLVILL. Men min vilja står och växer i skogen, jag vet och tills den inte gör det så tänker jag fortsätta drömma.  Nu vet jag i alla fall att mitt drömboende redan existerar.

Här finns filmen att hyra.