SMALL APARTMENTS

Jonas Åkerlund. Avklippta tånaglar i ett kuvert. Little Britain-Matt Lucas. En död man. Drömmen om Schweiz. James Caan. Rosa flocktapet. Juno Temple. Massor med tomma PET-flaskor. Rebel Wilson. En jättefin gammal kermitgrön Ford. Johnny Knoxville. En stor tutande lur. James Marsden har lagt hår. Blodspott. Fuck life. En pratande hund. Landstingskalsonger. DJ Qualls är inget barn längre. Bowling. Dolph Lundgren. Soldusch. Självhjälpsbok. Rosie Perez. Lukten av terpentin. Amanda Plummer. Höga vita strumpor och lågskor. Mord. En brunklädd Billy Crystal. Kikarspana på grannar. Misshandel. Misär. Hårlös albino.

Och Per Gessle.

Vilken jävla skön åktur!

VÄNNER FÖR LIVET

Jag vill tycka bra om Adam Sandler, jag vill verkligen det, men efter att ha sett Jack & Jill var det svårt. Diskussionerna om varför Adam Sandler alltid alltid spelar samma typ av person gick varma kring middagsbordet. Gör han det för att han bara tackar ja till såna roller? Gör han det för att han bara får såna roller? Gör han det för att han inte kan agera med fler dimensioner än kiss-å-bajs-å-under-bältet-humor? Visserligen är det kiss-å-bajs-å-under-bältet-humor som jag oftast gillar men ändå. Har han fler dimensioner än en?

Vänner för livet är en film jag medvetet valde bort när den kom, kanske för att jag inte ville se Adam Sandler i en ”svår” roll, jag har ingen annan vettig förklaring. När jag stoppar filmen i spelaren en alldeles vanlig vardagskväll så slår det mig: utan Adam Sandler i huvudrollen hade det nog knorrats mer angående valet av film. Barnen sa ingenting, satt bara uppkrupna i soffan och tittade på detta stillsamma och ganska sorgliga tvåtimmarsdrama utan så mycket som en kisspaus. Jag gjorde detsamma. Jag satt och jag tittade, jag tänkte inte så mycket, jag bara var.

Don Cheadle och Adam Sandler spelar Alan och Charlie, två män som bodde tillsammans när dom pluggade till tandläkare men som livet tufsat till på väldigt olika vis. Alan är välbärgad, har en fin familj och mår på utåt sett jättebra, Charlie däremot förlorade fru och döttrar i en olycksalig flygkrasch den 11:e september 2001 och sedan dess har han inte varit sig själv. Charlie har stängt av verkligheten, han lever som i en egen bubbla och släpper inte någon in på livet.

När Alan av en slump springer på Charlie tas deras vänskap upp på nytt och även om dom på ytan ser ut som totala motsatser så är dom egentligen ganska lika. Alan har också stängt av, hans liv går på autopilot och han har minst lika mycket att läsa av Charlie som tvärtom.

Nå. Funkade Adam Sandler som ”svår”? Ja det tycker jag. Han har utseendemässigt anammat uteliggarstajlen fast han är tillräckligt tät för att aldrig mer jobba. Jag inbillar mig att han luktar fränt, sådär som gammal och småfuktig hud kan lukta. Håret är yvigt och allt annat än välklippt och han är mycket asocial i sitt beteende. Ändå, alltså ÄNDÅ, är han The Loveinterest för värsta snyggaste kvinnan och det är här det skiter sig lite för mig.

Claudia Schiffer i sina glansdagar skulle aldrig gå fram till Jokke 45 som sitter på en parkbänk halftomhalft nedkissad och totalt innesluten i sin egen värld och pysslar med ingenting annat än ett katatoniskt gungande. Hon skulle aldrig lägga lystna blickar på honom, och aldrig i helvete gå och köpa en pizza som dom delar på och sen liksom skicka ut signalen ”jag vill inte leva en dag till i mitt liv utan dig”. DET FUNKAR INTE SÅ. COME ON! DET ÄR INTE TROVÄRDIGT. Det blir inte mer trovärdigt för att det är i en hollywoodfilm och speciellt inte när en smutsig Adam Sandler är den katatoniske. Men om och när jag lyckas bortse från detta faktum så är filmen helt okej. Jag tycker väldigt mycket om musiken, den påminner mig om Rolfe Kent´s musik till Sideways och den gör att filmen känns mysig och faktiskt inte så långt som den är.

Adam Sandler har återupprättat sig i mina ögon. Nu är han på noll igen.

Här finns filmen.

DEEP BLUE SEA

Den finländske regissören Renny Harlin har en rätt cool meritlista: Terror på Elm Street 4, Die hard 2, Cutthroat Island, Ford Fairlane, Long kiss goodnight, stallonehöjdaren Cliffhanger och väldigt mycket mindre stallonehöjdaren Driven för att nämna några.

Han var gift med Geena Davis under större delen av 90-talet och det var då han var som hetast. Eller, ja, då var han het. Nu är han skild från Davis sen en massa år tillbaka och det är inte mycket snack om honom alls även om han faktiskt gjorde Exorsisten: Begynnelsen 2004 som jag såg alldeles sönderpratad av skitungar på en förortsbiograf.

Det var i alla fall 1999 som han drämde till med den riktiga höjdpunkten i sin karriär: hajacstionfilmen Deep blue sea.

Mitt ute i havet har ett forskarlag byggt ett hajobservatorium eftersom dom hittat ett ämne i hajarnas hjärnor som skulle kunna vara ett botemedel mot Alzheimer. Men hajar är smarta djur. Och hungriga.

För att vara en läskiga-djur-under-vatten-film dräller det av riktigt bra skådespelare. Saffron Burrows, Stellan Skarsgård, Samuel L Jackson, Thomas Jane, Michael Rapaport och stjärnan som lyser allra klarast: LL Cool J. Han är grymt underskattad som skådelspelare.

Jag hatar hajar och är livrädd för vatten och det här är en kombination som skrämmer skiten ur mig varenda gång jag ser filmen, hur keckiga effekterna stundtals än är. Alltså, det här funkar SÅ JÄVLA BRA på mig.