VÄNNER FÖR LIVET

30 september, 2012

Jag vill tycka bra om Adam Sandler, jag vill verkligen det, men efter att ha sett Jack & Jill var det svårt. Diskussionerna om varför Adam Sandler alltid alltid spelar samma typ av person gick varma kring middagsbordet. Gör han det för att han bara tackar ja till såna roller? Gör han det för att han bara får såna roller? Gör han det för att han inte kan agera med fler dimensioner än kiss-å-bajs-å-under-bältet-humor? Visserligen är det kiss-å-bajs-å-under-bältet-humor som jag oftast gillar men ändå. Har han fler dimensioner än en?

Vänner för livet är en film jag medvetet valde bort när den kom, kanske för att jag inte ville se Adam Sandler i en “svår” roll, jag har ingen annan vettig förklaring. När jag stoppar filmen i spelaren en alldeles vanlig vardagskväll så slår det mig: utan Adam Sandler i huvudrollen hade det nog knorrats mer angående valet av film. Barnen sa ingenting, satt bara uppkrupna i soffan och tittade på detta stillsamma och ganska sorgliga tvåtimmarsdrama utan så mycket som en kisspaus. Jag gjorde detsamma. Jag satt och jag tittade, jag tänkte inte så mycket, jag bara var.

Don Cheadle och Adam Sandler spelar Alan och Charlie, två män som bodde tillsammans när dom pluggade till tandläkare men som livet tufsat till på väldigt olika vis. Alan är välbärgad, har en fin familj och mår på utåt sett jättebra, Charlie däremot förlorade fru och döttrar i en olycksalig flygkrasch den 11:e september 2001 och sedan dess har han inte varit sig själv. Charlie har stängt av verkligheten, han lever som i en egen bubbla och släpper inte någon in på livet.

När Alan av en slump springer på Charlie tas deras vänskap upp på nytt och även om dom på ytan ser ut som totala motsatser så är dom egentligen ganska lika. Alan har också stängt av, hans liv går på autopilot och han har minst lika mycket att läsa av Charlie som tvärtom.

Nå. Funkade Adam Sandler som “svår”? Ja det tycker jag. Han har utseendemässigt anammat uteliggarstajlen fast han är tillräckligt tät för att aldrig mer jobba. Jag inbillar mig att han luktar fränt, sådär som gammal och småfuktig hud kan lukta. Håret är yvigt och allt annat än välklippt och han är mycket asocial i sitt beteende. Ändå, alltså ÄNDÅ, är han The Loveinterest för värsta snyggaste kvinnan och det är här det skiter sig lite för mig.

Claudia Schiffer i sina glansdagar skulle aldrig gå fram till Jokke 45 som sitter på en parkbänk halftomhalft nedkissad och totalt innesluten i sin egen värld och pysslar med ingenting annat än ett katatoniskt gungande. Hon skulle aldrig lägga lystna blickar på honom, och aldrig i helvete gå och köpa en pizza som dom delar på och sen liksom skicka ut signalen “jag vill inte leva en dag till i mitt liv utan dig”. DET FUNKAR INTE SÅ. COME ON! DET ÄR INTE TROVÄRDIGT. Det blir inte mer trovärdigt för att det är i en hollywoodfilm och speciellt inte när en smutsig Adam Sandler är den katatoniske. Men om och när jag lyckas bortse från detta faktum så är filmen helt okej. Jag tycker väldigt mycket om musiken, den påminner mig om Rolfe Kent´s musik till Sideways och den gör att filmen känns mysig och faktiskt inte så långt som den är.

Adam Sandler har återupprättat sig i mina ögon. Nu är han på noll igen.

Här finns filmen.

{ 8 comments… read them below or add one }

Sofia september 30, 2012 kl. 08:08

Jag blev nyfiken på den här filmen just för att se om Sandler kunde göra en Truman Show. Och det verkar han ju nästan han lyckats med — kul!

Svara

Fiffi september 30, 2012 kl. 18:27

Sofia:
Ja. Nästan. 😉

Svara

Markus september 30, 2012 kl. 12:15

Älskar vänner för livet och blev väldigt imponerad av Adam Sandler, kul och se en annan sida av honom. Så ikväll blir det thats my boy lr?! =)

Svara

Fiffi september 30, 2012 kl. 18:28

Markus:
Är den släppt än?

Svara

dan september 30, 2012 kl. 17:19

En jättebra film som jag ger en fyra. Dels för att det är en film med ett viktigt tema det går att känna igen sig i, inte bara om man är amerikan och upplevt 9/11-attentaten. Ett viktigt tema om bortträngning som sista utväg efter djup sorg. Dessutom med väldigt bra skådespelare och väldigt bra manus. En varm film.

Själv har jag väldigt svårt att avstå filmer bara för att de skulle ha en viss skådepspelare (Adam Sandler i det här fallet). Jim Carrey och Owen Wilson är bara några som visat att de fungerar i drama-filmer. Det är skillnad på en nischad humor-skådespelare som prövar sina vingar snarare än när man ser en uttalat dålig skådis i en större roll i en stor film (läs: Keanu Reeves i “The Matrix”). DÄR kan man snacka om att vilja avstå något på förhand.

Svara

Fiffi september 30, 2012 kl. 18:29

dan:
Hahaha. Keanu, denne ständige källa till diskussioner. Du gillar inte honom alltså? Inte alls?

Svara

dan september 30, 2012 kl. 20:59

Haha, nej 😛 Tycker han tillhör den där gruppen män som tror att de gör det hela säkert genom att inte agera alls, där bl a Joseph Gordon-Levitt är på god väg att bli en del av. Visst, man behöver inte överspela som det kunde göras under Hollywoods guldålder men det finns ju ett mellanläge. Apropå Gordon-Levitt… Ta bara hans tillgjorda basröst i hela “Inception”, han pratar ju inte så IRL!

Och jag är medveten om att jag kanske överreagerar en aning 😛 Och samtidigt som jag ogillar finns det jättemycket jag avgudar. Jag lovar att återkomma med det 🙂

Svara

Fiffi oktober 1, 2012 kl. 13:14

dan:
Ser fram emot några avgudningskommentarer. Det ska bli härlig läsning 🙂

Vad gäller Keanu så tycker jag han funkar finfint i flera filmer (Something´s gotta give till exempel) men han är extremt ojämn. Eller inte. Fan. Han är ju skitjämn. Han är ju Keanu. Alltid och always liksom. Okej. Han är mer eller mindre felcastad då 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: