JOHAN FALK 2: LIVVAKTERNA

Efter Noll tolerans trodde jag inte att uppföljaren skulle kunna bli så mycket bättre. Men det kunde den. Livvakterna är en mycket spännande och solid film som håller riktigt bra även vid en omtitt.

Johan Falks gamle vän Sven (Samuel Fröler) ska starta upp en verksamhet i Estland, ett konfektionsföretag. När den lokala maffian sätter käppar i hjulet för honom tar han kontakt med ett säkerhetsföretag vars representant heter Nikolaus Lehman (Christoph M. Ohrt) och vars metoder för att bibehålla lugn och arbetsro är ytterst moraliskt tveksamma. För att inte säga brottsliga. Sven vill inte vara med längre och reser hem i tron att han lämnat både Nikolaus och allt annat bakom sig, vilket han givetvis inte har. Riktigt så enkelt gick det inte.

Thrillertempot i Livvakterna är härligt, frustande, nånting helt annat än man vanligtvis ser i svenska filmer. Filmen är även spännande som ett helvete, speciellt när klockan tickar (du som sett filmen vet vad jag menar). Paniken! Oj oj!

Samuel Fröler, Lia Boysen och Alexandra Rapaport gör fina inhopp och det känns som att Jakob Eklund satte ner foten ordentligt i den här filmen. Han ÄR Johan Falk och han ÄR badass när det behövs!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

I NÖD ELLER LUST

Dagen till ära sitter jag längst bak i salongen med en pelare på min högra sida. Jag har liksom överblick, tänker att jag kommer ha full koll på reaktionerna i publiken. Baksidan är att jag kommer få se drösavis av upplysta mobilskärmar om filmen upplevs som tråkig men det har jag kalkylerat in i biljettvalet. Jag ville liksom vara lite bakom, lite….ifred.

Filmen börjar och det är mysigt och lättsamt. Det ska bli bröllop, det unga paret Jenni (Ellen Bergström) och Gabriel (Adam Pålsson) ska gifta sig. Jennis moster Isabella (Magdalena in de Betou) och hennes man Målar-Micke (Peter Magnusson) är i andra änden av äktenskapet. Så nära skilsmässa man kan komma utan att ha skickat in pappren. Det är surt, det är bittert, det är respektlöst, det spottas fanimej beska droppar när dom pratar med varandra.

Jag får en äkta vibb av alla rollkaraktärer. Visst är det lite tillspetsat och uppjackat men det är film och inte en enda gång tänker jag att ”det där känns helt fel, det där skulle hen aldrig kunna säga”. Det finns dock EN grej i filmen som gäckar mig. EN enda grej och jag måste få ur det ur systemet innan jag kan skriva vidare.

Bröllopsfesten hålls på nån form av herrgård. Exteriört är det vackert som tusan och interiört ska det (tror jag) se gammaldags och påkostat ut. Kameran tar med oss in genom entrén och jag känner hur jag liksom fryser till, blir helt stel i ryggen och böjer mig lite framåt. ”Vad fan äääääär det där? Vad har dom gjort? Tapeterna ser ju förjääääävliga ut, skuggiga, bubbliga, som om dom är uppsatta med SMÅSPIK! Såna här missar får man liksom inte bara gööööööra!”

Jag svettas ymnigt, sånt här stressar upp mig alltså. Hjärtat slår som hos en jagad kanin. Makabert jobbigt är det ända tills Målar-Micke påpekar samma sak som jag just såg, ifrågasätter vem som satt upp tapeterna och varför som är uppsatta med nubb?

Det var alltså en ”grej” det där med tapeterna. Det skulle vara så. Det var inskrivet i manus. Jag släpper grejen för stunden men jag känner att den kommer tillbaka i varenda scen som utspelar sig inne i herrgården, dvs många. Varför? Jag undrar hur manusförfattaren Monica Rolfner tänkte när hon skrev detta? Hela den vackra herrgården blir i mina ögon bara ett….papphus. Det skulle aldrig hända i verkligheten, aldrig aldrig någonsin att någon som driver en festlokal av denna digniteten skulle köpa småbitar av handmålat papper som fästs ihop till våder och som sedan SPIKAS upp på väggen.

Nu sitter det kanske nån och suckar och tycker jag är svinlarvig som fastnar såhär på petitesser men till dig kan jag bara säga: it´s not a petitess! Det här är viktiga grejer. För mig är det det. Det här är vad jag jobbar med, det här är det jag kan, sånt jag ser.

Fast det finns en annan sak jag kan också, jag kan se en film objektivt och bedöma den utifrån vad enbart jag själv tycker och jag tycker I nöd eller lust är bra film. Jag fick precis det jag hade hoppats, en rolig stund på bion, en svensk komedi som inte är någon ny Tomten är far till alla barnen men väl en mycket mer gedigen produktion än många av dom flåshurtiga ”komedierna” som prånglas ut under främst skolloven (läs Sune-filmerna, Åsa-Nisse, Göta Kanal-filmerna osv).

Det jag kan säga är att publiken, den i princip fulla eftermiddagssalongen, hade SUPERKUL. Det skrattades mycket, högt och ljudligt, mycket mer, högre och ljudligare än jag själv skattade. Så min medeltrea i betyg blir alldeles lagom för mig men jag skulle med glädje tipsa andra om att se filmen, speciellt den del av Sveriges befolkning som ser 1-2 biofilmer om året varav 1-2 är svenska.

Hobert-helg: ÖGAT

Den eviga singelkvinnan Ingrid (Lena Endre), den rättrådiga och modiga barnmorskan från Spring för livet, har träffat en man. Fredrik (Samuel Fröler) är en svärmorsdröm personifierad. Han är generös, han är snygg, han är rik som ett troll efter att ha uppfunnit en slags kamera/bevakningssystem som kan användas i rör och tunnlar och det kanske viktigaste: han är upp över öronen TOKFÖRÄLSKAD i Ingrid.

Fredrik bjuder in alla deras vänner och bekanta på fest i sitt slottsliknande hus och överraskar Ingrid till middagen med förlovning. Alla jublar och Ingrid och Fredrik mest av dom alla. Morgonen efter vaknar Ingrid sådär bubbellycklig i magen som man kan vara när alla bitar i livet liksom fallit på plats. Hon går ut i köket, ser att kaffebryggaren är påsatt och genom fönstret ser hon Fredrik i sin Volvo burna iväg i en himla fart. Hon har ingen aning om var han tar vägen och på kvällen när dom ska gå teater med Catti (Camilla Lundén) och Mick (Göran Stangertz) dyker Fredrik inte upp. Väl hemma igen blir hon mött av polisen och en präst. Fredriks skor och plånbok har hittats på danmarksfärjan. Han har hoppat. Han har tagit livet av sig.

Ingrids liv rämnar, såklart. Hon sörjer på ett sätt man inte önskar sin värsta fiende och det är svårt för Catti och Mick att veta vad dom ska göra för att hjälpa henne. Så dyker ett VHS-band upp i Micks brevlåda. En film föreställande Mick och Ingrid, filmad i Fredriks hem efter hans död.

Ögat handlar om dödssynden avund förklädd i svartsjukans illaluktande underkläder. Hur mycket koll kan jag ha – ska jag ha – på någon annan människa? Kan jag veta ALLT om någon annan och måste jag det för att våga släppa in någon i mitt liv?

Det är ganska stora och viktiga frågeställningar som poppar upp i skallen när jag ser filmen men vid halvtid (ungefär) händer det något. Filmen liksom….dör. Jag börjar reta mig på uppenbara fel, till exempel så stör jag mig som fan på att en vuxen man kan gömma sig under ett litet litet bort med spetsduk utan att bli upptäckt och det är fler såna alldeles för enkla missar i filmen som gör att spänningen och filmmagin försvinner och jag blir en analyserande nörd i soffan istället för en nagelbitande cineast.

Skådisarna är över lag och precis som vanligt bra men Samuel Fröler pendlar mellan lysande och skrattretande överspel. Richard Hobert själv har tagit fram alla sina filmiska Hitchcock-kunskaper och försökt göra en klassisk thriller. Han lyckas i mycket med misslyckas med detaljer. I en riktig Hitchcock-film finns inga missar, det finns inte utrymme för det. Utan dessa klantigheter hade betyget blivit högre för det ÄR bitvis spännande men jag köper inte larvigt ologiska luckor och rena dumheter, inte i denna typ av film.