I NÖD ELLER LUST

10 mars, 2015

Dagen till ära sitter jag längst bak i salongen med en pelare på min högra sida. Jag har liksom överblick, tänker att jag kommer ha full koll på reaktionerna i publiken. Baksidan är att jag kommer få se drösavis av upplysta mobilskärmar om filmen upplevs som tråkig men det har jag kalkylerat in i biljettvalet. Jag ville liksom vara lite bakom, lite….ifred.

Filmen börjar och det är mysigt och lättsamt. Det ska bli bröllop, det unga paret Jenni (Ellen Bergström) och Gabriel (Adam Pålsson) ska gifta sig. Jennis moster Isabella (Magdalena in de Betou) och hennes man Målar-Micke (Peter Magnusson) är i andra änden av äktenskapet. Så nära skilsmässa man kan komma utan att ha skickat in pappren. Det är surt, det är bittert, det är respektlöst, det spottas fanimej beska droppar när dom pratar med varandra.

Jag får en äkta vibb av alla rollkaraktärer. Visst är det lite tillspetsat och uppjackat men det är film och inte en enda gång tänker jag att “det där känns helt fel, det där skulle hen aldrig kunna säga”. Det finns dock EN grej i filmen som gäckar mig. EN enda grej och jag måste få ur det ur systemet innan jag kan skriva vidare.

Bröllopsfesten hålls på nån form av herrgård. Exteriört är det vackert som tusan och interiört ska det (tror jag) se gammaldags och påkostat ut. Kameran tar med oss in genom entrén och jag känner hur jag liksom fryser till, blir helt stel i ryggen och böjer mig lite framåt. “Vad fan äääääär det där? Vad har dom gjort? Tapeterna ser ju förjääääävliga ut, skuggiga, bubbliga, som om dom är uppsatta med SMÅSPIK! Såna här missar får man liksom inte bara gööööööra!”

Jag svettas ymnigt, sånt här stressar upp mig alltså. Hjärtat slår som hos en jagad kanin. Makabert jobbigt är det ända tills Målar-Micke påpekar samma sak som jag just såg, ifrågasätter vem som satt upp tapeterna och varför som är uppsatta med nubb?

Det var alltså en “grej” det där med tapeterna. Det skulle vara så. Det var inskrivet i manus. Jag släpper grejen för stunden men jag känner att den kommer tillbaka i varenda scen som utspelar sig inne i herrgården, dvs många. Varför? Jag undrar hur manusförfattaren Monica Rolfner tänkte när hon skrev detta? Hela den vackra herrgården blir i mina ögon bara ett….papphus. Det skulle aldrig hända i verkligheten, aldrig aldrig någonsin att någon som driver en festlokal av denna digniteten skulle köpa småbitar av handmålat papper som fästs ihop till våder och som sedan SPIKAS upp på väggen.

Nu sitter det kanske nån och suckar och tycker jag är svinlarvig som fastnar såhär på petitesser men till dig kan jag bara säga: it´s not a petitess! Det här är viktiga grejer. För mig är det det. Det här är vad jag jobbar med, det här är det jag kan, sånt jag ser.

Fast det finns en annan sak jag kan också, jag kan se en film objektivt och bedöma den utifrån vad enbart jag själv tycker och jag tycker I nöd eller lust är bra film. Jag fick precis det jag hade hoppats, en rolig stund på bion, en svensk komedi som inte är någon ny Tomten är far till alla barnen men väl en mycket mer gedigen produktion än många av dom flåshurtiga “komedierna” som prånglas ut under främst skolloven (läs Sune-filmerna, Åsa-Nisse, Göta Kanal-filmerna osv).

Det jag kan säga är att publiken, den i princip fulla eftermiddagssalongen, hade SUPERKUL. Det skrattades mycket, högt och ljudligt, mycket mer, högre och ljudligare än jag själv skattade. Så min medeltrea i betyg blir alldeles lagom för mig men jag skulle med glädje tipsa andra om att se filmen, speciellt den del av Sveriges befolkning som ser 1-2 biofilmer om året varav 1-2 är svenska.

{ 6 comments… read them below or add one }

Cecilia mars 10, 2015 kl. 15:04

Ha ha! Härlig recension. Detaljer, detaljer, detaljer. De ÄR viktiga.

Svara

Fiffi mars 10, 2015 kl. 21:14

Cecilia:
Ibland är det extra viktigt, speciellt i svenska filmer. Det är så lätt att det känns fel i filmer som utspelar sig i ens egen verkliga närhet. Om en boliviansk film har del tapeter på väggarna kan jag liksom släppa det, jag behöver inte ens fundera för jag har ingen aning 😉

Svara

Daniel mars 10, 2015 kl. 15:52

Du kan alltså helt objektivt se en film subjektivt? 😛

Svara

Daniel mars 10, 2015 kl. 15:58

Jag googlade lite snabbt om uppspikade tapeter; tydligen var sk “vändspikning” av tapeter vanligt tidigt 1800-tal “på mindre herrgårdar och i borgerliga miljöer”. Så någon slags verklighetsförankring har ju den detaljen.

http://www.skansen.se/sites/default/files/skansen/V%C3%A4ndspikning%20av%20tapet%20steg%20f%C3%B6r%20steg.pdf

Svara

Fiffi mars 10, 2015 kl. 16:07

Daniel:
Verklighetsförankring, javisst, men inte tusan skulle någon renovera i nutid genom att sätta upp tapeter på detta sätt? Och OM det skulle ske är det så pass ovanligt att det skulle göra sig i en dokumentär om tidstypisk tapetsering, inte i en vanlig spelfilm. 🙂

Svara

Fiffi mars 10, 2015 kl. 21:12

Daniel:
Haha, JAPP! 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: